Bordsskick-hur noga är ni?

Bordsskick-hur noga är ni?
Skrivet av	Anna
Mina barn är 5 och 7 år och jag undrar om vi är för släpphänta med det här med bordsskick och att äta upp maten och så. och dessutom det här med att sitta kvar tills alla är färdiga. Nu när deras sysslingar var hos oss en dag och åt lunch så kändes det lite pinsamt när jag märkte vilken pli de hade på sina barn, 5 och 3 år. När 5-åringen inte åt upp ALL mat på tallriken så tog mamman helt sonika och matade i henne den sista maten. Det skulle aldrig min 5-åring gå med på. Nu äter de ju iofs oftast upp allt men de gånger de inte gör det så orkar man liksom inte bråka om det tycker jag, (om det inte är jättemycket mat förstås och de inte har ätit nåt alls). Vid det har senaste tillfället så gick mina barn ifrån bordet innan de andra barnen var färdiga och de satt snällt kvar och åt sin mat,(mina barn hade ätit upp allt kan tilläggas). Jag vill veta vad ni andra har för regler hemma vid matbordet? Är ni så väldigt noga med sådana här saker?
Svar på tråden: Bordsskick-hur noga är ni?

Inte noga till vardags
Skrivet av Ullen
Vi är inte alls noga med att de ska sitta kvar vid matbordet till vardags och att de ska äta upp all mat. Våra killar har i och för sig alltid varit bra på att äta, och äter de inte upp är det för att de inte tycker om maten, och då tycker jag de ska slippa. Vi har aldrig matat dem sen de var i 1-årsåldern, och aldrig haft något matkrångel. Vi har möjligen påpekat om de någon gång tagit för mycket mat, så att de inte orkat äta upp, att de inte ska ta så mycket på en gång. När det bara är familjen behöver våra killar inte sitta kvar vid matbordet tills alla ätit upp. Om den ena gått från bordet före den andre har det inte stört den andres matro. När vi äter tillsammans med andra barn säger vi "nu är det precis som på dagis, man sitter kvar tills alla barn ätit upp". Det har aldrig varit några protester från våra barn då. Även sådant som att äta prydligt med gaffel och kniv har vi heller aldrig tjatat på våra killar om. Ändå gör de det, den äldre både hemma och borta, den yngre kanske mest borta eller när vi har gäster. Kanske har vi haft tur med bra dagis och skolor som lärt dem det? Vår "brist" på regler har, i alla fall som jag tror, bidragit till trivsamma och totalt tjatfria måltider och matglada barn.

det är så olika..
Skrivet av Mamma B
..och beror så klart vilken åldern barnen har. Hemma är vi faktiskt ganska noggranna med att man äter upp det man SJÄLV tagit. Det är kanske inte så noga men har blivit en sak för att för att visa sakers värde.. Lilleman som bara är 2,5 skulle vi aldrig få för oss att tvinga att äta upp. Inte för att någon tvingas egentligen, de har lärt sig att det är smartare att ta flera gånger.. Och allmänt bordsskick tror jag allt kan vara sunt att lära sig, utan att det behöver bli nån militärisk måltid. Ja ja, det var bara några egna tankar...


Man äter tills man ät mätt!
Skrivet av Sara med 98+02
Inte tills tallriken är tom, det är regel nr ett. Bara barnet självt vet om dess egen mättnad, sedan är det ju uppenbart ibland och man kan få tjata lite och hävda att man blir inte mätt på två tomatskivor Man sitter (eller nästan sitter, ålar sig kanske ler) på sin stol tills man själv ätit färdigt (gäller 5-åringen inte 1,5-åringen som är för liten för att förstå tycker jag) Hos oss behöver inga barn sitta kvar och vänta på övriga, det kan ju ta låååång tid och barn har viktigare saker för sig än att lyssna på vuxnas bordkonversationer och tuggande. Man smakar allt, men äter det man själv vill av vad som serveras, precis som med mättnad vet bara barnet själv vad som är äckligt, ätligt och gott. Lite tjat kan innebära att man kan faktiskt äta sånt som inte är det godaste man vet, men att tvingas i äcklig mat så att man knappt kan svälja det är övergrepp. Om man är 5 äter man helst med bestick, men det är ingen stämningsförhöjare att tjata om sånt i all oändlighet, bättre att man har trevligt runt bordet. Ätning med händer ses mellan fingrarna för det mesta mao. Jag har aldrig matat min 1,5-åring mer än med bröstet och flaska, resten har hon skött själv. Min 5-åring som är mer lat och mindre envis matade jag som bebis och ibland ända tills hon var kanske 3, sedan sa jag tvärnej och skulle aldrig få för mig att mata henne nu. Hos oss får man äta framför Bolibompa om man VERKLIGEN vill eftersom det är mammas "fel" (tidsbrist/planering) att vi som vi brukar inte hunnit äta innan. Men man bör motivera varför det är viktigt att se Bolibompa. Ja det är nog våra regler. Jo gap och skrik och otrevligheter visas bestämt från bordet och 5-åringen (än så länge bara hon) är välkommen tillbaka när hon inte längre är arg och ful i munnen. Jag har radat upp våra regler som en liten officer känner jag, men de är förhållandevis mjuka och tillåtande, särskilt när man märker hur andra har det

Låter som hos oss...
Skrivet av Selma m Emilia-01 o Lucas 28/7
så har vi det oxå, så gott det går med en två-åring. Bra regler tycker jag.

Att mata en femåring är väl ganska onödigt....
Skrivet av Ludvig 98, Tristan 03 o bonusNella 98
Här hemma lär vi våra barn hur man ska bete sig vid matbordet. Det sker inte på något speciellt strängt vis. Vi talar bara om att man sitter ordentligt, inte pratar med mat i munnen, tuggar med stängd mun, och sitter kvar tills de andra barnen har ätit färdigt, och det har vi gjort redan från starten! Eftersom vi aldrig gjort någon grej av det här/givit dem ngt alternativ så gör våra två femåringar som vi sagt utan problem. Följdligen är det en trygghet för dem när vi är borta och äter eller när vi har gäster, då folk utifrån familjen alltid finner det trevligt och bekvämt att vistas runt våra barn. Vi får mycker beröm för hur dom uppför sig, vilket får mig att känna mig mycket stolt och dem att känna sig stolta också!! Å andra sidan så finner jag det underligt när jag ser mig omkring och upptäcker att många föräldrar inte bryr sig... Det är ju för barnens skull!?? Plus, finns det någonting roligare än att få fostra våra små fina barn till att få bli trygga vuxna individer som vet hur de ska föra sig i olika samanhang? Så tycker i alla fall jag!


