Skaffa aldrig en sladd!

Skaffa aldrig en sladd!
Skrivet av	farmor
Skaffa två! Vår 18-åring har hela livet växt upp i skuggan av sina äldre syskon som är nära i ålder och som har en särskild sorts gemenskap. Hon har alltid känt sig utanför. Visste jag vad jag vet idag hade det blivit två där på slutet...
Svar på tråden: Skaffa aldrig en sladd!

Jag har ju gjort det!
Skrivet av Miko
eller du kanske inte är "vår" farmor?! ;-) Här blir det nog äldsta som står lite utanför när de är vuxna för hon är mkt äldre och tjej, de två sladdarna är pojkar och tätt. Men det vet man iofs inte, det kan vara pesonligheter som gör att det ändras.

Hm....
Skrivet av EOL
Bra åsikt Förstår precis vad du menar - maken har en "ensam " lillbror 15 och 17 år äldre är bröderna. Här har vi en liten sladdis och 10 år yngre än de andra och jag orkar tyvärr inte en graviditet till - annars skulle jag gärna skaffa en till :-)))


Här tänkt i dom banorna
Skrivet av Trixie med Karl 22/9-03,Erik -92+Ellen -90
hur det ska bli för Karl när mina stora barn flyttar hemifrån t ex. Dom äldre blir ju som extra föräldrar nästan men jag känner att det är så mycket som talar emot att få ett barn till. Jag VILL inte ha fler barn, har 3 och jag är 40 och vet inte om jag orkar få fler nu....

Håller med...
Skrivet av Mia 2+1
...och lik förbannat blir det ingen mer här - och det sörjer jag nåt oerhört, främst för lillens skull... Är själv en nästan-ensamsladd, har två mycket äldre syskon, och lillsyrran var en (för mej) välsignad olycka, annars hade jag definitivt känt mej syskonlös! Mitt problem är att jag samtidigt med graviditetskonstaterande fick en sjukdomsdiagnos som gör att jag inte kommer att kunna klara av ett litet barn till rent fysiskt. För mina existerande barns skull känner jag mej tvungen att välja bort det syskon i samma ålder som jag egentligen så väldigt väldigt gärna velat ha till min stackars ensamsladdis... En livssorg, kan jag säga.

Det är inte så farligt ändå klappar om
Skrivet av Miko
Jag är ju hmm normal och jag var ensam sladd (iofs var syrran ensambarn innan hon blev storasyster i 11 år). NU, eller eg. sen jag blev 20 år, så är vi lika tighta som de som bara har ett par år till sina syskon. Det är eg. bara när man inga kompisar har på flera dagar (de är bortresta eller man själv är på semester) som man som barn saknade ett hemmaboende syskon. Eller man och man, JAG ska det stå förstås. Alla familjekonstellationer har nog sin fördel och charm! Inget är rätt eller fel när det gäller ålder eller hur många barn man har.


Tack, du!
Skrivet av Mia 2+1
Misstänker att det kanske är mer fråga om min egen sorg än nåt annat... Det _är_ ju lite skillnad nuförtiden, när jag var liten var mamma hemmafru, och nuförtiden får ju de "stackars" ensambarnen en hel massa jämnåriga kompisar på dagis - men just nu, med sommarlov på alla fronter, märks det att han är lite uttråkad, om man säger! Ett "problem" är ju min höga ålder, inte har jag några kompisar med barn i samma ålder som lilleman, ungefär som sist det begav sej, fast tvärtom; då var jag först, nu är jag visst sist!

Här blir det inget syskon
Skrivet av Britta&Olivia
trots att jag säkert skulle klara det psykiskt och hinner med rent biologiskt. Vår lilla sladd vann vi på lotteri och hon är verkligen älskad både av oss och av syskonen. Visst förstår jag att hon kan få det lite ensamt. I någon skugga av sina äldre syskon hamnar hon nog inte (snarare i centrum än så länge) men kanske kommer hon att växa upp mer som ett ensambarn. Däremot har hon gott om grannar härhemma i sin egen ålder som vi umgås med på fritiden. Hon har också en kusin som är nästan precis lika gammal som hon (skiljer 12 dagar) och dom träffar vi också väldigt ofta. Jag tror nog att man måste tänka sig för när man har sladd så de slipper känna det som din 18-åring, men att avstå för den sakens skull eller känna att man måste skaffa två tror jag är överdrivet. Pratade med en kompis som är ensambarn. Hon har aldrig saknat syskon utan är nöjd med sin uppväxt mycket tack en bra uppfostran.

