...träff..?

...träff..?
Skrivet av	Amy
Jag är splitt ny här sedan några veckor tillbaka och har blivit enormt väl emottagen! Jättetack!!!! Nu har jag surfat runt på olika "AS-siter" i nästan en månads tid och letat överallt efter någonstans där barnen som har diagnosen Aspberger kan få tillfälle att träffas..? Är det en god idé? Jag vet att min Christopher 4,5 år har svårt att hitta vänner och tänkte att om nu det beror på AS kanske han lättare kan knyta an till "sin sort", som förstår honom..? Kanske han inte behöver få dåligt självförtroende för att han inte är som "alla andra" barn, utan blir stärkt i sin egen identitet om han får träffa likasinnade? Vi bor i Åkersberga, ca tre mil norr om Stockholm. Det vore så roligt om också han fick en vän, utifrån sin egen ståndpunkt. Hör gärna av er till mig, om inte för att träffas så för tips på vart sådana träffar äger rum! Maila gärna [email protected]
Svar på tråden: ...träff..?

Min erfarenhet
Skrivet av ABBE
är tyvärr att det inte går bättre att få en vän fast man har AS båda två eller allihop eller vad man vill! Min kille är nu snart 15 år och han blir alltid vansinnigt irriterad på de andra som OCKSÅ har sina egenheter och fix för sig! Sina egna ser han ju tyvärr inte! Det kan gå bättre med dem som är äldre än honom och har handikappinsikt men jag tror inte dom pratar om just det, handikappet alltså. Men ge inte upp för det, det kan ju gå bra för ditt barn. Däremot så var det bra för honom att få ansikten och namn på andra som har AS, just för att nu vet han att han inte är ensam.

Hej och tack för ditt svar!
Skrivet av mvh Amy
Jag har mitt i allt tumult sökt och funnit vuxna med samma diagnos och frågat vad de tror och tycker i ämnet. Särskilt en kille - 21 år - tyckte att varför inte testa? Visst kan det bli tvärfel, som i din sons fall - de irriterar sig över de "idiotiska" ideerna den andre har. Med det kan också bli så att den gemensamma nämnaren/intresset är så stort att man överser med de övriga felen. Jag tror inte att min son någonsin kommer att hitta ett annat barn utan diagnos som delar hans passion för teknik. Och jag tror inte att kontakterna med andra barn med as kommer att bli sämre än de han redan har med vanliga. Dessutom - något jag verkligen tror också - är att han kommer att må bättre av att redan nu få veta att det finns andra som fungerar precis likadant som honom. Jag har läst så många sidor där författarna tar upp självmordtankar, ångest, depressioner etc redan runt 9-års åldern. Jag förstår att insikten slår lika hårt att man faktiskt skiljer sig från mängden oavsett om man är förberedd eller ej. Däremot tror jag - eller rättare sagt hoppas - att man kanske rättar upp sig litet snabbare om man sedan tidigare har kött på benen. Jag försöker redan nu - mer än någonsin - att lyfta fram alla de positiva egenskaperna hos honom - as-relaterat eller ej. Vi fick igår det glada beskedet att vi faktiskt får en extraresurs till honom de timmarna vi frågat efter - inte från vår idiotiska kommun utan från det fantastiska dagiset vi fått kontakt med!!!!! Där kommer han att träffa andra barn, men ändå är det en relativt liten avdelning. Vi åkte dit och träffade fröknarna och föreståndaren och de hade förberett allt jättebra - så bra att sonen inte ville åka hem (första gången någonsin han sa att han inte ville lämna dagis!!!). Han fick dessutom löfte från fröken att han skulle slippa lyssna på samlingen och att han skulle få ha en låda med hårtorkar i. Sedan dess säger han att dagiset är bra. Extraresursen ringde hem till oss och pratade och hon lät också fantastisk! Jag kan knappt tro all den tur som vi helt plötsligt fått och svävar omkring på små moln! Nu ska vi bara hitta några slantar också någonstans så har vi inga problem mer! Hurra! Sammanfattningsvis tror jag inte att man ska ha för stra förhoppningar om man lyckas hitta ett annat barn med AS i vår närhet, men jag tror att man - OM det fungerade - skulle vinna många fördelar. Är det någon som vet vart jag hittar grupper där barnen får möjlighet att träffas? Stort tack för hjälpen!


Jag tror
Skrivet av ABBE
precis som du att ju tidigare man får insikt ju bättre är det. Vår kille som nu blir 15, fick inte diagnos förrän han var 10 och det har varit tufft att få honom att acceptera sin diagnos. Det är fortfarande inte helt OK i alla situationer men han är oftast pratbar i alla fall, vilket han inte var förut. Håller tummarna för att dagis kommer att fungera som du tror. Det låter ju jätte-bra! Synd att man ska behöva få slåss för alla insatser som våra barn behöver! Men det är tur att man hittar de här "guld-kornen" för tyvärr får vi fortfarande förlita oss på dem. AS är ju inte så känt än men jag mhar märkt under de här 5 åren vi haft diagnos så har mycket hänt!!!

Hej igen!
Skrivet av mvh Amy
en snabb fråga bara - var har du hittat andra barn med AS?

Min erfarenhet är helt annan än din
Skrivet av Agnes
Jag har också barn med AS och han tycker det är jättekul att träffa andra med asperger. Både vuxna och barn. Faktum var ju att jag fick min diagnos när han haft sin ett tag, och under tiden jag kom underfund med mig själv så har jag haft många aspergare hemma. Han har även var på asperger-kollo och ska dit i år med. Så jag tror att träffar är bara av godo.


Jag har också försökt
Skrivet av ABBE
att få vår kille att träffa andra för jag tror det är positivt i längden. Problemet är att vår kille så gärna vill vara "vanlig" men det fungerar ju inte i längden. Fast vi har märkt att ju äldre han blir så kan han ta det lugnare och mer och mer acceptera sig själv som han är och kan, som sagt, även se positivt på en del andra, ffa äldre med AS. Vad jag har förstått så går det tydligen bättre när de blir äldre. Vi har laddat inför puberteten för vi har trott att den skulle bli jätte-jobbig eftersom han varit så jobbig innan men, ta i trä, så lugn som han är nu när han är mitt uppe i, det har han aldrig varit!!!

Puberteten
Skrivet av Agnes
Min erfarenhet är att det blir mycket bättre. Först i början av puberteten blev det sämre sen har det bara blivit bättre!!

Hej igen Agnes!
Skrivet av mvh Amy
Har du lust att berätta hur det kom sig att du blev "utredd"? Och hur sonen tar det att ni har samma diagnos - ser han det som en fördel, eller bryr han sig inte om det? Och du skriver att han varit jobbig innan puberteten - hur då (och hur löste ni föräldrar det)? Utåtagerande/ skolproblem/ depressioner eller? Jag vill vet allt om detta - dock är det ju en del personliga frågor och jag har full förståelse för om du inte vill svara! Tack för din tid!


Hej
Skrivet av Agnes
Jag blev utredd för jag bad om det när jag insåg att min son ärvt det av mig. Jag ville veta om det var så eller om jag inbillade mig. Min son har tyckt att det var bra att jag delgett honom mina tankar och att jag erkänt att han ärvt det av mig. Puberteten...... det var jättejobbigt när hormonerna började spöka, för han var sexuellt brådmogen och känslomässigt väldigt omogen... Vi har jobbat hårt, och jag har nog periodvis varit väldigt tuff med honom. Men med vetskapen om att jag behöver tydlighet så har jag varit, kanske övertydlig...... Men idag blev jag så glad ;)))))) Jag har varit övertydlig även om det sexuella och dess eventuella följder och när jag insåg att nu skulle han nog...... så tog jag en enligt normala normer väldigt plump diskussion med honom. Som byggde på att om du behöver kådis, så säg till!!! Idag ringde han och sa......morsan....kan du köpa kådis. Snacka om att man nått dit man vill----- och sen pratas det om kommunikationssvårigheter. Det är nog mest frågan om HUR kommunikationen går till ;) RAK ska den vara, inga möjlgheter till missförstånd. Maila om du vill ------på mitt fejk-konto..... som inte är jag ;) [email protected]

...träff..?

Min erfarenhet

Hej och tack för ditt svar!

Jag tror

Hej igen!

Min erfarenhet är helt annan än din

Jag har också försökt

Puberteten

Hej igen Agnes!

Hej

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information