Jag är obekväm med väluppfostrade barn
Skrivet av Ullen
Jag hör tyvärr till de vuxna som känner mig obekväm med barn som äter väldigt prydligt, alltid tuggar med stängd mun, aldrig pratar med mat i munnen, alltid tackar för maten. Kanske för att jag ofta tycker det känns som om de blivit "drillade" och att de inte gör det på ett naturligt sätt. Tacket kommer ofta monotont och utan känsla. Jag hör gärna ett "wow det här var gott" om de tyckte det var det, ett entonigt "tack-för-maten" gör mig bara beklämd. Jag älskar själv måltider där diskussionerna blir så intensiva så att alla, inklusive vuxna, pratar med mat i mun. Då trivs jag.

Håller med dig
Skrivet av Sara med 98+02
Livet ska levas här och nu, inte i ett konstruerat skådespel!

Fast är det inte barnens bästa man ska se till?
Skrivet av ouppfostrad
Själv var jag ett så gott som fullständigt ouppfostrat barn och det var fruktansvärt jobbigt. Mest för mig, men förmodligen även för omgivningen. Jag var snäll och vänlig men totalt oinsatt i alla dessa sociala koder som "alla andra" behärskade. För mig var uppväxten skitjobbig, gång på gång gjorde jag bort mig och uppfattades som elak eller otacksam. För mig är det självklart att lära barnen att tacka för maten, tacka när de får något, be om ursäkt, hälsa på folk osv. För jag vill inte att de ska komma ut i livet med det enorma handikapp det innebär att inte "bete sig som folk"! Hellre ett tack på rutin än inget tack alls! Visst kan man ha trevligt runt matbordet utan att för den skull strunta i bordsskick och folkvett - jag ser faktiskt ingen som helst motsättning!


Motsatt fostran samma effekt
Skrivet av Sara med 98+02
Och därmed tror jag mig kunna se att det har inte med bordsskicket i sig att göra utan helt andra saker. Är man trygg och medveten, uppmärksam och van att läsa andra så tror jag inte det blir så stora problem. Och egentligen, var du verkligen otrevlig och elak, uppfattade verkligen andra dig så eller trodde du det eftersom du var osäker och inte trodde på din egen förmåga? Jag känner ju inte dig, jag bara spekulerar. Jag blev nämligen mycket drillad som barn, av omtanke och kärlek förstås och det blev heltokigt! Ögontjänare helt utan egen bedömningsförmåga, den hade ju liksom tagits ifrån mig eftersom jag fick "lära" mig hur det skulle vara. Knepigt när nya och oförutsedda situationer dyker upp. Mamma lärde mig inte hur jag skulle agera på suparfester som 14-åring eller med killar osv, sånt FICK jag ju inte hålla på med. Men gjorde naturligtvis ändå, och då saknade jag helt referenser och hade inget inom mig att falla tillbaka på, det var tomt i registret. När man är vuxen kan man ju faktiskt dessutom välja hur man vill vara, förutsatt att man fått se olika alternativ. Men för att välja måste man ju också vara trygg i sig själv. Dagis är ju suveränt just där, att det visar hur olika det kan vara och att det kan fungera på olika sätt i olika familjer. Det är bra att det är olika, det berikar livet. Det innebär inte att dagis ska fostra våra barn, absolut inte, men dagis är dagis och hemma är hemma och det fattar de allra minsta tom. Vad jag vänder mig mot i denna goda strävan att lära våra barn sociala koder är att det nog lätt hämmar barnen istället, man går händelserna i förväg och lär ut något som säkert hade kommit så småningom ändå. Om jag som förälder har ett bra språk, trevligt tilltal, bra bordsskick, hälsar på grannarna, tackar kassörskan osv osv så kommer mina barn att härma det beteendet, jag behöver inte forcera det på dem. Det är min poäng! Självklart kan man påminna födelsedagsbarnet om att tacka för presenterna mm, men på ett respektfullt sätt inte på ett beordrande. Som faktiskt ofta sker i alla möjliga sammanhang, man ser barn ta i hand för att de måste och ser helt beklämda ut, det är övergrepp om än i en mild form. Förmodligen ger vi alla våra barn ganska så bra grunder att utgå ifrån, för de allra flesta vuxna och barn fungerar ju rätt bra i sociala sammanhang, man misslyckas ibland men det är ju bara mänskligt. Att alla ska bli lika är ju inget vi strävar efter men att alla ska bemötas med respekt och bemöta andra med respekt ja det är väl målet.

Håller med
Skrivet av Myling
Jag har samma problem. Jag var ganska introvert som barn och uppfattade inte de sociala koderna. Jag hade behövt men mer handfast uppfostran. Det gick så långt att jag fick problem med min sambo, nu 20 år senare. Han tyckte att jag inte visade tillräcklig uppskattning för vad han gjorde. Jag glömmer väldigt lätt bort att tacka (även när jag är tacksam). Men det har blivit bättre, med lite hårt arbete.

O herre gud...
Skrivet av Isolde
... har aldrig hört ngt så tokit..obekväm med väluppfostrade barn??? Vid vårat matbord pratar vi o skrattar väldigt mycket och vi kan göra "just det" eftersom vi inte behöver ha massa stim runt omkring. Varför man ska behöva blanda in dåligt bordsskick förstår jag inte. (Vi håller inte på och tjatar på våra barn om hur man beteer sig för de lärde sig från början.) Vi har helt enkelt mysiga middagar, ofta med mat lagad med hjälp av barnen - om de velat det.... Var du läser in att ett väluppfostrat barn inte skulle kunna uttrycka ett "Wow, det här var gott förstår jag inte? Uppriktigt, så vet jag inte vad det är du vill ha sagt?


Min erfarenhet
Skrivet av Ullen
Min erfarenhet är att just barn som lärt sig att alltid säga tack för maten, tugga med stängd mun, inte prata med mat i munnen också betraktar måltiden som ett nödvändigt ont och sällan känner efter hur det smakar. Men det kanske bara är i min bekantskapskrets. Vi har inte en massa stim runtomkring, våra barn sitter still utan att vi behövt lära dem. Och jag tror att det är för att vi inte har några regler kring måltiden, utan bara njuter av maten och av att träffas och prata med varann.