Fast det är skillnad
Skrivet av farmor
på att vara ensambarn (och alltså helt utan syskon) och sladdbarn. I det senare fallet har man (som i vårt fall) syskon, men ändå inte. Dvs man har syskon "på papperet" men inte samma gemenskap som de äldre har sinsemellan. Det utanförskapet är smärtsammare än att vara ensamt barn i en familj.


Fast ...
Skrivet av Britta&Olivia
jag tror ändå inte man ska döma oss som valt att göra detta ändå. Jag tror också att det har stor betydelse att man är medveten om problemet och försöker kompensera på andra sätt t.ex genom ett större umgänge med en jämngammal kusin.

Jag dömer ingen -
Skrivet av farmor
jag talar ju utifrån erfarenheten av att ha en egen sladd - som de senaste 10-12 åren (då hon varit ensam kvar hemma) aldrig gillat läget! Vänner och släktingar kan i hennes värld aldrig ersätta den syskongemenskap de äldre har sinsemellan, men som hon står utanför.

Såå kategorisk kan man kanske inte vara
Skrivet av An2 & Sara & två storasystrar
Det är ju som att säga "Skaffa aldrig Volvo, för VÅR gick sönder" eller "Ät inte bananer, för JAG blir dålig i magen av det". Alla är ju faktiskt olika och bara för att DU har dålig erfarenhet av _en_ sladdis behöver det ju inte bli skräp i alla andra sladdisfamiljer. Vår sladdis kom till helt oplanerat men när hon nu valde att komma till oss vill vi ge henne vår totala uppmärksamhet och verkligen njuta av den bonus vi har fått. Att då skaffa ett barn till bara för att hon inte ska känna sig utanför känns INTE rätt. Gemenskap kan hon faktiskt känna med sina systrar även om de flyttar hemifrån, det är ju inte alltid en geografisk fråga. Och där ligger ju också ansvaret på oss föräldrar att vi kan "kitta ihop" alla TRE syskonen, oavsett åldersskillnad.


Rätt! Egentligen
Skrivet av farmor
var mitt syfte med inlägget endast att väcka tanken på att det kanske inte bara är rosenskimrande med en "sladd" eftersom h*n hon så småningom kan tycka annorlunda än sina blåögda föräldrar (som vi var då hon kom till!).

Hade jag gärna gjort
Skrivet av Gisela & Leo
men gubben tvärvägrar... :o(

Men, gäller det verkligen alla?
Skrivet av Amelie
Jag har väl inställningen att föräldrarna måste få bestämma när de skall ha barn, för annars blir det så mycket prat hit och dit om hur många barn _man_skall_ ha och hur tätt emellan, så det tar musten ur hela föräldraskapet. Det viktigaste är väl ändå att ge sina barn en bra uppväxt? Det finns syskon av alla åldrar och alla placeringar i syskonskaran som vantrivs med sin lott, det är inte bara ensamsladdisar som gör det. Det finns många föräldrar som kommer på i efterhand att man har gjort fel på alla möjliga sätt, och det är svårt att råda andra till allt, för att göra vissa fel är oundvikligt. Visst är jag medveten om problemet med ensamsladdisar, men om man som förälder är medveten om det tror jag det är bättre att försöka kompensera det på något annat sätt än att skaffa ett barn till om man inte vill ha fler barn.


Håller med dig!
Skrivet av Britta&Olivia
Precis vad jag försökte säga. Alla familjer är olika och jag tror man kan göra mycket genom det sätt man fostrar sina barn och vad man gör för att kompensera deras olika eventuella brister. Tack för dina ord.

Men hallå...
Skrivet av Polly bf 21/8
så kan man väl inte resonera?! Bara för att det gäller en familj så är det väl ingen universell sanning! Mina syskon är 6 och 7 år äldre än mig och jag är ensam sladd. Jag har jättebra kontakt med mina syskon idag och har aldrig kännt mig utanför eller i skuggan. Du har aldrig funderat på att det kanske beror på föräldrarnas agerande hur syskonen fungerar ihop också?

