Mamma gör allt för att ge mig samvetskval

Mamma gör allt för att ge mig samvetskval
Skrivet av	Mamma med trasigt förflutet
Nu måste jag få skriva av mig lite angående mina föräldrar. Jag har gått och funderat på att göra detta i evigheter nu. Jag skulle kunna fylla fyra romaner med alla bakgrundsfakta, men jag får väl försöka korta ner så gott det går. Min pappa och jag har aldrig fungerat ihop. Han är en väldigt svår människa att leva ihop med. Hela min uppväxt, och även vuxenliv har präglats av känslor av att ha blivit mentalt/verbalt kränkt och känslor av rädsla. Han har ett fruktansvärt kontrollbehov. Om man inte reagerar som han tänkt sig blir han vansinnig. Ibland blir han fullständigt hysterisk utan synbar anledning alls. Raseriutbrott och verbala påhopp har varit vardagsmat i min barndom. Jag har fått höra så mycket elakt om mig själv, så många hån att jag tappat räkningen. Visst har jag försökt försvara mig, men han lyssnar aldrig på någon annan än sig själv. Höjer bara rösten när man försöker ge sin sida av vad det nu är han bråkar om. Han har otaliga gånger tvingat mig till gråt och känsla av att ha blivit förnedrad, eftersom jag inte ens når fram med mina argument, efter att ha blivit påhoppad utan att jag gjort något alls för att provocera fram ett utbrott. Till saken hör att han aldrig någonsin som jag kan minnas har bett om ursäkt för någonting överhuvudtaget, vare sig till mig eller någon annan. Han har aldrig heller erkänt att han har haft fel, vad det än kan gälla. Kommer det fram att han haft fel, låtsas han bara som att han inte alls tyckt så, eller så förstår han inte alls vad man menar. I början av detta år kom så dödsstöten. Han hoppade på mig angående hur jag uppfostrade mina barn (jag tyckte kanske inte att han var rätt person att tala om barnuppfostran!), jag skrek tillbaka, han kom med fruktansvärt elaka kommentarer om mig som person. Då fick det räcka. Jag sa upp bekantskapen med honom. Ursäkta uttrycket men det var så JÄVLA skönt att slippa honom. Jag har inte träffat honom på ca 10 månader nu! Allt skulle nu vara frid och fröjd om det inte vore för mamma.. Det är hon som verkligen gör detta till ett problem. Mamma kan inte acceptera att detta har hänt. Hon har också i alla år mått dåligt av hur han beter sig, men hon tycker att man ska tiga, ta emot och låtsas som ingenting. För husfridens skull. Vilken j-a husfrid kan man ju undra.. Hon tvingar mig att ha dåligt samvete för detta. Jag är boven till allt detta. Att familjen splittrats, att vi inte kan träffas allihop. Detta är mitt fel. Jag mådde så dåligt över detta att jag i somras skrev ett långt mail till honom, 4-5 sidor där jag förklarade i detalj hur jag upplever honom och hur dåligt jag har mått hela min uppväxt. Jag skrev också att jag är beredd att bli sams så att vi kan träffas igen om han försöker förstå sin del av skulden i detta, han behöver inte be om ursäkt, men jag vill att han ska erkänna att det ligger någon sanning i min beskrivning av hur det har varit. Jag vill också att han lovar att försöka ändra sitt beteende för att jag mår dåligt av hur han behandlar mig. Detta mail ledde till att han svarade(också via mail) med ungefär följande andemening Sluta med de här fjanterierna så att vi kan fortsätta som vanligt. Han förstod inte alls vad jag menade, utan ville bara låtsas som ingenting. Nu tycker mamma så synd, så synd om stackars pappa. Hon mår så dåligt själv över att ha hamnat i kläm, men hon kan inte konfrontera honom, utan lägger krutet på att ge mig dåligt samvete. Jag tycker inte det verkar som om pappa lider direkt, eftersom han inte gjort minsta ansträngning för att lösa detta. Om det vore så att han ständigt ringde, skrev osv för att be om ursäkt och vilja träffas, men jag vägrade, då skulle jag förstå henne. Men han har inte gjort NÅGOT alls för att bli sams. Jag känner också att mamma är mer intresserad av formen än av innehåller. Dessa attacker av samvetsknivar har kommit inför semester, födelsedagar och nu inför jul. Jag anser att han visar att hans prestige är viktigare än kontakten med sina barn och barnbarn. Det är viktigare att ha rätt än att träffa oss. Så vad kan jag göra åt det? Inget tycker jag, det är han som måste förändras. Men hon tycker att man ska svälja och låtsas som ingenting. Hon tycker att det är min uppgift att förstå honom, ta hänsyn till hur han är, inte bara att han gjort min barndom till ett helvete, utan också stå ut med att han fortsätter att kränka mig. Detta ska man göra för att annars kan man ju inte träffas.. Jag blir galen snart! Hon försöker alltid ge dåligt samvete när vi träffas. Stackars pappa/morfar fick inte följa med. Han får minsann vara ensam där hemma. Hur kan hon tycka synd om honom? Jag vill inte lösa problem genom att låtsas som de inte existerar. Om det hade varit en engångsföreteelse kanske, men han ÄR ju sådan här alltid, någon gång måste man ju dra en gräns. Jag försöker att inte bry mig om vad hon säger men när hon säger saker som att hon mår så dåligt av detta att hon måste snart söka psykologhjälp, eller att detta känns värre än en sorg för henne, eller att hon har ständig värk i nacken och ryggen på grund av detta, ja..då blir jag ledsen. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst känns det som, fråga gärna om det är något som är oklart! Tack för att du orkade läsa mitt klagande ända hit!
Svar på tråden: Mamma gör allt för att ge mig samvetskval