Vad vill du själv ha sagt?
Skrivet av Sara med 98+02
På vilket sätt är dina barn mer väluppfostrade än andras? Varför tror du att en massa stim runt omkring är alternativet? Hur man beter sig lärde sig dina barn från början, tror du inte att barn kan bete sig "väl" om ingen drillat och "lärt" dem? Väluppfostrad är ett fult ord tycker jag som passar bättre in på hundar än på människor! Och jag förstår inte dess innebörd, kanske du som har "lyckats" kan förklara

Men att ha intensiva diskussioner
Skrivet av cecilia
vid matbordet utesluter väl inte att man har gott bordsskick? Man kan väl ha hur mycket prat och skratt runt bordet som helst utan att man för den delen kastar mat på varnadra, ställer sig upp på stolen eller vänder upp och ner på tallriken:)? Jag tycker det är viktigt att förstå att uppfostran inte behöver betyda att man "drillar" in ett beteende i barnen, utan att man visar dem hur man kan uppföra sig mot andra männsikor som de själva vill bli bemötta.


Jo, jo.
Skrivet av Sippo.
Det är möjligt att du trivs med det. Men samtidigt är det inte särskilt socialt accepterat hos de flesta. Jag tror snarare att man blir väldigt "obekväm" med "väluppfostrade barn" därför att man själv inte "vet" - känner att det är "naturligt" - hur man uppför sig. Tycker det är självklart att barn lär sig att tacka för maten - och andra saker som de får. Det hör till den sociala fostran - eller normalt "hyfs".

Eller
Skrivet av Sara med 98+02
"Uppfostra våra barn till att uppföra sig som små vuxna" är ett annat sätt att uttrycka saken. Det strävar jag inte efter. Vuxen det får man vara så hiiiimla länge, kuligare att vara barn när tiden bjuder det. Jag och många med mig uppförde mig ALLTID väluppfostrat och kan inte påstå att just det gjort mig särskilt trygg eller lycklig som vuxen, jag kan ju dessutom välja om jag vill föra mig eller ej, det har föga med min fostran att göra. En persons trygghet och självkänsla baseras INTE på att kunna apa efter andras beteende, eller att leva upp till andras förväntningar, det tycker jag är självklart. Skönt för dig att ni sluppit matbordsstrider, du har säkert inte tvingat dina barn till detta på något sätt det påstår jag inte. De är säkert så trygga och fina som du säger och jag tycker du ska vara stolt. Men att vi som gör annorlunda inte bryr oss är en grov förenkling och en fördom. Kanske är det tvärtom så att vi bryr oss så mycket att vi ser barnen som barn och individer inte drillade marionetter som måste leka vuxna så fort vuxna är i närheten. Barn är härliga och barns beteende är ofta härligt och okonstlat (till skillnad från vuxnas), det kan kollidera med vuxnas beteende javisst, men då får man mötas halvvägs. Full respekt åt alla håll och kanter.

Ni verkar inte veta vad ni pratar om...
Skrivet av Isolde
Här hemma lever vi för att våra barn skall FÅ VARA BARN, fantisera, bygga kojor, vi spelar massa spel, vi läser böcker i stort sätt varenda kväll, vi umgås mycket tillsammans, vis ser till att de får vara kreativa på olika skojiga vis, vi har många dagar då vi bara "är" och det oftast leder till mycket mys,Ett av våra barn går på dans för hon vill det och ett annat på judo för han vil det och bägge två går och lär sig simma för vi och dom tyckte det kändes bra efter sommarens olika situatuoner... osv Sen har vi då middagen där familjen plötsligt sitter samlade och dessutom skall äta, vilket också handlar om en fysisk bit. (Vet ni hur bra deras små magar mår om de får äta i lugn och ro och hur bra de rent psykiskt mår av att efter allt stim o skrik på dagis få ha som en självklarhet att man slappnar av tillsammans med sina kära o har en lugn men trevlig och mysig stund tillsammans. Hur i hela världen kan ni se detta som fel på något som helst vis. Att ta sig tid att lära våra barn att bli "fungerande" människor och att anstränga sig för att de ska få ha det lugnt omkring sig då det behövs handlar bara om en sak -att visa kärlek!! Det är synd att så många föräldrar inte vågar vara föräldrar och ta på sig rollen som den som "visar vägen" utan att oroa sig för att barnen skall tycka det blir jobbigt.. Barn behöver tydliga gränser och engagemang från sina föräldrar. Då känner dom sig trygga och säkra och vet också hur de ska bete sig då de hamnar i situationer där vi inte finns med... Jag tycker det ni pratar om låter som lathet och dumhet. Men det är ju bara min åsikt...


Inte lathet
Skrivet av Sara med 98+02
Alltså hallå! Kan ju säga att jag tror det är bra mycket lättare att ha hand om väldrillade barn än om "fria" barn. Det har inget med lathet eller dumhet att göra, det har inte med bristande engagemang eller tydlighet. Tror inte det har med kärlek att göra heller, lågt slag tycker jag. Det får vi väl hoppas att både ni som lägger stor vikt vid bordsskick och vi som inte gör det älskar våra barn precis lika mycket, eller?! Fungerande människor, javisst. Men också tänkande människor som agerar efter eget huvud och inte efter föräldrarnas vilja jag tycker det är milsvidd skillnad där. Nu vet ju inte jag om dina barn är det ena eller det andra, skulle tro att de flesta barn har lite av varje i sig. Jag vill inte ha lydiga barn, jag vill ha trygga och självsäkra barn som fattar sina egna beslut. Vad är det som är viktigt i livet? Att tugga med stängd mun eller att slippa se kritiskt på sig själv och känna att någon iakttar minsta rörelse med en uppfodrande blick? Att vara så medveten och "rädd" för att göra fel att det upptar den tid på "bjudningen" som skulle vara trevlig. Att noja över att smaska för mycket, vara för tjock, vara för ful, ha fel kläder, säga fel ord, ha ful dialekt, hålla besticken fel, slamra mot tallriken, osv osv. Listan kan göras lång på alla de "tvång" föräldrar i rädsla och misstro för barnets egen kompetens ger sina barn. Bättre att bara säga HEJA UNGAR ni är bäst! Inte: ni är bra, MEN om ni bara kunde hålla kniven i rätt hand eller gjorde som jag sa så vore ni ännu bättre. De här små "menen" är det dåliga samvetets och dåliga självförtroedets första små frön. Det tror jag, helt utan att kritisera någon viss förälder!

Att äta upp allt har inte med bordsskick att göra!
Skrivet av Ida m. Axel001111 & Kalle020812
Det skulle aldrig falla mig in att tvinga, eller truga, ungarna att äta mer än de orkar. Däremot så får de skylla sig själva om de går hungriga från bordet för de får inte mackor eller något annat efter en liten stund. Mina barn är 1 och 3 år gamla. Jag förväntar mig inte att de ska sitta kvar vid bordet tills vi vuxna har ätit upp. De äter så mycket de vill och när de är klara så säger de tack (så gott de kan), går och tvättar sig (den minste tvättar jag om händer och mun) och sen går de och leker. Även om de har ätit klart så vill vi att de låter oss äta i lugn och ro och inte stör oss allt för mycket. Vid bordet brukar barnen äta rätt fint (för sin ålder), om de börjar kladda eller kasta mat eller resa sig i barnstolen (det är ju mest minstingen som gör sånt) så säger vi tack tack och betraktar måltiden som avslutad för hans del. När barnen blir lite större så tycker jag nog att de kan sitta kvar tills alla har ätit (om det inte är fråga om några riktiga "långsittningar"). Nu är det ju jättesvårt för mig att säga hur stora de ska vara då, men kanske att ett barn i 4-6-årsåldern eller så borde kunna sitta still i några minuter extra utöver vad det tar att äta upp sin egen mat?

