Äntligen!!!

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Äntligen!!!
Skrivet av	Lin med Ellen 030415 & Pyret bf 2/9
Trodde aldrig att det här snacket skulle komma, men nu finns det! Tack! För att presentera mig lite kan jag berätta att min dotter föddes v 42+3 med urakut snitt och vårdades därefter på Neo i två veckor pga mekoniumaspiration. Först drygt en vecka på intensiven, sövd med respirator mm mm och sedan nästan en vecka på eftervården. Det var tuffa veckor för oss och även om Ellen idag bedöms vara helt frisk så har det satt djupa spår hos oss föräldrar.
Svar på tråden: Äntligen!!!

Vet hur det känns
Skrivet av mise
När jag läste ditt inlägg så var jag bara tvungen att höra av mig. De djupa sår man får efter såna här upplevelser vill inte sluta sig, utan måste jämt ventileras. Även om man försöker förtränga det. Hoppas att ni en dag kan acceptera det som hänt o inte gå o rota i det som jag ofta gör. Fick mitt andra barn genom planerat kejsarsnitt. Hon hade vatten i lungorna o behövde extra syre för att tränga bort det... Men när det inte gick över på ett par timmar skickade de upp henne till neo på KS. Sen blev hon sämre o sämre. När hon var nästan 2 dagar krampade hon o hade andningsuppehåll. JAg hade ringt ner från BB-avd vid 8 o hört att natten varit lugn o allt var bara bra. Sen när vi kom ner 45 min senare, blev Vi stoppade i dörren. VI såg att akutteamet var där o jobbade på pojken bredvid vår "M", då kom en syster o berättade att "- De jobbar inte på "m" för tillfället." Vaddå för tillfället??? "jo, Hon kraschade men doktorn kommer snart o förklarar" Då ser jag hur de gör en ryggmärgstappning på min lilla skrutta som bara hade levt i 2 dagar... Hon hade haft det så kämpigt att det gått hål på lungan varpå det kommit ut luft i bröstet o detta hade gjort så ont att hon la av. SÅ med morfin o max på syret o div andra mediciner så var hon stark nog att ammas för första gången på dag 5. Dagen efter fick vi flytta till Danderyd o därefter lära henne att äta ordenligt. Vi fick äntligen komma hem hennes 11:e dag o idag är hon världens tuffaste lilla brud på 2,5. Neonatalen på KS har min fullaste respekt, men de övriga avdelningar som jag fick uppleva under denna period gav mig men för livet... Har inte berättat allt för då kommer jag aldrig igång med jobbet, men en sak är säker. NU vet jag hur man tar sig igenom levande genom den svenska vården på alla dess nivåer, man måste vara stark o frisk för att orka få rätt hjälp. Lycka till nu! Kram/Fia

Usch vilken start
Skrivet av Lin med Ellen 030415 & Pyret bf 2/9
er lilla tjej fick! Känner verkligen igen mig i din berättelse också. Det måste varit jättejobbigt att hon plötsligt blev så dålig! Ellen blev också sämre och sämre i början, men det var liksom en mer långsam utveckling, om du förstår vad jag menar. :) Vi fick först reda på att allt nog skulle bli bra, ett par dagar i kuvös med extra syre bara. Sen orkade hon inte med att andas själv, då hette det att hon behövde ligga i respen ett par dagar, sen skulle allt bli bra. Första kvällen låg hon sedan sövd, i resp, med 100% syrgas och läkaren började prata om att de skulle nog klara henne för det fanns ett par steg till, de kunde ju koppla ur lungorna och lägga henne i ECMO... Fy vad hemskt det var, vill knappt tänka på det. Från att ena minuten tro att man snart skulle få hålla henne (när jag vaknade efter snittet fick jag höra att hon mådde bra...) till att inte veta om hon skulle klara sig alls. Det var fruktansvärt. Tack och lov vände det och hon blev inte sämre efter den första kvällen, men det tog mycket längre tid för henne att bli frisk än läkarna hade räknat med. Och under den tiden hon var sövd och låg i respen var det ganska svårt att tro att hon överhuvudtaget nånsin skulle kunna bli den pigga, friska bebis hon är idag. Vi bara tittar på henne och kan inte förstå att det är samma barn. Visst finns det mycket att önska från sjukvården... Ellen låg ju drygt en vecka på intensiven, där var personalen fantastisk! Sen kom vi till den vanliga Neoavdelningen, det var en chock. Vi som föräldrar kände oss i princip inte välkomna, vi fick ingen information, fick sura blickar och snack bakom ryggen om vi tog upp Ellen mellan matningarna mm mm. Det är knappt så man tror det är sant, att det kan få gå till på det sättet. Skönt att er flicka också mår bra idag. Har ni föräldrar fått hjälp att bearbeta upplevelsen? Kram, Caroline

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv