Orkar inte dra repan en gång till men

Orkar inte dra repan en gång till men
Skrivet av	Sara med 98+02
Jag skulle bara vilja säga en sak. Jag anser att om jag retar mig på att någon smaskar, pratar med mat i munnen, inte håller besticken rätt osv osv så är det mitt problem. Jag kan inte förvänta mig att andra ska vara mig till lags, de finns alltid de som retar sig ännu mer, det finns alltid dem som retar sig på något hos mig. Min strävan är att vara tolerant mot alla olika typer som finns, om det så gäller vid matbordet eller på bussen eller på jobbmötet. Jag vill vara tolerant mot alla människor även mina barn. Jag skulle aldrig få för mig att säga till min vännina att stänga munnen när hon äter, varför ska jag säga det till mina barn? Livet blir ju väldigt jobbigt om man förväntar sig att alla ska vara likadana. Sedan är det väl självklart att man inte beter sig hur som helst, samma relger vid matbordet som i övriga livet, respekt och hänsyn till alla inblandade. Självklart kastar man inte mat omkring sig eller hoppar på bordet. Men det räknar jag med att mina barn förstår utan att jag säger det till dem, och det gör de. Men att tugga med stängd mun, hålla kniven i rätt hand eller tacka fint för maten ingår inte där. Sedan kan man väl leka fin middag om man tycker det är kul, men vad har det med saken att göra?
Svar på tråden: Orkar inte dra repan en gång till men

Nyfiken fråga:
Skrivet av cecilia
Tackar du själv för maten om du äter borta nån gång? Tackar du och din man inte för maten när ni har ätit hemma? Vad som förväntas av oss och av andra är normer som är relativt subjektiva eftersom vi alla tycker olika. Jag skulle aldrig bli sur eller stött om jag inte blir tackad för maten jag lagat, däremot skulle jag bli väldigt _glad_ _om_ jag fick ett tack. Därför är jag väldigt noga med att tacka själv när jag blir bjuden på mat. Våra barn hör att vi tackar, de ser hur vi håller besticken och de tar efter oss i vårt beteende, inte för att vi "tvingar" dem utan för att de vill. Det är synd att deras beteende, dvs: att de tackar för maten när de är bortbjudna, väcker starkt obehag hos andra människor, det gör mig väldigt ledsen.

STOPP!
Skrivet av Sara med 98+02
Då tycker vi ju likadant. Jag tackar för maten, mina barn tackar för maten. Inte för att jag säger till dem att man ska tacka för maten, utan därför att jag är en förebild och de lär sig av mitt beteende. Min verbala 1,5-åring säger "tack-så-mycket" när hon får sin smörgås tex, jag har aldrig LÄRT henne att säga så, det kommer ju av sig självt eftersom vi är sådana mot varandra i vårt hem. Detsamma gäller bestickföring osv. Jag har ju som sagt dragit allt detta en gång tidigare i diskussionen. Tugga med öppen mun eller ej är petitesser som bara kritiserar tycker jag, inget konstruktivt i att påpeka sånt för barnen eller i att korrigera dem på det sättet. Det är den hållningen jag hävdat i hela den här diskussionen. Jag anser inte att man aktivt måste lära barnen att bli trevliga människor, jag tror det faller sig ganska så bra om man som förälder är en bra förebild. Det handlar inte om att våga vara förälder, det handlar om att våga lita till barnens egen förmåga och vilja att vara trevliga människor. Det var där jag och Isolde tyckte olika, hon trodde inte att barnen lärde sig vara trevliga eller lärde sig "föra sig" som hon uttryckte det om man inte talade om för dem hur man gör. Ser du skillnaden och förstår du vad jag menar? Jag känner inte obehag inför trevliga barn som tackar för maten, absolut inte, men jag tycker det är sorgligt när det är uppenbart att barnen är trevliga för att vara duktiga och få beröm när man kommer hem, inte för att de bara spontant är trevliga. Jag tycker att det finns en skillnad, ser du den?


Jo, vi menar nog samma sak,
Skrivet av cecilia
men det tror jag att Isolde också gör. Vi bara uttrycker det olika.

Liten solskenshistoria:
Skrivet av H med E & L
Hemma hos oss njuter vi verkligen av god mat och tackar oftast varandra eftersom vi uppskattar den goda maten och trevliga stunden. Första gången vår dåvarande två årige son åt lunch på McDonalds gick han följdaktligen fram till kassan efter att han ätit upp och sa TACK FÖR MATEN! Detta som ett inlägg att barnen lär av goda förebilder...