Vi har bara en regel...
Skrivet av Helena, fsk
det ska vara trevligt att äta! Barnen och de vuxna äter tills de är mätta, ingen behöver smaka på något de inte vill och ingen behöver sitta kvar. Däremot tänder vi ofta ljus, vi skickar runt maten och luktar på den, vi tar oss tid att prata med varandra. Mina barn äter i princip allt, de har jättefint bordsskick och de sitter alltid kvar och väntar in varandra och det är för att de trivs vid matbordet! Jag är helt emot alla sorters tvång vid maten, det är att skaffa sig maktkamper. Ser man till att göra måltiden trevlig så äter barnen bra, så enkelt är det. Detta sätt att äta praktiserar jag såväl hemma som på jobbet med samma resultat, år efter år.


Vem har sagt ngt om tvång?
Skrivet av Isolde
Vi har inget tvång i någonting här....?! Mina barn är det finaste som finns och stämmningen runt mig och dom handlar om kärlek, förtroende, lyhördhet, respekt o massa andra klingande ord, allt utom agressivitet o dominansrelaterade beteenden. Detta tar ju inte ifrån mig rollen av deras "förebild" här i livet och där är jag skyldig att visa dem vad livet kommer förvänta sig av dem... Att våga vara förälder verkar vara främmande för många, tycker jag! Hur kan man i en diskussion om att "fostra barn" plötsligt läsa in "tvång"?(i ngt av det som sagts här i alla fall) Av samma anledning som jag lär barnen att tvätta händerna efter ett taolettbesök eller slänga bananskal o äppelskrutt i papperskorgen eller inte gå fram till främmande hundar etc så berättar jag hur man fungerar runt ett matbord. Det räcker för att barn skall lyssna och vilja ha det så... Ni måste underskatta era små varelserna jättemycket... Vad det handlar om är engagemang och konsten att på ett lustfyllt vis kunna förmedla viktiga bitar till sina barn! Det är mänskligt att vilja "kunna och klara av" och att vilja "växa med sin person", vad ni gör är att ni sätter en lägre ribba hos era barn än vad era barn faktist har, vilket de kommer bära med sig... Antingen kommer de inte lära sig vad de inte får från er i framtiden eftersom de har föräldrar som inte anser det vara viktigare än så eller så kommer de få studera o läsa in från annat håll... För ni kommer aldrig komma ifrån att era barn kommer vistas runt andra barn som har vuxit upp i en miljö där det ser annorlunda ut. (Ser ni inte hur barnförfattarna mellan raderna försöker förmedla "vättiga saker"? Rut o Knut tittar ut för att ta ett exempel..., hur de i den boken kan lägga ner massa tankar kring just hur tråkit det är för andra att behöva se in i en mun full med mat varför man inte pratar med mat i munnen eller tuggar med öppen mun osv... Mina barn formligen älskar att få ligga o prata om olika saker som de lär sig om hur man gör och de är grymt nyfikna på deras omgivning, varför det är si eller så, varför man gör si eller så -de känner sig helt enkelt delaktiga och värdiga! Hade era barn fått chansen att välja så tror jag att de också skulle velat veta... Frågor snurrar i huvudet på mig... ...hur kan man inte vilja vara den som lär ut...? ... hur kan man anse det vara fel av dem som gör så? ...hur gammla ska barnen behöva bli innan ni berättar att det finns mer de borde känna till och då få höra hela raddan om att inte tugga med öppen mun osv...jag fattar faktist inte hur ni tänker!

Vad händer om man tuggar med öppen mun?
Skrivet av Sara med 98+02
Hur farligt är det? Menar du att det inte finns vuxna med s k dåligt bordsskick? Menar du att dessa vuxna inte är fullvärdiga vuxna? Menar du att man är en sämre människa om man tuggar med munnen öppen? Var har du fått dessa värderingar ifrån och är det i så fall värderingar värda att föra vidare? Var går gränsen? Får inte flickor sitta med benen isär? Händerna på täcket? Skäms om man på något sätt sticker ut. Jag tror så här: bordsskick (och väldigt mycket annat) är något man inte behöver LÄRA sina barn såvida man inte retar sig på hur de äter och det är ju ingen trevlig föräldraegenskap. De flesta vuxna äter med bestick, det kommer mina barn också att göra, ja gör redan nu, utan att jag LÄRT dem. Jag är som du säger förebild och det räcker, jag gör som jag gör. Mina barn gör som de gör och härmar mig i sin utveckling och strävan efter att vara "vuxen". Om jag är en tydlig vuxen, visar vem jag är, vad jag vill och vad jag tänker, underlättas deras utvecklingsarbete mycket, men jag måste inte styra dem för att de ska utvecklas, jag kan inte utveckla dem. Jag är jag, Selma är Selma och Edith är Edith, vi är fyra (med pappa) personer som lever tillsammans och därför får visa hänsyn mot varandra. Där är gränserna: respekt och hänsyn mot andra människor, mer behövs inte egentligen, gränserna faller sig rätt naturligt måste inte tänkas ut och konstrueras. När barnen är mogna att sitta kvar tills alla ätit färdigt kommer de att göra det, när de är mogna att inte ta mer än de orkar äta kommer de att göra det. Jag TROR på mina barns förmåga, skulle tro att min ribba är högre än din t o m. Jag tror inte att jag måste LÄRA mina barn att bli "vanliga människor", det faller sig enligt flockdjursinstinkterna och samhörighetssträvan ganska naturligt alltefersom barnen växer och mognar. Det hemskaste (okej det finns värre saker) som finns är småbarn (2-3 år) som tar i handen och tackar faster för maten på kommando av mamma. USCH! Vi pratar också med varandra, men inte om bordsskick, det finns ingen tävlan om att vara duktig och väluppfostrad att lära sig mest. Det finns viktigare saker att prata om, det tycker jag i alla fall. Att tvätta händerna efter toabesök, ja det får man väl lära sina barn, det har ju med hygien att göra, men det är knappast något man måste älta efter godnattsagan och berömma sig själv för. Det ska ju vara självklart. Att inte gå in med skor, ja det lär jag mina barn, för att det är ohygieniskt och mkt besvärligt för oss vuxna (massa extrastäd). Men att bädda sängen? So what? Jag bryr mig inte om min säng är bäddad, varför skulle jag bry mig om min 5-årings säng är bäddad. Vill hon bädda så får hon, vill hon ha hjälp med att bädda så hjälper jag henne naturligtvis. Är jag en sämre människa för att jag inte bäddar sängen? Nej, jag lägger min energi på annat. Att jag inte skulle våga vara förälder är ju löjligt. Vad jag vågar är att lita till mina egna känslor inför mina barn och mitt föräldraskap och göra på det sätt som känns rätt för mig. Inte följa någon hämmande tradition av vett och etikett. Jag vågar också tro att med min kärlek och min styrka, min tydlighet och mina personliga gränser kan mina barn utvecklas till trygga och glada barn och senare vuxna som klarar av att hamna i alla de tänkbara och otänkbara (!) situationer som livet bjuder. Vem vet de kanske får äta middag med självaste kungen en dag! Och vet du, jag tror de klarar det galant!