Kanske det,men...
Skrivet av Regina m.3
...i mitt fall så har mina 2 första barn som det skilljer 2 år mellan mest stridigt!!!! Kan inte säga att dom någonsin har lekt speciellt mycket med varann??? Det är ju alltid en massa kompisar med till stugan osv... Kanske det beror på att det är pojke & flicka??? Nej;här blir det nog ingen mer sladdis. Det räcker med dom 3 jag har nu. Och dessutom så förändras ganska mycket om man har 4 barn istället för 3!!! Större bil,större bostad,mera pengar behövs osv osv. Mina stora barn var 9½ & 7½ år när sladdisen kom. Måste det verkligen bli så fel med bara en sladdis???


Har just fullföljt uppdraget! ;-)
Skrivet av Asereht
Här kom sladd nr 2 för 2 månader sedan men själv sörjer jag att barn nr 1 fick vänta 10 år på syskon. Men det är inte alltid man "får" nöjdet att planera hur ens liv ska se ut och nu blev det så här och vi är lyckliga för de barn vi har och för de barn som moder natur tänker skänka oss oavsett avstånd i ålder. :-)

Fast det skulle inte kännas rätt
Skrivet av Mathilda
att skaffa ett barn man egentligen inte vill ha, för att det ska hålla någon sällskap... liksom det inte heller är helt säkert att man kommer stå så nära ett syskon bara för att det är nära i ålder. I vårt fall skiljer det 17 resp 14 år mellan min son och hans (halv)syskon. Jag inser ju att de aldrig blir hans syskon i "vanlig" bemärkelse - de kommer inte att växa upp tillsammans som syskon brukar. Men de kommer att finnas i hans liv, kanske snarare som något slags extra-vuxna (kanon-goa sådana f ö). Jag råkar vara ett sådant ensambarn som trivits med det... medan en del andra ensambarn inget högre önskar än ett syskon. Det finns de som hatar att vara mellanbarn och lillebror också... och så dem som gillar det... variationerna är många. Men jag tror, som sagt, att varje barn måste vara önskat helt och hållet för sin egen skull, inte för att det behövs ett syskon :-)

Jag var en ensam sladd
Skrivet av Hervor
och visst kan jag säga att det är lite trist att jag inte haft någon större gemenskap med mina syskon, å andra sidan verkar de inte särskilt tighta heller så jag tror inte att det har med det att göra. Min sambo är också ett sladdbarn och han har enormt nära kontakt med sina två äldre syskon - trots större åldersskillnad än mellan mig och mina syskon så jag tror nog mer att det är syskonens personlighet som spelar in.


Synd men...
Skrivet av Stina
... Jag tror inte det är så för alla och inget som gör att man skall tveka att skaffa en "sladdis"! Vi har en dotter som är 15 år och hon ska få syskon i höst. Hon har alltså växt upp "ensam" men säjer att hon inte saknat syskon. Syskon är inte förutsättning för samhörighet anser jag. Det beror nog mer på föräldrarnas sociala liv, om man är aktiva och har vänner och så. Det finns fördelar och nackdelar i allt, men jag tror att om barnet har kompisar och det finns liv o rörelse runtomkring är det ok. Jag har några väninnor som växt upp som ensambarn: några tycker det varit toppen, några har saknat syskon. Vår dotter har fått mycket uppmärksamhet och kärlek, det tror jag är det viktigaste, inte HUR många barn man har. Jag var själv 17 år när jag fick min lillebror, vi tycker NU inte att avståndet är så himla långt! Lite tankar från mig... hoppas inte folk härinne får dåligt samvete för att dom fått EN sladdis!

Skaffa aldrig en sladd!

Jag har ju gjort det!

Hm....

Här tänkt i dom banorna

Håller med...

Det är inte så farligt ändå klappar om

Tack, du!

Här blir det inget syskon

Fast det är skillnad

Fast ...

Jag dömer ingen -

Såå kategorisk kan man kanske inte vara

Rätt! Egentligen

Hade jag gärna gjort

Men, gäller det verkligen alla?

Håller med dig!

Men hallå...

Kanske det,men...

Har just fullföljt uppdraget! ;-)

Fast det skulle inte kännas rätt

Jag var en ensam sladd

Synd men...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information