Grattis...
Skrivet av Isolde
vill jag säga till dig! Det är ju helt fantastiskt att du har barn som tar efter dig så enkelt som du beskriver. Men måste det betyda att vi föräldrar som inte har det så lätt och som har barn som skulle stå på borden och äta om det inte var ngn som berättade att man gör annorlunda, att vi inte får berätta för dem hur man gör utan att du blir illa till mods av att höra det? Skulle inte det vara ganska skysst av dig att förstå om vi också vill ha barn som gör som dina (fast inte av sig själv då) och låta oss få "lära" våra barn det, utan att du får "reaktioner" En fråga på det då... Vi använder oss mycket av beröm o uppskattning här hemma. Om ni nu har barn i olika åldrar, är det då också en sak som ger dig rysningar om man berättar för det äldre barnet att... t ex -Så duktig du är på att sitta fint vid matbordet, t.o.m fröknarna på dagis har berömt dig idag... -Vad stolt jag var igår när vi var på middagen när du satt så fint och tackade så fint för maten, då blir vi så stolta över dig osv... ...med risk för att det yngre barnet ska börja må dåligt menar jag.... Jag faktist uppriktigt undrar eftersom jag inte förstår vad det är du sätter dig imot... Är det att lära barnen prata om "lite allvarliga saker" rent allmänt eller är det bara när det kommer till "matbordet"? Och så till en annan fråga.. Om du skulle ha fått ett barn som behöver lite extra tillsyn för att klara av att snappa upp allt vad de andra barnen lär sig (bara av att titta på dig) som att göra rätt eller förstå vad man ska lära sig utan föräldrars hjälp. Hade du låtit dem halka efter å kanske få leva med socialt handikapp eller skulle du då välja att säga dessa hemska ord -man tuggar med stängd mun så andra slipper titta på maten som far runt, eller om du stänger munnen när du tuggar så behöver inte alla runt omkring lyssna på när du tuggar, eller när man har ätit färdigt sin mat och går ifrån bordet så gör vi här hemma precis som på dagis det vill säga "tackar för maten". Det verkar så svårt att reda ut för en sån som mig som inte förstår var "det obehagliga" som kan vara jobbigt för barnen att leva med kliver in, så jag skulle (o säkert fler med mig) vara nyfiken om man fick reda på var du drar dina gränser...? En en gång ,GRATTIS, för du har en mycket stor tur som har lyckats få dessa begåvade barn, själv har jag (trots mitt yrke) inte stött på dem! Häftigt för dig!


Tack, inser att jag är unik
Skrivet av Sara med 98+02
Har väl fått änglar till barn antar jag (ja, säkert!). Jag tycker att jag försöker att illustrera de skillnader jag anser finns mellan att på ett naturligt sätt visa sina barn hur "man för sig" som du så fint uttrycker det och på att LÄRA dem att bete sig si eller så. I grund och botten står vi säkert på samma sida, och jag orkar verkligen inte diskutera saken vidare. I synnerhet inte med dig som kallat mig bitter och sur och vad det nu var Men ska väl svara på dina frågor iaf: Nej jag blir inte illa till mods av att höra att andra föräldrar tillrättavisar sina barn, jag försökte föra en generell diskussion om HUR man lär sina barn ev sociala koder och VAD man måste lära dem, gör du på ditt sätt så gör jag på mitt. Nej jag berömmer inte mina barn för att de lyckas sitta stilla vid middagsbordet, jag anser att de sitter stilla om de kan, annars gör de inte det. Jag varken kan eller vill tvinga dem, även om jag kan be dem om att försöka! Huruvida småsyskon lider av beröm de inte får eller ej funderar jag inte så mycket på, är inte så inne på rättvisetanken. Mina barn är olika och jag bemöter dem därefter. Om jag skulle få ett barn som behöver extra social tillsyn skulle jag väl ge det barnet just det. Nu har jag ju uppenbarligen ingen sånt barn, så vitt jag vet. Jag har däremot ett barn som behöver mycket stöd nattetid, det skulle jag kunna "lära bort" om jag trodde det var rätt, men det gör jag inte. Jag har också ett barn som har väldiga besvär med kläder och där går det verkligen inte på räls, jag får försöka möta henne och hjälpa henne, skulle säkert kunna straffa bort det beteendet men anser det vara fel. Jag tycker visst att man kan hjälpa barn att hitta rätt, men inte att man lär barn att "föra sig". Med den grundinställningen utgår jag ifrån att barn vill och kan föra sig, brister det på någon punkt får jag kanske gå in och stötta, men jag måste väl inte gå händelserna i förväg och som du anta att mina barn kommer att hoppa på bordet om jag inte lär dem annat. Det är en stor skillnad i tanken tycker jag, kanske inte i verkligheten, jag känner varken dig eller dina barn.¨ Kanske är det bara jag som ser skillnaden? Jag är väl unik jag med, precis som mina barn, och det trots MITT yrke som inte har alls med barn att göra! GRATTIS till dig då för att du är så NORMAL! Och tack för en hopplös och spydig diskussion. Hej!

