Humör (halvlångt)

Humör (halvlångt)
Skrivet av	Charlotte
Min 14-åriga styvdotter har alltid haft en fruktansvärt humör och det har definitivt inte blivit bättre sedan hon blev tonåring. Imorse vaknade hon och började med att vara otrevlig och allt blev sedan bara värre och värre, hon provocerar alla så alla i hennes omgivning blir ledsna. Det är ju ingen mening att ta upp det med henne när hon är på det humöret, det måste få lugna sig först. När hon sedan är på bättre humör vill ingen ta upp det med henne eftersom det är bra att hon är trevlig emellanåt. Det här har, enligt mig, blivit en ond cirkel där hon kan vara hur otrevlig hon för stunden känner sig för att vara, men hon får inga konsekvenser av sitt beteende. Min man orkar inte ta itu med det och är övertygad om att ifall han skulle prata med henne under hennes trevliga stunder skulle allt bara bli mycket värre, medan jag inbillar mig att inget kommer någonsin bli bättre om man inte faktiskt försöker. Vad tycker ni? Jag kan väl nämna att under en normal vecka (vi har veckovist boende) så är hon trevlig ca 2-3 dagar, resten av dagarna mer eller mindre otrevlig.
Svar på tråden: Humör (halvlångt)

Problemet ligger förmodligen
Skrivet av Elisha
i det du nämnde om din man. Han orkar inte (=tar inte sitt ansvar av bekvämlighet) och därför så kan hon göra som hon vill. Ta det inte för allvarligt nu, för jag antar ju att han gör en massa bra saker också! Vi har två tonåringar här hemma och den ena har varit upp och ner i humöret, men det har blivit reaktioner direkt varje gång från vår sida när hon burit sig illa åt, men samtidigt så har vi sett till att det har varit bra dessemellan, så vi har alltså inte gått och surat och retat henne, utan försökt vara trevliga. Men direkt humöret gått för långt åt fel håll så har det blivit reaktioner. Nu är det sällan tjafs och hon gillar verkligen att prata med oss och hon är nästan alltid på bra humör. Hade vi låtit henne hållas hade det bara blivit värre och värre, för då hade hon förlorat respekten för oss helt, samt att vi skulle gått omkring och mått dåligt och bara "väntat" på nästa scen. Nu har hon aldrig sagt fula saker eller så, men man kan ju gå för långt ändå. Jag tror att det är det som det handlar om, man måste visa att man inte är någon som det går bra att bära sig illa emot. Man är faktiskt den som alltid finns till hands och bryr sig allra mest och då förtjänar man inte dålig behanling tillbaka.

Jobbig situation
Skrivet av Charlotte
Tack för ditt svar! Det trista är att ingen i hennes omgivning någonsin har "vågat/orkat" ta upp det här med henne. Hon kör över alla totalt och alla är bara glada när det är över... Och tyvärr kan jag inte säga att hon gör en massa bra saker; hon är väldigt lat och vägrar städa sitt rum, plockar inte undan efter sig, är otrevlig mot lärare och sköter sig inte i skolan (hon är en av de tuffa, populära tjejerna i klassen), skriker riktiga fula ord till oss när hon är arg (hennes mamma råkar mest illa ut när det gäller sånt). Egentligen skulle vi kunna ha hur många konflikter som helst...


Vet du vad jag kom att
Skrivet av Elisha
tänka på när jag läste ditt andra inlägg nu? Gud vad jobbigt hon måste ha det och hur stressad hon måste vara hela tiden. Hela tiden konflikter och en mask som ska hållas uppe. Ett dåligt sätt har blivit hennes signum. Man testar för att kolla gränserna, men man får aldrig några så man driver det längre och längre. Sedan kommer man till sist och testar gränserna på fel person och då smäller det istället. Finns det någon möjlighet för dig att sätta dig enskilt med henne och prata lugnt och förklara hur du känner och säga till henne att du förstår att det här är jobbigt för henne också? Det är ju vår skyldighet som vuxna att se till att våra barn mår bra. Nu är ju du inte biologisk mamma, men du finns ju trots allt där. Min man är heller inte tonåringarnas riktiga pappa, men han har den rollen till 100% och det är skönt även för min del.

Hej igen..
Skrivet av Charlotte
Jag har försökt några gånger (och även min man några gånger faktiskt) men det är en ren utopi att tro att man kan sätta sig ner med henne och prata lugnt (jag brukar också tänka så emellanåt, att det kan väl inte vara så svårt...). Dessa gånger har jag blivit bemött med en "är du dum i huvudet"-min, "hon har minsann inte gjort något fel, är hon arg beror det på något dumt vi har gjort", allt är alltid andras fel. Försöker man sätta hårt mot hårt svarar hon med att då tänker hon minsann bli ännu värre vad gäller skola och beteende. Jag vet faktiskt inte hur man ska bete sig?!

Jag tror ändå att du
Skrivet av Elisha
är inne på rätt spår. Övertyga pappan också bara. Det som är viktigt (är inte psykolog, men känner att jag låter som en sådan nu) är att man inte ändrar sig hela tiden och låter vissa tillfällen passera utan reaktion. Vad du är gör, acceptera aldrig aldrig att hon kallar dig vid fula namn eller säger nedlåtande saker om dig, för då är grunden till bra dialog ändå borta. Men ge inte upp, för hon behöver er verkligen som det låter som.


Tack för..
Skrivet av Charlotte
..dina kloka funderingar! Jag ska verkligen försöka konsekvent, och prata med min man om det så att vi är två om det... Tack för att du tog dig tid!

Å ingen orsak
Skrivet av Elisha
Mamma som man är så känner man ju för alla barn, haha! Berätta gärna hur det går.

Humör (halvlångt)

Problemet ligger förmodligen

Jobbig situation

Vet du vad jag kom att

Hej igen..

Jag tror ändå att du

Tack för..

Å ingen orsak

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information