Hej på er!

Hej på er!
Skrivet av	artepa
Jag har en fråga som rör syskon. Min 7-åriga son har asperger och har haft mycket utbrott och har varit, är det till viss del, otroligt utåtagerande. Vilket har gjort att lillebror, 6 år, har kommit i skymmundan. Lillebror är, i brist på bättre beskrivning, omöjlig hemma. Han slår mig, far runt i huset, klättrar var han kommer åt, retar lillasyster och storebror. Ja är så ostyrig han kan. Och jag tror att det beror på att han vill synas. Ser man till hans grundpersonlighet så är det "inte han". Hos kompisar, hos mormor, hos farmor, i skolan osv är han den lugna goa omtänksamma R som vi såg fram till han var ca 4 år. Känner ni igen det? I så fall hur har ni tacklat det. Jag tycker det är jättesvårt. Och får så dåligt samvete. Vår son med asperger vet att han har vissa svårigheter och starka sidor som andra barn inte har, men vi har inte berättat vad handikappet heter. Kanske ska vi llite smått berätta för lillebror vad som "pågår". Sen har vi e kaotiskt matsituation där inget av barnen sitter still mm. Ska införa stjärnsystemet där eftersom det fungerat bra vid andra tillfällen. Tar gärna emot andra tips som ni har sett fungerat. Tack för att ni har läst ända hit. Ta hand om er! Kram Artepa
Svar på tråden: Hej på er!

Det är svårt
Skrivet av Ewa
att komma med konkret råd här men vad tror du om att schemalägga ensamaktivitet med honom med dig och maken? Här har vi märkt att det är oerhört tufft att göra något alla på en gång så ofta delar vi på oss. Men känns det som lillebror undrar när det gäller storebrors diagnos? Jag tror ´självklart på ärlighet men inte mer än de undrar över när de är såpass unga. Men nog skall ni ta beteendeförändringen på allvar precis som du verkar göra. Har du frågat honom rakt ut varför? Vet alltså inte om det kan funka.

Tack för svaret, Ewa.
Skrivet av artepa
Ja, jag kan inte säga att jag har märkt att lillebror är medveten om att storebror har svårigheter som de flesta andra barn inte har, men han säger ibland saker till sina kompisar som att B alltid gör på vissa sätt osv. Och dessa "sätt" har vid de tillfällena jag har hört det alltid varit förknippade med B´s diagnos. Så lillebror vet ju inte att det är något speciellt med storebror men han har ändå iakttagit de specifika svårigheter som storebror har. Därför funderar jag på att lite smått berätta för R, lillebror. Och att sätta in ensamtid med lillebror har vi också funderat på men inte kommit oss för att genomföra. Det vi gör är att vara tillsammans med både lillebror och lillasyster nästan 4 år. hälsar artepa


Likadant här (långt inlägg)
Skrivet av Jockemamma
Lillasyster, 5½ år och normalstörd, har tyvärr kommit lite i kläm när sonen, snart 8, haft showtime. Jag tror att det är därför hon underhållit ovanan att prata barnspråk och leka bebis. Hennes språk är annars ovanligt bra för hennes ålder. Hon är överhuvudtaget en väldigt intelligent och duktig tjej. Men hon har det inte lätt med en sådan bror. Det var nog en stor lättnad för henne när han slutade på dagis. Jag blev sur på dagis när de föreslog att jag skulle ta ledigt en dag i veckan - jag som redan kämpar med att försöka få något gjort under de få timmar jag har - för att umgås med dottern. Men jag tror att hon har det allra bäst på dagis, där hon stortrivs och har sina kompisar. Hon behöver ju vara med andra barn, normalstörda barn! Här hemma träffar hon ju aldrig andra barn än sin bror! Och vi överutnyttjar inte stället heller, hon är där 30 timmar i veckan och så fort hon är ledig tjatar hon om att hon vill dit. Hon har förstått att det är något särskilt med storebror men vi har inte lyckats förklara det särskilt noga för henne. Vi har mest sagt att han har svårare än andra med vissa saker och att det inte är hans fel. Hon tar honom ju på ett väldigt självklart sätt annars; för henne finns ju inte möjligheten att han skulle vara annorlunda än han är ... Det som skär i hjärtat är när hon försökt medla mellan honom och oss när det varit utbrott och sånt där. Det ansvaret är hon ju på tok för liten för ... Men nu har det varit hellugnt på hemmafronten i ett halvår så nu talar jag mest om problem som FANNS. En annan lite tråkig grej är att storebror ibland utvecklas lite på bekostnad av lillasyster. Det finns uppenbarligen ingenting som är så bra för hans självförtroende som när vi måste gräla på hans syster och säga "titta på din bror bara, HAN gör minsann rätt!" Då blir han väldigt vuxen och förnöjd. Han uppfattar förmodligen att lillasyster är ifatt och förbi honom i mycket annat, och det gör honom ledsen. När han är ledsen är han inte gullig, inte ... Krångliga matsituationer? Ja, o ja. I det här fallet är det sonen som äter snällt, medan lillasyster är superkrånglig och vägrar äta 90% av det man serverar. Bordsskicket är hopplöst på båda hållen, men en dag sa jag "nu ska vi ha knivochgaffelskola!" och så visade jag dem väldigt noga hur man håller och hanterar besticken. Jättenoga, menar jag. Och mirakulöst nog fungerade det! Däremot har lillasyster var omöjlig med att sitta stilla och det är jobbigt. De har i alla fall slutat att använda sina föräldrars tröjor som servetter. :/ Men hur många gånger har inte lillasyster varit min stora tröst och glädje när det varit jobbigt med sonen. Det är så skönt att kunna föra ett normalt samtal med ett barn, att kunna DISKUTERA utan att det blir godda\' yxskaft av allting, att kunna läsa sagor för ett barn som faktiskt lyssnar och att inte känna att minsta pedagogiska feltramp leder till jättekatastrofer och trauman. Trots hennes busighet, matkrångel och bebisfjanterier känns det som om man törs vara sig själv i hennes närhet. Och ibland tänker man att fasen vad lätt föräldraskapet skulle varit om båda barnen varit som hon ... När hon och jag ska ha det trevligt ihop brukar vi gå till McDonald\'s. Hon älskar kycklingbitarna, hon sitter och pratar så glatt med mig, och efteråt härjar hon runt i bollhavet och hittar nya kompisar. (Sedan går vi hem med någon ny förkylning, men okej då.)

Skönt att inte vara ensam,
Skrivet av artepa
även om det låter så hemskt. Men det känns allt lite enklare att bära när man vet att man inte är ensam. Så ni genomförde kniv och gaffelskola. Kanske något att tänka på. Det som känns svårast är att ingen av våra tre barn sitter still vid matbordet. I natt satt jag och min man och pratade om detta och bestämde att vi skulle pröva stjärnsystemet och jag har nu satt upp papper som stjärnorna ska klistras på och berättat för barnen att varje gång ni har suttit still under hela måltiden ska ni få en stjärna. B, med asperger, och lillasyster tyckte att det var en toppenide, men mellanbror R blev jättearg. Det visade sig att han inte trodde att han skulle få någon stjärna. Så vi får hjälpa honom extra mycket. Eftersom det är han som har svårast med att sitta still. Ja, MacDonalds är ett bra alternativ. Kram

Fast McDonald\'s
Skrivet av Jockemamma
har ju på senare tid blivit anklagade för att vara orsaken till att så många ungar idag har dåligt bordsskick! De blir helt enkelt tillvanda med att äta med fingrarna. Sägs det. Och som vanligt ska man som förälder känna sig skyldig. Ack ... Men nu har jag alltså fått båda barnen att åtminstone emellanåt använda både kniv och gaffel. Man får väl ta en sak i taget. Jag tror säkert att det blir folk av dem. I synnerhet normalstörda börjar förr eller senare inse att folk TITTAR och då skärper de säkert till sig. Dessutom märker man ju själv att det är praktiskt att inte alltid bli så kladdig ... Jo, vitsen med knivochgaffelskolan var nog mest att jag tog mig lite tid till att visa dem väldigt noga hur man gör. Det visade sig att de helt enkelt inte hade tekniken.


Hej jag känner verkligen igen mig
Skrivet av vindivil
i din och jockemammas beskrivning. Här i huset är lillebror 4 1/2 år och D med autism 6. Lillebror är hur intelligent och smart och gullig com helst och jag njuter av alla SAMTAL med honom. Han vet att storebror har svårt med vissa saker och inte förstår vissa saker. Om jag blir tokig på D någon gång kan lillebror rycka mig i armen och säga "men mamma, han förstår ju inte så bra". Lillebror har verkligen fått stå tillbaka i hela sitt liv, minns när han var någon månad gammal och vägrade ammas sittande (bara liggande) för han insåg nog att jag annars bara skulle släpa runt honom hängande vid bröstet springande efter D. Han känns så mogen så vi ställer alldeles för stora krav på honom. Ofta är han spontant otroligt diplomatisk och lämnar ifrån sig saker till D eller låter D gå fört osv (han har inget val, riskerar nästan livhanken annars). Lillebrors trots har varit och är just nu nåt alldeles i hästväg. Många dagar är det riktigt svårt att älska honom. Jag antar att det beror på att han kommit i kläm men samtidigt har vi lagt ned enorm möda på att vara ensamma med honom, tex när avlösaren har D. Mera tid och tydlig kärlek är väl mitt enda recept. Men det är VANSINNIGT JOBBIGT med lillebrors utbrott och trots. Toleransen är liksom minimal.

Minimal tolerans känner jag igen
Skrivet av artepa
Jag kan ibland uppleva det som att det är lättare att tolerera B´s utbrott eftersom jag vet vad det beror på. Jag är mer inställd på att efersom B har asperger agerar han på vissa sätt som kan vara svåra att förstå, mens lillebror faktiskt inte har någon sådan "ursäkt" så då får jag svårare att förstå det och veta hur jag ska bemöta honom. Och som du säger så är det ju så sant med mer tid och tydlig kärlek. Men när jag är "mitt i" har jag så svårt att fokusera. Tack för påminnelsen. Kram

Storasyster
Skrivet av Helena B
förväntar jag mig så mycket av och ibland har jag inget tålamod alls när hon gnäller och fjompar sig. De andra två kommer ju undan med det mesta, men S blir jag skitsur på ganska ofta. Hon blir ledsen och springer in i sitt rum och gråter, det är så SYND om henne! Då blir jag ännu argare och sjunker så lågt så jag skriker till henne att "Du som just fick gå på BIO ska väl inte vara så dum mot de andra!". Hennes beteende är säkert fullt normalt för en 8-åring, men jag förväntar mig en vuxens insikt... skäms


Kan inte
Skrivet av Micaela
Komma med några konkreta råd.. Det jag kan säga är att ta varje tillfälle i akt att prata med din 6 åriga son. Det kan vara allt möjligt ifrån att fråga hur det har gått i skolan..till blommor och blad och en sak till: Att han nartuligtvis inte glöms bort? ;P

Ack ...
Skrivet av Jockemamma
... hur många gånger har jag inte missat på den punkter. Sonens skoldag kontrolleras ju in i minsta detalj, jag frågar nästan alltid personalen hur dagen varit när jag hämtar honom, vi diskuterar sådant som gick snett (för det händer ju, öh) och försöker lyfta fram även sådant som var bra osv osv osv ... Och så lillasyster då. Man hämtar på dagis: hej mamma! Hej min lilla goseunge! Och så går vi hem! När så sonen haft sin timslånga utredning med mig och Jockepappa om dagens plus&minus, kan man komma ihåg sig och fråga dottern "och hur hade du det då?" Då händer det att hon bubblar igång med en massa roliga historier. Men som sagt, ibland glömmer man ... Fy, nu får jag dåligt samvete.

Hej på er!

Det är svårt

Tack för svaret, Ewa.

Likadant här (långt inlägg)

Skönt att inte vara ensam,

Fast McDonald\'s

Hej jag känner verkligen igen mig

Minimal tolerans känner jag igen

Storasyster

Kan inte

Ack ...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information