det är lite oroande t.o.m
Skrivet av Isolde
Vet du vad Cecilia! Jag önskar att jag hade haft din "ödmjukhet" i tonen när jag säger någonting... Du får på ett neutralt vis fram vad det är du vill ha sagt. Själv måste jag nog ta o titta på vad det är som inte fungerar i mitt sätt att skriva, för jag väcker visst känslor hos folk likt om jag pratade om nazi-frågor eller ngt. Allt från att jag givit folk rysningar till att väcka upp minnen från när de själva blev fostrade till "små ögontjänare"... Och när jag läser vad du skriver så ser jag att du har fått med precis allt jag försökt mig på att få fram (och plötsligt har man ovänner?)! Man får lust att bjuda dig o "hela barnaskaran" på middag helt enkelt!! Skämt åt sido... Ha det!

skrattar
Skrivet av cecilia
det är lätt att se rött när man känner sig kritiserad. Jag "kom inte in i debatten" förrän rätt sent, jag hade kanske också reagerat som du om jag "varit igång" ett tag:) Tackar för inbjudan, hihi!


Ang. tack för maten...
Skrivet av invandrare
Jag har en liten fråga: De personer som blir illa berörda av ett "tack för maten" är de svenskar? För i många länder är det inte brukligt eller rent av oförskämt att tacka för maten. ("Vaddå tack för maten?Kom du bara för maten? Betyder sällskapet, stämningen vi försökt skapa ingenting?" Ungefär så kan många tänka, bl a mina föräldrar när vi kom till Sverige. I vårt land tackar man för en trevlig dag / kväll el dyl. så mamma blev alldeles ställd de första gångerna hon råkade ut för detta. ) Jag vet inte om detta kan passa in på de situationer du råkat ut för, men kanske kan det handla om en smärre kulturkrock? M v h från en som tackar för maten i svenska el försvenskade hem :)

Nej då,
Skrivet av cecilia
anlendingen till att jag skrev det var för att någon sa i tråden längre ner på sidan, att de mådde dåligt när ett barn tackade för maten för det fick dem att känna det som om barnen var "drillade" eller tvingade till att säga något de inte menade. Tillhör själv en "multikulti" familj där inte alla tackar för maten, men i vår familj gör vi och våra barn det.

Men Sara
Skrivet av Mamma Erik
Det är nog så att de allra flesta upplever det där med att tugga med öppen mun och dåligt bordsskick som ett problem, kanske så stort att de förlorar aptiten. Det kanske finns de som ingen vill sitta bredvid och äta pga dåligt bordsskick, de finns de som kanske inte blir hembjudna pga dåligt bordsskick. Jag vill i varje fall inte utsätta min son för något sådant. Det gäller även folk som pruttar, rapar, luktar gammal svett etc bland andra människor, dessa människor blir ganska ensamma för de allra flesta uppskattar detta inte det minsta. Man kan missa ett bra arbete pga dåligt bordsskick, vem vill skicka ut en representant som smaskar och så för att sälja en produkt. Jag pratar inte om kunskaper för att kunna sitta på en kungamiddag, det är överkurs ler utan grundläggande saker som de allra flesta anser vara sunt förnuft och allmänt mänskligt hyfs. Sedan vill jag lära min son att kunna obesvärat kunna vara med i de flesta sammanhang, så han vet redan var servetten skall vara (men han lägger ingen servett i knäet), han vet att vid vissa sammanhang så kan man äta med fingrarna, i vissa inte alls. Som jag skrev innan så har jag en mailkompis som slutat lunchat med sina närmaste kolleger, då deras bordsskick är så vedervärdigt att hon känner sig äcklad av detta. Jag har haft en väninna som tuggade med öppen mun, nej, det var ingen som sa något _till_ henne, men däremot fick man höra att runt omkring att det var ganska äckligt att äta med henne, för man såg all mat i munnen hela tiden och det lät förskräckligt