Bryt fullständigt med bägge
Skrivet av Ewa
och sök proffshjälp. Kanske när du sen fått hjälp att bearbeta ditt förflutna kan du få något som liknar en relation med dina "föräldrar". Föredrar citationstecken runt en titel som vissa människor inte är värda. Din mamma är ju rädd för honom och anser därför att det är ditt ansvar att ställa upp och "låtsas" vidare. Kan det aldrig bli. Det är ju möjligt att du kan få henne att ta tag i sitt liv -men skulle inte tro det- om du bryter. Det är så att DU är redo att göra någonting åt det - och då skall du göra det. DE är inte redo att ta till sig att det är de som gjort fel. Då kan du inte tvinga nån av dem. Man måste själv vara mentalt redo för att ta till sig argument. Troligen har väl din pappa själv varit utsatt för någon form av misshandel - verbal, psykisk eller fysisk - och har själv inte bearbetat det. "Lite stryk skall de väl tåla". (Titta gärna på Liza Marklunds program) Däremot skall du lyssna på din egen inre röst att du vill gå vidare i ditt liv och då måste du bryta med dem för att klara det. Många styrkekramar. Du är stark som kommit så här långt i ditt resonemang försök fortsätt den resa du påbörjat.

Du har rätt i att min far haft en jobbig uppväxt
Skrivet av Mamma med trasigt förflutet
Tack så mycket för ditt svar. Skönt att få lite stöd! Jag tycker det är tragiskt att min mamma har en sådan relation till sin man, att hon inte törs prata med honom om vad som helst. Jag brukar säga det till henne att "du inte kan säga vad som helst till honom fast ni varit gifta i 30 år, det finns inget jag inte skulle kunna säga till min sambo" Min pappa har nog inte haft det så lätt själv i sin uppväxt. Farfar misshandlade farmor regelbundet. Det sätter väl sina spår att bevittna det antar jag. Men jag tycker ändå inte att det är min uppgift att förstå detta. Var och en har ett ansvar för sitt handlande, man kan ju inte skylla på sin uppväxt. Inte jag heller ju. Jag skulle ju inte kunna behandla mina barn illa, och sen skylla på att jag har en sådan far som jag har! Någon måste ju bryta mönstret, och jag har bestämt mig för att det ska vara jag som gör det!


Du skall ta hand om dig själv
Skrivet av Ewa
och inte försöka förstå eller något sådant. Att bryta ett sådant mönster är starkt och bra. Då får inga klyschor a la "släkten skall hålla ihop" eller "du måste förstå" komma emellan. S¨äger man så förstår man ju inte dig och varför i all sin dar skall du slösa energi på att göra det då? Många kramar och jättelycka till i din resa. Hoppas du har ork att skriva härinne igen för det skulle vara spännande att höra hur det går för dig.

det bästa vore nog
Skrivet av gwendolyn
om han fick hjälp också. men det där är ju svårt när de är i förnekelse (som han sa till dig att sluta upp med fjanterierna). dock är det ju också så att en vattendoppe urholkar en sten med tiden, så om det tas upp av någon (kanske inte bara av dig) så kasnke han kommer till insikt. det bästa vore nog förresten om det _inte_ kom från dig utan någon mer utomstående.

jag tycker..
Skrivet av Ada
...du är stark som kan stå på dig och vara så klarsynt trots allt. Det är lätt att bli knäckt när man inte får stöd av de som borde stå en närmast, utan tvärtom blir trampad på av just dem, så att man till slut blir liten och svag och tycker själv att man nog har fel... Förstår din mamma att du mår så dåligt av detta, att du hellre inte träffar dem alls? Är hon beredd att offra samvaron med dig och barnbarn? Vill hon att du ska fortsätta må dåligt för att rädda hennes nack- och ryggproblem? Skulle hon må bättre då, trots att hon vet att du mår dåligt? Det låter ju helt sjukt, tycker jag. Vad tror du skulle hända om du verkligen bröt med henne också,åtminstone ett tag för att visa att du menar allvar? Är du enda barnet? Önskar dig verkligen lycka till och fortsatt styrka!


Har en bror också
Skrivet av Mamma med trasigt förflutet
Tack så mycket för ditt svar. Grejen är den att mamma i princip förstår mig. Hon har läst mailet jag skrev till pappa och hon säger att hon håller med mig i sak, men ändå tycker att man ska hålla ihop för att man är släkt. En annan sak som har med detta att göra är att mormor och pappa inte heller gick ihop när hon levde. De sa aldrig ett ord till varandra, men de kunde i alla fall träffas. Detta använder min mammma som argument typ "Mormor stod ju ändå ut, så att vi kunde träffas, hon var ju mycket starkare än du eftersom hon klarade av att vistas i samma rum som honom" osv.. Jag klarar nog inte av att bryta med henne, hennes "samvetsskruvar" sitter djupt fast i mig. Jag har en lillebror också. Han håller med mig också, fast han klarar sig bättre från pappas anfall, framförallt för att han går undan, låtsas som ingenting själv för att inte provocera pappa ännu mer. Jag har ju alltid gjort så att jag försöker försvara mig, vilket retar upp pappa ytterligare. Jag kan nämna att min bror inte umgås speciellt ofta med mina föräldrar heller. Han har ett helt liv som de inte vet något om på sätt och vis..

Oj vad jag känner igen
Skrivet av Blipp
det du skriver! Fast för min egen del har det handlat om min mor. Jag får ingen support där när det gäller mina problem och blir anglagad för en massa jag inte gjort. Sen går det ett par veckors tystnad och hon ringer och låtsas som att ingenting har hänt. Jag har varit allt; tjuv, manipulativ, mördare(!) och falsk. Kan säga att jag inte gjort något av följande, har aldrig mördat (ínte ens abort) och aldrig stulit ens godis från affären. Har aldrig hört ett förlåt från henne. Det blir snarare att hon pratar bort det och tycker att det inte var så farligt och att jag förstorar upp. Sambon har varit vittne till det mesta och tycker att jag borde ha sagt upp bekantskapen för länge sen. Men nu tillbaks till ditt inlägg. Jag tycker att du är stark! Jag önskar att jag var lika stark som dig, och slå näven i bordet och sätta en gräns. Jag tror att sådana människor som din far och min mor har en väldig temperament och föser över allt "skit" på någon som de vet tar emot det. Sen tycker de att det känns skönt och tar inte hänsyn till andras känslor. De saknar empati för andra människor och kan inte sätta sig in i hur andra mår. När det gäller din mor tycker jag också att du borde bryta med henne om inte hon kan låta bli att ge dig skuldkänslor för sånt som din far borde be om ursäkt för. Det är de som förlorar mest på det, inte du. Och kanske om du bryter med henne så förstår de att du inte kommer att ta mer skit. Jag antar att deras barnbarn är viktiga för de, och vill de vara en del av dina barns uppväxt så får de faktiskt skärpa sig! Kramar till dig

Tack för svaret
Skrivet av Mamma med trasigt förflutet
Skönt att få igenkännande, även om man inte önskar någon annan samma öde som man själv.. Just det här du skriver att de tycker att det inte var så farligt, att man överdriver, känner jag så hemskt mycket igen. Förmodligen upplever de inte sig själva så hemska som omgivningen gör. Hoppas du får styrka att göra något åt din situation!


Stå på dig!
Skrivet av Camilla
Du är stark och ge inte upp nu och gå tillbaka till det gamla. Du måste nog förklara för din mamma vad hon håller på med och fråga om också hon vill vara utan dig i sitt liv. Lägg bördan på dem för du skall inte behöva bära den utan det är tyvärr din pappa och mamma som skall göra det! Kram

Tack för svaret
Skrivet av Mamma med trasigt förflutet
Jag tänker innan varje gång detta kommer på tal att jag minsann inte ska ta åt mig av det dåliga samvete som mamma vill ge mig, men när vi väl har dessa diskussioner känner jag mig så svag på något vis, hon målar upp det på ett sätt som får mig att känna mig elak, kanske är allt mitt fel på något konstigt sätt. Men sen, när jag berättar om samtalet för min sambo så säger han alltid de rätta sakerna som får mig att minnas att det inte alls är mitt fel att min pappa är en sådan människa som han är. Det är skönt med ditt och allas svar jag fått. Jag känner mig förstådd!

Du gjorde det som din mamma inte klarar av.
Skrivet av Lena_O
Man väljer ju inte sina föräldrar, men din mamma väljer ju din pappa före dig. Personligen hade jag brutit helt, inte ens några förklarande mejl. Det är ju absolut inte ditt fel eller ansvar att din mamma mår dåligt. Din mamma måste vara vuxen och ta sitt eget ansvar. Hon är din mamma och borde lyssna på sitt barn, dig, och ta till sig det du säger. Glöm inte heller bort, att din mamma tar efter din pappas sätt att handla. Hon bara gör det på sitt sätt. Dom har ju levt ett liv tillsammans under längre tid än du är gammal. Så din mamma har haft tid på sig att låta sig manipuleras. Har du stöd hos några syskon?


Sant att min mamma väljer pappa framför mig..
Skrivet av Mamma med trasigt förflutet
Tack så mycket för ditt svar! Jag har också tänkt att hon tar hans sida. Det känns svårt. Ett tag var jag väldigt självömkande, kände mig oälskad, eftersom jag själv skulle välja mina barn framför vilken karl som helst. Självklart! Nu försöker jag inte känna så. Att tycka synd om sig själv på det viset tjänar ju inget till. Hon älskar nog mig men hon är på något vis låst/handligsförlamad av pappa som är extremt dominant. Hon är absolut manipulerad. Hon bor ju med honom, hör hans argument hela tiden. Dessutom så låtsas ju han att han inte förstår alls vad problemet är. Han vill ju inget illa minsann, han är ju så snäll, har aldrig gjort något ont om man frågar honom själv. I hennes värld är det ju bara jag som fortfarande är arg. Han är ju minsann inte långsint som jag.. Ja..du förstår själv hur sjukt det hela blir, och att det är lätt för mig att få samvetskval, även om jag vet att jag har rätt.

Du är på rätt väg!
Skrivet av Lena_O
Gumman, du är verkligen på rätt väg! Kram!

jag tycker att du
Skrivet av gwendolyn
har gjort något oerhört bra, du har tagit dig ur en destruktiv relation som du inte mådde bra av! det är så otroligt modigt, coolt och BRA! stå på dig. det är din verklighet som är sann, dina känslor och dina upplevelser. din far kan kalla det vad han vill. jag tycker du har gjort helt rätt. du har dessutom sträckt ut handen, det var fint av dig. nu är det hans tur om du över huvudtaget vill. jag tycker att du skall vara lika tydlig mot din mamma. berätta (eller mejla det där mejlet så hon får se) förmodligen vet hon allt redan _egentligen_ men mår också urdåligt av hans behandling. berätta att dui nte tnker acceptera det din far gör och du villinte träffa honom. berätta också att du inte tänker lyssna på hennes klagovisor (red ut det en gång för alla, hur du känner det och vill ha det) och låt henne sedan välja: kontakt med dig och din familj utan gnäll och pikar o s v eller att ni inte träffas. hennes val. det hon gör är helt oacceptabelt. förmodligen orkar hon inte bryta sig ur (om de är det hon kanske vill) och då kanske hon bör få hjälp. av någon professionell, jag är inte säker på attd et är så bra om du försöker hjälpa henne. det funkar förmodligen inte. all lycka till!


Kanske bra med ultimatum
Skrivet av Mamma med trasigt förflutet
Tack för ditt svar, skönt att känna att det finns fler på min sida! Min mamma har redan läst mailet som jag skickat till pappa. Hon håller med mig om innehållet, men tycker ändå att man ska hålla ihop för släktens skull. Tack för rådet att låta henne välja på att träffa oss utan pikar eller inte träffa oss alls. Jag ska ta till mig det.

jag hoppas att
Skrivet av gwendolyn
ni kan komma fram till något. jagtror att hon kanske inte vill pika heller. hon kanske känner att hon "måste" för att slippa dåligt samvete mot din far. man vet inte, vi är ju alla så olika. men jag tror det är viktigt att visa att du inte tycker attdet är ok. och att hon får välja. KRAM!

Känner tyvärr också igen mig
Skrivet av Marie
Du har ett ansvar för en egen familj nu, du ska sätta dem i första hand och skydda dem! Jag tycker du ska ta ett allvarligt samtal med din mor och förklara hur du ser på situationen. Kan hon inte förstå tycker jag att du ska avsluta din relation med dina föräldrar - för dina barns skull och för ditt eget välbefinnande. Risken finns att du bara brakar ihop en dag annars och vem kommer tacka dig för att vara solidarisk med dina förläldrar som behandlat dig så illa...? Din berättelse om din pappa och din uppväxt stämmer nästan precis med min. Skillnaden är att mina föräldrar skilde sig när jag var 18 år. Min mamma har dock fortfarande sporadisk kontakt med pappa, typ ringer och gratulerar vid födelsedagar (!) osv. Kort efter att jag fött mitt första barn sade jag upp min relation med min pappa, skickade honom ett brev där jag förklarade att jag inte ville utsätta mitt barn - hans barnbarn - för samma behandling som jag blivit utsatt för i hela mitt liv. Detta var för 10 år sedan... Första åren tänkte jag på honom och hela situationen nästan varje dag men numera är det bara ytterst sporadiskt. Jag har inte den bästa relationen med min mor heller, tycker hon har skygglappar och jag förstår inte att hon kan fortsätta hålla kontakten med sin fd man när hon vet hur illa han behandlat mig, deras gemensamma dotter...


Tack för svaret!
Skrivet av Mamma med trasigt förflutet
Skönt att känna igen sig i din berättelse, men ändå tragiskt att någon annan haft det som jag. Hur gick det med din pappa? Försökte han någonsin rätta till det som varit fel? Verkade han bry sig om att du bröt? Ja..det är konstigt med dessa mammor som inte sätter sina barn och barnbarn främst. Jag vet i alla fall att jag sätter mina barn främst i alla lägen!

Oj!
Skrivet av Ulle+3
Vilken klok och stark tjej du verkar vara. Jag skulle vilja tro att din pappa är sjuk/har ett funktionshinder som gör att han inte kan känna empati. Jag har själv ett barn med ADHD, och såna barn måste ha funnits i alla tider, och då de förr med stor säkerhet bemöttes av en allt annat än förstående och stöttande omgivning. Vi har fått jobba enormt mycket för att vår flicka ska kunna förstå sig på andra människors känslor och hur man ska bete sig, hade hon inte fått den hjälpen skulle hon ha varit hemsk! Kan det inte vara så i din pappas fall? Tycker din mamma beter sig som en medberoende (till en sjuk eller missbrukare osv) och är säkert mer skadad av hans beteende än du är. Hon är för feg, för kraftlös och för delaktig för att kunna ta ditt parti. Tycker du har gjort vad du kan för att försonas med din pappa. Han har betett sig illa, du har sträckt ut handen mot försoning och han vägrar ta den. Jag tycker det är strongt. Fortsätt vara tydlig med varför du inte vill umgås förrän saken är utredd (åtminstone han slutar bete sig som ett tjurigt barn). Låt dem inte stjäla din ork. Kram!

Stämmer att min pappa är som ett tjruigt barn!
Skrivet av Mamma med trasigt förflutet
Tack så jättemycket för kloka synpunkter. Min pappa tror sig nog vara universums medelpunkt. Förmodligen är det en psykisk störning han har. Men det är ju inte lätt att få en diagnos när han inte förstår själv att det är hos honom problemet ligger! Tjurigt barn var ordet! Jag har själv tänkt så. För mig är det obegripligt att man kan välja att hävda sin rätt så starkt framför att ha kontakt med sina barn och barnbarn! Om mina barn (gud förbjude) tog avstånd från mig skulle jag göra ALLT i min makt för att ställa allt till rätta, även om det innebar att erkänna sådant som jag inte tyckte själv att jag kanske var skyldig till. För mig skulle det räcka om han sa typ följande "Jag känner inte alls igen det du säger, men jag är hemskt ledsen över att du har upplevt det på det här sättet, jag ska verkligen fundera över hur jag uppträder i fortsättningen så att du inte ska behöva må dåligt i mitt sällskap" Men en sådan mening skulle aldrig platsa i min pappas mun, blir full i skratt när jag försöker föreställa mig honom säga något sådant!


Ruskigt likt...
Skrivet av En annan mamma med trasigt förflu.
min egen beskrivning av min pappa, bara det att jag inte vågat bryta ännu.Du är otroligt stark som står på dig trots din mammas uppfattning! Jag har inte förstått själv hur illa jag farit genom åren, det var först när jag fick egna barn jag förstod att känslorna han gav mig av att aldrig räcka till, aldrig duga var sådana känslor som ett barn inte ska behöva känna från sina föräldrar.Eller att man ska behöva fundera innan man säger eller tycker något så att det inte blir fel och man möts med ilska och aggressivitet. Jag tycker inte det låter som att du och din mamma har en sund relation, finns det möjlighet att ni kan prata igenom den och båda kan fundera på hur ni vill ha det...

Nä..mammas och min relation är inte sund
Skrivet av Mamma med trasigt förflutet
Tack för ditt svar. Tråkigt att du också genomlider samma sak.. Jag vet inte om mamma och jag skulle kunna prata igenom detta. Det är svårt när någon försöker skuldbelägga den andra. När vi pratar om detta har hon liksom redan ett mål med diskussionen, nämligen att få mig att få så dåligt samvete att jag gör som hon vill. Om jag skulle kunna få henne att lägga ner denna avsikt skulle det kanske gå bättre att föra en dialog.. Hoppas att du får styrka att göra något åt din situation!

Din mamma är
Skrivet av X
antagligen rädd. Rädd för att förlora dig, rädd för att förlora sin man, och rädd för hur livet ska bli nu, när du tagit beslutet att bryta med din pappa. Jag förstår dig till fullo!! Min syster har aldrig blivit accepterad av vår pappa. Hon har alltid blivit anklagad för än det ena än det andra. Jag har varit den "snälla, blyga söta". Min syster bröt till slut med vår pappa för ett par år sedan. Det tog ganska lång tid men nu har hon blommat ut. Det märks en stor lättnad på henne, detta skulle hon förmodligen gjort tidigare. Jag har kvar kontakten med vår pappa. Vi träffas inte mycket, ett par gånger per år kanske. Men vi pratar i telefon med varandra varje vecka. Jag har förklarat för vår pappa att jag står på min systers sida i detta fallet, jag vet hur dåligt hn mått och att hon alltid fått skulden för allt, trots att hon inte haft med saken att göra. Numera pratar pappa sällan om min syster, men jag vet att han tänker mycket å henne. Säkert skulle han vilja att de återupptog kontakten, men eftersom han inte anser att han gjort något fel, ja, då finns det ju inget mer att diskutera. Vad det gäller din mammas beteende tror jag att du måste sätta dig med henne, i lugn och ro och sansat förklara för henne hur det känns för dig. Tala om för henne att du inte vill mista kontakten även med henne, men att det kanske slutar med det om hon inte slutar anklaga dig för det som hänt. Berätta att du inte kan acceptera hennes beteende och om hon vill ha kontakt med dig och din familj i framtiden får din mamma lov att respektera ditt val och hålla tyst. Jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra för er och att din mamma tar sitt förnuft till fånga. Att bryta kontakten med en förälder är jättesvårt, och det är svårt för oss som "står bredvid". Vi vill ofta skydda båda, trots att vi vet att den ena gjort många fel, kanske varit rent elak. Jag tror att det har med rädsla att göra. Man vet aldrig vad som händer. Jag har börjat tänka på vad som händer då vår pappa dör. Kommer min syster att gå på begravningen? Det har ja svårt att tro, men sådana tankar kommer upp. Vill gärna tillägga att våra föräldrar är skilda sedan 30 år tillbaka och att mamma alltid stått på min och min systers sida. Pappa har en "ny" familj som står på hans sida. Kramar till dig!!


Mamma egentligen den enda som mår dåligt av detta
Skrivet av Mamma med trasigt förflutet
Tack för ditt svar! Intressant att höra om någon som står vid sidan av en sådan här konflikt. Jag måste nog som du säger försöka reda ut detta med min mamma. Ibland känns det som om det är hon som har problem, inte jag eller pappa. Jag mår nämligen bra av att inte ha kontakt med honom, och han verkar ju inte lida eftersom han inte gör något åt det. Den som lider är ju mamma. Hon borde nog inse att det är hon som ska lösa problemet, inte genom att försöka påverka någon av pappa eller mig, utan genom att lära sig att leva med läget.. Ibland tänker jag..kanske lite själviskt..att det vore underbart om mina föräldrar skilde sig, då vore ju problemet löst av sig själv. Men man ska väl inte tänka så..

var lite i samma sits
Skrivet av annika
min pappa o jag hade riktigt besvärligt o jag sade upp kontakten. min mamma försökte få mig att ta upp kontakten för man behöver sin pappa blablabla. men jag stod på mig, totalvägrade. när hon började prrata om pappa så lade jag på telefonen eller sa bara att jag vägrar acceptera det. till slut accepterade hon det. så stå på dig. säg att du inte vill prata om det el att du säger upp kontakten m henne oxå om hon inte slutar. kan f ö säga att jag återupptog kontakten med min far efter 3 år o det ångrar jag.

Mamma gör allt för att ge mig samvetskval

Bryt fullständigt med bägge

Du har rätt i att min far haft en jobbig uppväxt

Du skall ta hand om dig själv

det bästa vore nog

jag tycker..

Har en bror också

Oj vad jag känner igen

Tack för svaret

Stå på dig!

Tack för svaret

Du gjorde det som din mamma inte klarar av.

Sant att min mamma väljer pappa framför mig..

Du är på rätt väg!

jag tycker att du

Kanske bra med ultimatum

jag hoppas att

Känner tyvärr också igen mig

Tack för svaret!

Oj!

Stämmer att min pappa är som ett tjruigt barn!

Ruskigt likt...

Nä..mammas och min relation är inte sund

Din mamma är

Mamma egentligen den enda som mår dåligt av detta

var lite i samma sits

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information