Så BRA skrivet!!!
Skrivet av Helena, fsk
Jag kan bara hålla med! Hela poängen med mitt inlägg var att om man bara ser till att maten (och livet) är en avslappnad stund tillsammans med människor man trivs med och kan vara sig själv i hop med så LÄR SIG BARNEN SJÄLVA! De vill ju vara med och delta på samma villkor. Och att jämföra bordsskick med att tvätta händerna efter toalettbesök är rent befängt.


Du blandar ihop lite här...
Skrivet av Isolde
mycket av det du "tjafsar om" handlar om mig sen plötsligt plockar du in bädda sängar o grejjer??? Mina barn har aldrig bäddat en säng i hela sitt liv!! Jag tycker det är lite obehagligt hur du går loss på det här och fattar ingenting av detta krig du startat? Det ändå jag sagt är att jag tycker man lär sina barn vad bordskick innebär, hur du kan läsa in att flickor inte får sitta si eler så...??? Igår till middagen satt min son (5 år) i bara kalsonger med ett annat par kalsonger på huvudet när vi åt middag..... Vi pratar inte bordsskick med våra barn!! Vi har betydligt roligare, tokigare och intressantare saker att snacka om. Uppriktigt sagt kan jag inte förstå varför jag försöker förklara mig till dig över huvud taget.... Jag tycker ditt beteende är obehagligt!!

Förstår inte ditt obehag
Skrivet av Sara med 98+02
Du pekar ut oss som inte på ett genomtänkt och strategiskt sätt "fostrar" våra barn till gott bordsskick som lata, oengagerade, ovetandes fega föräldrar som inte "vågar" vara föräldrar till sina barn. Jag antar att du intagit en för hård hållning i den här diskussionen från början och att du inte vill backa. Att bädda sängen, att föra sig på ett visst sätt, att tugga med munnen stängd, inte låta för mycket, inte hoppa för mycket, sitta still, svara artigt, tacka för maten, niga inför gamla osv osv. Jag vet att man inte behöver lära sina barn allt detta, men jag anser att allt detta är samma skrot och korn, jag undrade vart du drar din gräns det var därför jag tog upp ytterligheter som hur flickor resp pojkar förväntas föra sig. Detta är nämligen i mina ögon idéer om att barn måste korrigeras och inte är tillräckligt bra som de är alldeles av sig själva. Det är min poäng. Tycker du det är läskigt vet jag inte vem som inte vågar vara förälder. Jag tror inte att man behöver LÄRA barn en massa saker, jag tror de lär sig när de är mogna för det. Jag tycker det är fel att plåstra på en massa duktighetsvärderingar och berömma sånt som ska komma naturligt (tacka för maten tex). Frågan är varför barnen är väluppfostrade: för att de är genuint trevliga och respekterar sin omgivning eller för att de vill vara duktiga i mammas ögon. Däri ligger skillnaden i vårt synsätt, eller iaf i det synsätt du hävdar i den här diskussionen. Jag förstår faktiskt inte varför du blir så rädd för att jag inte vill vara mina barn lärare utan istället mina barns trygghet, kärlek, förebild och medmänniska. Du skrev själv att du älskar att lära dina barn hur de ska bli bra människor, formuleringen var säkert annorlunda men så tolkade jag det och att ni pratar om vad de lär sig och att de är stolta över att lära sig. Fine! Gör så, det är säkert jättebra. Men jag har en annan syn, jag är inte mina barns lärare, jag är deras mamma, jag är inte här för att korrigera dem och få dem att prestera jag är här för att älska dem precis som de är, med munnen full med mat och i felmatchade kläder Det är precis så de ska vara, de är bara barn! Tycker vi kan backa den här diskussionen lite grand och fundera över varför du reagerar så stark över att vissa har svårt för "väluppfostrade" barn. Jag tror nämligen att ganska många känner så. Barn ska vara spontana och öppna inte styrda och beklämda. Det tycker säkert du med och jag tror bara att vi lägger in olika värde och tyngd i ordet väluppfostrad, som sagt det är ett fult ord i mina öron

Ny i familjen = olika matvanor
Skrivet av Tina
Jag är styvmor till en pojk på åtta. I ett år har jag bott tillsammans med honom och hans pappa och JAG HATAR VÅRA MÅLTIDER! Känner mig som värsta "fina flickan" när jag baxnar när pojken pratar med mat i munnen så att små bitar sprutar ut på matbordet. Vill inte reagera som jag gör men jag tycker verkligen att det är otrevligt. Dessutom har min man ganska taskiga matvanor själv - han går ofta iväg innan vare sig jag eller pojken är färdiga, för att sätta in en snus, och kommer på att han ska sätta in saker i kylen osv. Jag är uppvuxen med att sitta runt matbordet länge och prata med varandra, men de här två stirrar ner i maten, glufsar i sig så fort som möjligt och om det är någon som pratar får man stå ut med att titta på matresterna i munnen. Pojken har ofta väldigt bråttom med maten, och vill springa ifrån med detsamma fast vi försöker få honom att lugna ner sig. Oj, vad förvirrat det blev. Ville bara få ur mig lite - det är svårt när man själv har vuxit upp med helt andra matvanor och ska försöka påverka sin nya familj. VI har ju tänkt skaffa barn framöver och då vill jag inte att det ska vara så jobbigt som jag tycker att det är nu...


Igen...
Skrivet av lägg ner nu!!!
vill jag säga att du blandar ihop stort här!!! Jag har aldrig pratat om annat än bordsskick! Jag vet inte vad du får allt ifrån? Läser du inte vad man skriver till dig? Jag har aldrig tänkt en skillnadstanke till min pojke eller flicka o ännu mindre nämnt ngt här, eller nigningar??? Du yrar inte lite.... Kanske röster från förr...