Jag hör vad du säger
Skrivet av Sara med 98+02
Men vidhåller att man inte behöver ha en uppfostringsmetod utan att det faller sig rätt naturligt. Varför skulle jag föra bestickföring på tal om vi inte satt vid ett bord med flera uppsättningar bestick? Varför tjata om hur barnet tuggar när det inte besvärar någon? De mer grundläggande sakerna som att inte hoppa på bordet är så självklara att ingen borde behöva LÄRA sina barn det, det är knappast värt att diskutera. Jag tror barnen fattar ändå, faktiskt. Som sagt jag tror inte skillnaderna i synsättet skiljer sig i praktiken lika mycket som i teorin. Jag vill gärna tro att mina barn är kompetenta, intelligenta, sociala och lyhörda nog att finna sig (inte mina instruktioner) i de situationer som dyker upp. Allvarligt talat, varför måste en femåring känna till var servetten ska vara? Visst berättar man om barnet frågar men att se det som en del av uppfostran? Nja, uppfostran handlar om andra saker. Men jag kanske är naiv, kanske kommer mina barn att göra bort sig 100 gånger om. Hoppas då att jag gett dem styrka att stå över det, den tid jag inte ägnat åt att studera och kommentera deras "FÖRING"!

Kommentar
Skrivet av Birgitta, since 1997
"Jag skulle aldrig få för mig att säga till min vännina att stänga munnen när hon äter, varför ska jag säga det till mina barn?" Du är inte förälder till din väninna och har inte ansvar för hennes uppfostran, men det har du för dina barn. Skillnaden borde vara uppenbar!

mina funderingar
Skrivet av Lingling
Sara på ett sätt håller jag med dig på ett annat, nej. Jag har hört för många vuxna klaga över när andra tuggar eller pratar med öppen mun, att de faktiskt äcklas, eller över att ngn smaskar (just vissa ljud är jag själv känslig för, och det hjälper inte att säga till mig själv att det är fånigt, tolerans m m, jag störs iaf). Om skolkamrater inte vill äta med ens barn osv, då spelar det ingen roll att det inte borde vara så. Det andra är att jag tror att det där med att inte prata med mat i munnen har en praktisk orsak också: risken att sätta i halsen ökar, gäller särskilt barn som är mer benägna att tala på inandningar - på samma sätt som musikläraren och gympa-do hade väldigt starka skäl f a man inte skulle tugga tuggummi på just deras lektioner.


Javisst
Skrivet av Sara med 98+02
Men då är ju det ett jättebra sätt att komma åt problemet. Istället för att säga sluta med det där det är äckligt, kan man säga gör inte så för då kan du sätta i halsen. Då kan man ju faktiskt motivera sig på riktigt. Så var det problemet ur världen! ler Jag vet att det kan uppfattas som mycket störande med dåligt bordsskick, men de allra flesta klarar ju det där rätt bra, även barn, eller hur? Jag anser fortfarande att det är mitt problem om jag retar mig på någon, det spelar faktiskt ingen roll, så länge personen inte gör det medvetet eller är medveten om att det stör. Sedan kan ju som sagt vissa barn behöva mer vägledning mot att bete sig på ett mer accepterat sätt i sociala sammanhang, det tänker jag inte neka till. Men jag tror att generellt så är detta inte ett problem! Men som sagt, jag kanske är naiv och alla kanske stör sig jättemycket på mig och mina ouppfostrade ungar. Tur då att jag är så korkad att jag inte fattar det! ler

Våra barn får höra
Skrivet av KATJA m.Noel 030604+4 syskon
om de tuggar/pratar med mat i munnen! Sånt kallar vi för ohyfs. Och vem ska lära dem bordskick om inte vi föräldrar???? Är det bättre att klasskamrater eller andra påpekar detta??? Pinsamt. Och tacka för maten....det ska de göra om vi äter borta. Det kallas HYFS. Mina barn ska ha god stil, så inte de behöver skämmas och inte vi heller.

Orkar inte dra repan en gång till men

Nyfiken fråga:

STOPP!

Jo, vi menar nog samma sak,

Liten solskenshistoria:

Grattis...

Tack, inser att jag är unik

det är lite oroande t.o.m

skrattar

Ang. tack för maten...

Nej då,

Men Sara

Jag hör vad du säger

Kommentar

mina funderingar

Javisst

Våra barn får höra

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information