Nu har natten förflutit...

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Nu har natten förflutit...
Skrivet av	Carina med linus 031110 & cecilia 960623
.. och jag har fått distans till allt som skedde igår. Men jag ångar inte att jag berättade vad jag tyckte och tänkte om honom. Men jag är rätt skraj för följderna som kommer att komma. Har man honom som fiende så får man det för livet. (inte för att jag bryr mig om det men det kan försvåra ytterligare sammarbete). Jag ångrar bara att jag inte sa honom hur besviken jag är för att han inte åkte ner då hon bröt armen eller då hon blev så sjuk att hon behövde ligga på sjukhus. Då kunde han inte pågrund av sitt arbete. Han skyller alltid på sitt arbete. Vi har också arbeten som blir lidande men för oss så är barnen prioritet ETT alltid. Jag behövde honom inte men hon gjorde det. Hon har dock en annan man i sitt liv som bryr sig om henne som en pappa. Han åker hem och hämtar hennes gossedjur, sitter och klappar henns panna då hon är ledsen och finns där för att svara på alla de frågor som en sjuåring har, men för henne så är han aldrig lika bra som hennes riktiga. Trots att han är som han är. Jag skulle önska att jag aldrig behövde bry mig mer för att man blir så otroligt trött rakt igenom. Jag kan glömma ibland att han finns men då bara för att jag känner att jag inte har någon nytta av honom. Han krävde att jag ska betala för att ska komma och hämta henne för umgänge. Trots att det var han som flyttade ifrån henne (oss). Något jag satte mig imot och blev då ansedd som satkärring och att jag försvårade hanns försök att ha umgänge. Han tyckte att då jag bor ihop med en man som tjänar mer än han gör och som har bil så borde han köra upp henne till honom eller betala biljetterna för resorna. Det vägrade vi då han inte är vårdnadshavare och har då inget ekonomiskt ansvar för varken min dotter eller hennes pappa. Jag vet att jag klagar och det är inte ofta jag gör det men jag har kommit till en punkt där jag känner att jag måste få skriva av mig innan jag blir tokig. Jag vet också att det finns kvinnor och män som har det värre än vad vi har det och till er säger att om jag kunnde skulle jag trolla bort era bekymmer också. Tills dess så sänder jag Er en tanke och en Kram.
Svar på tråden: Nu har natten förflutit...

Skickar en tanke till dig
*Skrivet av Nena* med Johanna**
Det är inte lätt det där. Man vill klippa av alla band man har till mannen men för barnets skulle så är man liksom fast i alla fall. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga eftersom jag inte är i den sitsen. Jag vet dock hur din dotter känner det. Jag hade väldigt lite kontakt med min pappa efter hans och mammas skillsmässa. Jag var 14 år och han bara snackade skit om min mamma,kallade henne både det ena och andra när jag satt mellan dem på ett kalas (ord som jag vägrar skriva). Jag vet att han var hemma hos min mormor och morfar för att låna pengar så han kunde köpa en klocka till mig då jag fyllde år och önskade en sådan. Men min mamma hade ju gått från honom och satt honom på pottkanten sa han... mormor och morfar var snälla och lånade honom pengar men jag har varken sett klockan eller honom på ett enda kalas sen 14 års ålder (önskade mig inte heller klockan för jag hade en redan).Inte ett kort inte ett telefonsamtal. Så provade vi då att träffas när jag fick min första dotter.Möttes hos mina farföräldrar men det var bara kritik och negativa ord jag fick hela tiden. Jag hade blivit för tjock,borde banta, behövde jag karta och kompass för att hitta hem till honom osv. Jag hade också en "ny pappa" och det tackar jag för idag. Han var mer far för mig än han som stod på papperna.... idag står han inte på papperna längre, det beslutet tog jag och min "styvfar" när jag var 32 år ca, då hade min biologiska far adopterat sin frus döttrar (3 stycken) och jag valde då att avstå från den sidan slkten helt. Min styvfar är idag min pappa och han har hjälpt mig till att bli den person jag är idag.... hade jag levt kvar med "den andra" så hade jag inte varit den jag är....och det är jag glad för , eftersom jag tvivlar på att jag varit en glad och possitiv person efter behandlingen jag fick av honom.... Nu blev det ju bara en massa om mig, det var inte meningen... det är lätt att fingrarna flyter över tangenterna då jag tänker på honom och allt ont han gjort mig och min mamma och jag blir så upprörd då jag förstår att det finns många sådana människor där ute... Kram på er och du är inte elak eller usel.....

Tack Nena
Skrivet av Carina med linus 031110 & cecilia 960623
Man kan inte göra om en person tyvärr lika lite som man kan stå för en annas persons val och handlingar. Jag tänker göra det jag kan för att hon ska känna att hon duger och är den underbaraste ungen i världen. Jag försöker skydda henne från alla dumheter (vi vuxna gör) med liksom du gjorde så förstår hon mer än jag tror hon gör både om vad jag känner och vad han gör. Jag vill bara att hon ska vara glad, trygg och nöjd. Om bara 11 år är hon myndig och hon kan göra vad hon vill. Tiden går så snabbt och det gäller att finnas för henne till dess men även i hennes fortsatta liv fast inte lika ledande. Jag tackar dig för att du lät fingrarna flyga iväg över tangenterna. Det var bara nyttigt att läsa så att jag får upp blicken och påminner mig om att försöka se det ur hennes perspektiv. Tack!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv