Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hur är det med uppfostran?

Skrivet av EOL
Inte så allvarligt son rubriken antyder.
MEN! Vi försöker sätta gränser till lilltösen. Men så fort vi säger till och hon blir ledsen - så far någon av storasystrarna dit och tröstar och lovar guld och gröna skogar (närapå). Och vi föräldrar får stå bredvid och se hur den lilla bestämda typen - blev ännu mer övertygad om ATT DET ÄR HON SOM BESTÄMMER.....
*s*
Någon som har det likadant?
Svar på tråden: Hur är det med uppfostran?

Nej, inte med syskon.

Skrivet av  Ket
Däremot med en äldre kusin som vi träffar så ofta vi kan. Han är väldigt snabb att få min dotter på gott humör. Hon kan göra vad som helst, han vill alltid ha henne på gott humör. Men jag är noga med att säga till honom, inför henne, att det är jag som bestämmer och det blir ingen glass, saft, godis...you name it.
 

Vi med

Skrivet av  EOL
Bestämmer över vad som verkligen gäller- men det blir ju dubbel uppfostran Både av den stora och av den lilla
De små tror jag lär sig vad som gäller tids nog !
 

Gett upp hoppet...

Skrivet av  maria65a
...om att uppfostra lille sladden överhuvudtaget ;-)
Stora systrarna är på mig så fort dom hör att jag höjer rösten så det blir inte mycket uppfostran här... Fast jag känner att det kommer att bli bra iallafall, var så himla konsekvent med dom stora tjerna att det bara känns bra att låta lite av mina uppfostringsidéer förvinna *s*
Klart att våra sladdisar är smarta nog att springa till sina syskon efter tröst - det visar på intelligenta barn!
 

Vilken tröst!

Skrivet av  EOL
Klart vi har smarta barn!!!
Kram !
 

Här är det....

Skrivet av  Britta&Olivia
storasyster (14 år) som tycker det är viktigt att lillasyster lär sig hur man ska uppföra sig. Storebror (12 år) däremot som från början hade såna ambitioner när det gällde hennes fostran tål inte alls att se henne ledsen utan är genast där och tröstar och fjäskar. Men jag tycker inte direkt han motverkar vårt (föräldrarnas) jobb.

Eftersom Olivia är 1½ år så börjar hon prova sin vilja....de som är lättast att domptera är förstås de äldre släktingarna (som vanligt). Men jag tror man får ta det som det blir. Det brukar ordna sig ändå.
 

Man får hoppas det

Skrivet av  EOL
Att det ordnar sig med de smås uppfostran *S*
Jag känner mig inte så speciellt orolig.
Det måste vara helbra att ha så många som bryr sig när man är liten
 

Inte kan hon tro

Skrivet av  Amelie
att hon bestämmer över ER för att systrarna krusar! Det är väl bara bra att barnen tar hand om varandra, det är det man har syskon och vänner till, att söka sig till och få tröst om det inte blir som man vill!
 

Ja visst är det!

Skrivet av  EOL
Jag ser att mina tjejjer gillar varandra skarpt! Men man får ändock hoppas att de tar till sig liiiite av vad mamma o pappa säger.
 

Typ...

Skrivet av  Mia 2+1
Fast med mej kommer han inte så långt...
Syskon och pappa, däremot, har oerhört svårt att "stå emot" de enorma tårarna han kan producera... Minns min äldste (som nog var lite lite hårdare hållen, kanske...) som vid en "diskussion" i 2½ årsåldern spände ögonen i mej och sa: "Hommer ju _hårar_ mamma!", vilket då i hans ögon skulle ge fritt fram på en gång!
Kan väl se att jag s a s väljer mina strider på ett annat sätt nu än då jag var ung mamma - en del saker struntar jag i att tjafsa om, det blir _aldrig_ maktkamp nuförtiden, inte som när de andra var små och jag hade gått på pratet om att man ska "visa vem som är chef" till vilket pris som helst... Nä, inte kamp för kampens skull, men jag viker inte ner mej i de lägen vi har olika åsikt!
Pappa och syskon har däremot inte a) tålamod och b)färdig strategi på samma sätt, så där brister det i att vara konsekvent, och det upptäcker ju lilleman snabbt - det_går_ att få dom att ändra sej, så då försöker man med alla medel! Och "vinner" ofta.
 

Så sant så sant.....

Skrivet av  EOL
Jag känner mig också mera "erfaren" vilka strider som är värda att kämpa för
Kramis
 

Japp

Skrivet av  norrbotten
så är det här oxå.
Storebröderna blir så ledsna och oroliga och tål inte ett pip från lilla tjejen. Men vi sätter gränser ändå förstås. Det är sex år mellan lilla och nästyngsta.

En sak till, jag märker att hon gärna vill vara stor , och se så stor ut som sina syskon, senast häromdan då hon klagade för mig att "Jag ser ut som en bäääbis mamma!"
Hon är snart fyra år.
 

*s*

Skrivet av  EOL
Vilken gullig kommentar.
Fast där ser man - vi kanske ser på våra småttingar som "bäbisar" för länge?
 

Jaaaa...visst gör jag det

Skrivet av  norrbotten/norrländskan
Jag tycker hon är typ två år fast hon är fyra...ser jag en tvååring tänker jag att dom är jämngamla, och ändå är min 00-a mycket tidig på allt! Fast jag tror ju inte jag behandlar henne som en bäbis för det.
 

Vill ju att hon ska vara liten....

Skrivet av  EOL
Hm jag har ju inte tänkt mig flera bäbisar så då vill man ju hålla dom små läääääänge...
Stackars barn .*skratt*
 

så gjorde jag själv!

Skrivet av  jicka
Är storasyster till två små sladdisar, det skiljer 11 år på oss och jag kan säga att än idag (de är 22 nu)fösvarar jag och håller dem bakom ryggen när moderskapet klagar... Fast jag måste säga att det blivit himla trevliga "ungar" av dem!!! Låt syskonen hållas såvida det inte är mycket viktiga regler då får ni förklara för destora hur ni tycker det ska vara för att familjen sak funka.
 

Artiklar från Familjeliv