Fast det där med öppen mun
Skrivet av Mamma Erik
och dåligt bordsskick bland vuxna förekommer. En mailkompis till mig klarar inte av att äta lunch med sina kolleger pga deras dåliga bordsskick (hon är en mycket tolerant person). De äter bla med öppen mun. Jo, jag tror att man måste "lära" barn vissa saker, men itne drilla dom. Jag har i mitt vuxna liv mött människor som har dåligt bordskick, de hänger på bordet (dvs tar plats från andra kring bordet), slafsar i sig maten, tuggar med öppen mun, dricker så det låter över en halv matsal etc.

Åhhhh vad jag håller med dig Sara!imt
Skrivet av BulleRulle
,


Håller med dig Mamma Erik.
Skrivet av jijel
Just dåligt bordsskick bland vuxna är lite av ett socialt handikapp, det ger ett väldigt dåligt intryck och är otrevligt för de övriga vid matbordet. Jag tycker att man gör barnen en tjänst om man lär dem ett minimum av hyfs (tugga med stängd mun, svälja maten innan man pratar, inte smaska eller sörpla). Sedan är jag inte mycket för kadaverdiciplin, det tror jag bara hämmar barnen. Man skall ha trevligt när man äter :o)

Vad säger du...
Skrivet av Isolde
Jag är inte en hård mamma någonstanns!!! Jag drillar inte mina barn!!! Jag har lyckliga, kärleksfulla, FRIA, humoristiska barn! Vi lever på stora ytor där dom får "röja loss" med allt de kan tänka sig i form av att dra ut hemmets alla filtar o bygga en kojstad, sätta på sterion o dansa loss på golvet, sprida sina spel på golvets alla ytor, efter jul kommer dom ha en egen kariokihörna i vardagsrummet, de har mängder med kompisar med föräldrar där vi knyter band så vi lämnar o hämtar mycket efter barnens önskningar, de har gott om leksaker eftersom både jag och min kille inte kan låta bli då vi är ganska "lektagna" själva (trots att jag inte är stormförtjust i att skämma bort igentligen), de har utrymme att spela x-box i vardagsrummet o då anpassar vi vuxna oss till att de var före oss om det var så så vi tar tv:n i sovrummet om vi vill titta på annat osv och dataspel om de känner för det (fast under kontrollerade former). De har ett liv som ligger "för" dem från det att de vaknar till lägger sig utan att på något vis vara iaktagna eller nervösa på något vis (ögontjäneri??? vad du har för obehagligheter med dig från din barndom vet inte jag och varför mina åsikter kring "bordsskick" provoserar dig så att du tror att mina barn upplever något liknande har jag heller ingen aning om, men för guds skull, tagga ner lite är du snäll!!!) Här skrattas o skojjas från barnen och dom lurar oss o smyger på oss o håller på precis som barn ska/bör.... MEN!!!! De vet hur man för sig!! De tycker det är kul när vi får besök för de är alltid välkommna att vara med och sitta med oss vuxna hur länge de vill för de gör aldrig att det blir obekvämt för någon annan. OCH ni/du pratar om att barnen då skulle bli obekväma? De här är ingenting dom känner till själva, att dom klarar av saker som andra föräldrar inte anser vara nödvändigtv att lära ut, för detta är deras vardag. Vi håller inte på och tjatar, utan som jag sagts tidigare -lär du barnen från början att matbordet är en plats där man varvar ner, tar det lugnt och är det dessutom middag som gäller så äter vi på ett sätt som passar.... ...så ska du se att det inte finns något barn i den här världen som tar skada av det!!! Jag tycker du ska vara lite försiktig med vad du påstår tjejjen! Att prata i termer som att "barn far illa" och att man ska behöva förklara sig kring sånt här på en oskyldig sida som "matvanor" det är lite ruggit tycker jag! Om det störde så mycket att jag sa att jag tycker man är lat om man inte lär barnen bordsskick (och om jag sa ngt annat "hårt")och det kändes så jobbigt så URSÄKTA MIG för guds skull.... Men dock vi pratar inte barnmisshandel här, vi pratar barnuppfostran/matvanor, vill du ha det på den nivån så tycker i alla fall jag att du ska byta sida (här finns plenty av sånna som du kan hitta runt omkring....)

Ojojoj tagga ner ja!
Skrivet av Sara med 98+02
Jag har aldrig påstått att dina barn far illa eller att du inte låter dem vara barn eller något annat hemskt om dig som förälder. Jag försöker hålla diskussionen på en generell nivå, har inte nämnt just dina barn alls. Jag känner ju inte dig. Den generella nivån generaliserar och tar i för att illustrera vad jag menar. Men att du alls säger att dina barn "vet hur man för sig" indikerar ju att andra barn inte vet det. Uttrycket får mig för övrigt att rysa. De flesta barn vet det alldeles av sig själva att föra sig utan att någon medvetet lärt dem detta, hur väl de för sig har väl med förväntningar från omgivningen att göra. Tanken har aldrig slagit dig att även mina barn uppför sig väl såväl borta som hemma? Tror du att dina barn inte hade gjort det om du inte lärt dem? Utgår du ifrån att barn inte kan anpassa sig till sociala situationer utan regler och lärare? Jag tror inte det. Jag har inte lärt mina barn något bordsskick, men de har inte heller sämre bordsskick än något annat barn jag träffat. Det är ju det jag försöker att säga: att barnen inte behöver läras sånt här, de lär sig själva. Att som förälder respektera det är inte att vara lat och feg, det är att vara tillitsfull och lita på sig själv och sina barn. Hemkst ledsen om du känner dig angripen det var inte min avsikt, jag bara tycker det är en intressant diskussion och minns dina första inlägg som började med "O herre gud" och "Ni verkar inte veta vad ni pratar om" Som man ropar får man svar! Som sagt jag tror säkert att du är en jättefin mamma och att du har jättefina barn, mina avsikt var inte att diskutera din familj (tycker inte heller att jag gjort det) utan värderingar kring uppfostran och "regler". Tack för mig, jag är klar nu.


nu vill jag inte föra disskussion med dig mer!
Skrivet av Wow, som det kan bli..!!!
Just precis... nej jag tror inte mina barn hade skött sig som de gör om jag inte hede lärt dem!! Att dina barn gör det utan att du lär dem skiter jag fullständigt i ... Jag tycker du framställt dig som en mycket förvirrad och arg människa och för min del lämnar jag den här sidan omgående, tack vare dig... Bittra o sura människor som ställer sig i försvarsställning så fort någon säger sin mening har jag inte mycket för!

ja, du
Skrivet av knobban med Linnea 10/01 och Oscar 03/03
jag citerar: "Bittra o sura människor som ställer sig i försvarsställning så fort någon säger sin mening har jag inte mycket för!" Håller med dig, och anser att du verkligen visat ett fint exempel genom att vara en själv. Jag anser att Sara genom diskussionen för normal samtalsnivå medan du hetsat upp dig, Isolde. Inget fel i att göra det, vi blir alla lite känsliga ibland. Tagga ner och kom igen när du lugnat dig. Ingen är långsint här, eller hur?

Ojsan Isolde...
Skrivet av Nicke Lilltroll
Blev du missförstådd här OCKSÅ? Dags att fundera över din egen debatteknik?


Sådär
Skrivet av Mamma Erik
Erik vet vad som gäller när vi har gäster eller äter ute, men vi kan göra mycket stora avkall på detta när vi är hemma. Vissa grundregler har vi (men vissa går inte alltid igenom), man smaskar inte, man ber om saker med trevlig röst, man säger aldrig att maten är äcklig (det finns ingen äcklig mat, men man behöver inte tycka om all mat) Själv är jag uppvuxen med stenhårda regler kring matbordet, itvingad mat som jag inte år (som jag fortfarande inte äter) etc. Erik får äta framför TV´n, för vi äter också ibland framför TV´n. Han är kinkig med maten, så vi tjafsar inte om det heller. Trots allt så har en hel del gått in ler, när vi är borta så sköter han sig jättebra, det är det som räknas för mig

Vi äter vad vi vill och hur mycket vi vill
Skrivet av cecilia
ingen annan bestämmer vad som är gott och hungrig man är. Man får gå från bordet när man är färdig men man plockar undan efter sig själv. Vi pratar, skrattar, diskuterar, spiller och är avslappnade men vi pratar inte med mat i munnen eller sitter och leker med maten när vi inte vill äta mer - vi vuxna gör det inte, så det gör inte barnen heller. Vi har inte behövt "drilla dem" eller vara stränga med dem, de har helt enkelt tatt efter sina föräldrar utan att vi gjort en stor grej av det.

Mina tankar...
Skrivet av Jenny F
...fört och främst skulle jag aldrig i livet mata i ett barn mat efter att barnet sagt eller visat sig nöjd med vad det redan fått i sig. Jag har själv kämpat mot "lättare" ätstörningar genom hela livet för att jag tappat bort förmågan att känna mina egna mättnads- och hungerkänslor och jag även om problemet naturligtvis är mer komplext än så tänker jag inte utsätta ett enda barn för denna eller andra handlingar som ökar risken för att barnet skall behöva gå igenom samma sak. De barn jag matar är de barn som kämpar utan att lyckas få i sig tillräckligt för att själva bli nöjda. Jag skulle möjligen kunna tänkas förvänta mig att all mat på tallriken äts upp av den som: 1) vet exakt hur maten smakar redan i förväg, och 2) vet exakt hur stor mängd mat som behövs för att mätta hungerkänslan i magen. Någon skrev om att barnen gott kan äta upp det de tagit själva och ur en synvinkel håller jag med, fast principen är inte att "man äter upp det man tagit till sig" utan att "man tar så mycket man orkar och tycker om", alltså motsatt fast resultatet - att inte behöva slänga mat i onödan blir detsamma. Annars används den principen oftare som ett straff, på så sätt att även om man VET att barnet inte har förmåga att själv anpassa mängeden mat exakt till det de orkar så låter man dem ta för sig och sedan tvingas sitta kvar för att de skall "lära sig att inte ta för mycket". Det är ett svek mot barnet. Det enda sätt jag känner till för att verkligen lära barnet detta är att vara delaktig när barnet tar till sig mat, och faktiskt våga säga ifrån att "Jag vill inte att du tar så mycket på en gång" Erfarenhet av vilken mängd som brukar vara lagom, krävs för att se vilken mängd som är för mycket. Att alltid bara se för mycket på tallriken motverkar detta. Att inte behöva sitta kvar om man inte får ut något av det bör också vara självklart. Få vuxna skulle tänka sig att själva sitta kvar hos ett barn som äter "för långsamt" sett ur den egna synvinkeln. Istället passar man kanske på att börja duka av och lite lätt påbörja andra sysslor medan man väntar, även om man inte heller lämnar barnet ensamt kvar vid bordet eller i köket. Så hur kan man begära mer av barnen? Jag vill inte att barnen stressar i sig maten och stressar iväg, så jag vill gärna att de sitter kvar en stund och pratar, därför är det av högsta vikt att matbordet är en plats som lockar till umgänge och associeras till trevliga samtal. "Myror i benen" kan man fördröja genom att skapa utrymme för rörlighet redan under måltiden. Att få vara den som själv får klättra ner och plocka upp sin tappade gaffel, hämta mer mjölk i kylen eller torkpappret man "glömt" på köksbänken kan vara nog för att få ut en del överskottsenergi och orka sitta "stilla" en stund längre efteråt. Även vuxna pratar med mat i munnen om de anser det befogat. Få av oss ser väl till att tugga ur ordentligt innan vi tilltalar det barn som vi anser oss nödgade att "tillrättavisa". Skillnaden är mer att barnen kanske tycker det är befogat vid fler tillfällen och/eller inte kan urskilja när det kan anses befogat eller inte ens ur deras egen synvinkel. Kanske är det jätteviktigt att berätta nåt som hänt just när man kommer på det. "Man talar inte med mat i munnen" är därför inte en befogad regel. Jag föredrar att påpeka att "när du har så mycket mat i munnen hör jag inte vad du säger" eftersom det är logiskt, verklighetsanpassat och lätt att förstå även för små barn. Mina "principer", grundtankar eller vad man skall kalla det är att måltiden skall vara trevlig för alla som deltar. Det innebär bland annat att alla skall kunna känna ro och njuta av god mat och trevligt sällskap. Det innebär i sin tur bland annat att ingen skall behöva lida av andras "dåliga bordskick". Och det är lika dåligt bordsskick att tjata, gnöla, tvinga, bråka och skälla som att visa upp all mat man har i munnen. Jag har rätt och förmåga att sätta en gräns runt mig själv för vad jag tycker är trevligt bordskick, och den värderingen vill jag antagligen föra vidare tll barnen, samtidigt glömmer många att barnen har samma rätt, och framförallt glömmer många att barnen inte har samma möjligheter att sätta sådana gränser på ett sådant sätt. Deras sätt att tala om att vi brister i bordskick när vi tjatar kanske är att sluta lyssna för att slippa få matron förstörd. Eller att "trotsa" för att den redan är det. Jag har knappast rätt att bortse från denna gräns bara för att en inte är verbalt formulerad.


Åh!
Skrivet av eleo
Du är så klok! Ett rent nöje att läsa dina inlägg. Känner bara "aaah"...

Här har det mesta kommit automatiskt
Skrivet av Birgitta, since 1997
Matat dottern har jag nog inte gjort sen hon var under 2 år. Skulle aldrig i livet mata en 5-åring! Syrrans 4-åring får ibland hjälp med att fösa upp mat på gaffeln, hon äter ruskigt lite och där vill man underlätta lite, men stoppa i sig får hon göra själv. Dottern har fått ta för sig själv sen hon var väldigt liten. I stället för att tvinga henne äta upp det hon tagit för sig har jag uppmanat henne att ta lite i taget så vi slipper slänga mat. Hellre ta flera små portioner än en stor! Jag minns inte exakt när hon började äta med kniv och gaffel, men det var väldigt tidigt. Jag minns tydligt en restaurangmiddag när hon inte ens var fyllda 4 år, hon uppförde sig nästan som en vuxen med servetten i knät och full kontroll på bestick och mat! Hon njuter själv av att det är "ordning" vid matbordet... Hos oss sitter vi vanligtvis kvar tills alla är färdiga, är det ett festligare tillfälle med flera barn sitter barnen kvar tills alla barn är färdiga. Väldigt noga vet jag inte om man kan säga att jag är. Undantag medges, matsituationen får inte bli för krystad. Det viktiga är att barnen vet hur man egentligen ska göra, inte att de gör det exakt varenda gång. Själv kan man ju också välja att "slabba i sig" maten ibland, kanske samtidigt som man läser en tidning eller bläddrar igenom posten. När vi har gäster eller äter borta lägger jag betydligt större vikt vid dotterns manér än när vi är själva. Precis som jag själv uppför mig snyggare i de sammanhangen! Jag tycker det är viktigt att man är bekväm med hur man ska uppföra sig för att inte vara avvikande och för att passa in i olika sociala sammanhang. Sånt ska man inte behöva lägga någon energi på att fundera över, det ska bara sitta i ryggmärgen så man kan koncentrera sig på att ha trevligt i stället!

Nu har jag läst lite mer inlägg...
Skrivet av Birgitta, since 1997
... och jag måste säga att jag tror inte att bordsskick kommer "automatiskt" hos barnen. Om ingen upplyser om hur man gör, vilket man kan göra utan att hela matsituationen blir en enda stor drill, så tror inte jag att alla barn automatiskt lär sig. Hos mig äter en ganska varierande skara 10-11 åringar rätt ofta. Dotterns kompisar bjuds ofta på mat när de är här och leker. Det är enorm skillnad på deras beteende! Jag tycker det är kul att bjuda ungarna på mat, prata och skratta med dem, lära känna dem ordentligt. Men vissa av dem är klart roligare att ha i maten än andra... Det finns 10-åringar som inte klarar att skära en köttbit utan att samtidigt fösa all annan mat av tallriken. De sitter och viftar med gaffeln full av mat så det skvätter över halva köket, pratar med mat i mun så det stänker, lägger ifrån sig besticken så de kletar ner halva bordet, upplyser om att "det är äckligt", vräker sig på armbågen med hakan i handen samtidigt som de slevar in mat med gaffeln, torkar sig om munnen med tröjärmen... osv. Trevligt? Nej, faktiskt inte! Långt ifrån alla är såna, de flesta kan faktiskt både äta och vara sociala samtidigt. När vi umgås familjevis ser man tydligt att det är föräldrarnas förväntningar på beteende som styr. Hur ska barnen veta vad som är ok och inte om ingen talar om det? Jag tycker man sviker barnen om man inte lär dem lite vanligt matbordshyfs! Och det behöver inte alls vara nån sorts exercis för det, dottern tycker det är jättekul när vi leker "fin middag på slottet" eller "nobelmiddag" och tar ut svängarna i fina dukningar med flera bestick och glas osv. Samtidigt så kan vi lika gärna äta pizza med fingrarna framför TVn ibland. Det ena utesluter inte det andra.


Jag tycker du har så rätt
Skrivet av cecilia
Jag ser det också som ett svek mot mina barn om jag inte "guidar" dem. Det är synd att ordet uppfostran fått så negativ klang, varför det? Det handlar inte om att drilla familjen von Trapp med visselpipan, man kan visa utan att vara sträng.

Många gånger verkar det som...
Skrivet av Birgitta, since 1997
... att vuxna är så rädda för att kuva och hämma barnen att de inte vågar vara vuxna. För mig är det självklart att det är en del av mitt jobb som förälder att förmedla gott uppförande och normala seder och bruk till mitt barn. Dottern blir inte kuvad av att veta hur hon ska hantera sin servett både under och efter måltiden. Däremot kan hon längre fram i livet bli oerhört obekväm av att INTE veta hur man gör i olika sammanhang. Det vill jag bespara henne.

Hear, hear! imt
Skrivet av cecilia



så skönt att få läsa...
Skrivet av Isolde
att ni säger det ni säger... Jag blev nästan lite orolig där för en stund när ingen verkade tycka annat än att jag var ngn hemsk människa som fostrade mina barn till att bli underkuvade o osäkra..... Som, sagt det kändes skönt...

Ökade krav med åldern.
Skrivet av Svar.
Jag skulle aldrig "tvinga" min dotter på snart tre att äta upp all mat på tallriken. För det första därför att det alltid är någon av oss vuxna som lägger på mat på tallriken och jag tycker att om man lagt på för mycket från början får vi som lagt på liksom "skylla oss själva" och lägga på lite mindre nästa gång (det är ju bättre att "ta om"). För det andra skulle jag inte tvinga henne att äta upp därför att jag tror att det kan skapa en konstig relation till mat. Mat äter man därför att man är hungrig, och när man känner sig nöjd ska man inte äta mer. Mat skall inte innefatta något "tvång" i den meningen - eller ett medel (ex. matvägra) för barnet när det skall driva någon vilja igenom. Däremot tycker jag att man kan ställa högre krav ju större barnet blir. Självklart ska en sju-åring kunna sittta kvar vid bordet om det är så att andra barn fortfarande äter (inte om det är vuxna bara, det tycker inte jag man kan begära av en sjuåring), eftersom det "stör" de barn som fortfarande äter om ett barn som är färdigt lämnar bordet och går och leker. Vidare skulle jag inte mata en femåring. Min snart treåring äter helt själv - ytterst sällan som vi hjälper henne att hantera skeden eller gaffeln.

Bordsskick-hur noga är ni?

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information