Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Bra mamma = hemmamamma

Skrivet av Bea Bom
Måste bara skriva av mig några rader... Nu har jag varit hemma hos mina föräldrar över jul och då upplevt samma sak som jag alltid upplever. Vår familj/släkt har inga allvarliga problem, så jag vet att vissa kanske tycker att jag suckar över petitesser, men varenda gång jag visar mig hemma är min mamma _så_ angelägen om att betona att HON minsann prioriterade oss barn när vi var små, att hon var "helt främmande för att trycka in oss på dagis" att hon inte förstår hur vissa (dvs jag) kan välja karriären framför barnen...

Till saken hör att mina barn går på dagis 9-15, att jag var hemma ett år med var och en av dem (min man var hemma 6 mån/barn) och jag inte alls gör karriär utan har ett helt vanligt jobb som jag tycker är kul och som jag inte vill vara utan - dels för att det är kul, men också för att vi aldrig skulle klara oss på min mans inkomst.

Till saken hör också att hon (som alltså ser sig som den perfekta föräldern) jämt var sur, arg och trött när vi var små. Så den där bullerbytillvaron hon minns gick mig helt förbi...

Är det nån mer här som har mammor/svärmödrar som försöker hemmafruisera sina döttrar/svärdöttrar?
Svar på tråden: Bra mamma = hemmamamma

Inte jag men väninnan

Skrivet av  Ewa
och hennes barndomsminnen är allt annat än ljusa. Hennes mamma som var hemmafru tills de var vuxna, anser att hon offrat allt för sina barn och de skall göra likadant. Till saken hör att de där bullbaken och den ljuva mamman är en efterhandskonstruktion för det fanns inte när hon var liten. Dessutom hade de ALLTID kärvt med pengar så hon blev mobbad för sina kläder som aldrig var nya eller moderna. Detta gjorde att hon alltid är misstänksam. Se martyrer som varit hemma kan vi vara utan tycker jag. De mammor som verkligen gav sina barn en bra barndom behöver inte säga det högt för det gör de själva sen i vuxen ålder. Så det där med att köra propaganda tror jag beror på att man måste övertyga sig själv om att man gjort rätt!
 

Faktum kvarstår att ingen har ett val

Skrivet av  maria
idag som man hade tex 60 o 70 tal En familj kunde leva på en lön arbetare medelinkomst tillomed låginkomst , Kostnadsläget var ett helt annat. Så det är liksom pudels kärna , inte hur bra o inte bra det är ,
Om du klargör detta man kan ju alltid hoppas kanske debatten hemma handlar om det istället för var o ens duktighet,
 

Jomen det går ju!

Skrivet av  Kakan
Jag har provat. Men jag skulle inte vilja utsätta barnen nu när de är äldre för den relativa fattigdom man lever i då. Det blir precis som på 60-70-talet, begagnade kläder, billiga semestrar och inga restaurang- eller biobesök!
 

Oj

Skrivet av  Kakan
glömde ursprungsinlägget - min mamma avskydde blotta tanken på när lillgrabben skulle börja på dagis. Men, men, nu ycker hon att grabbens dagis är otroligt mycket bättre än alla andra och just det duger alldeles utmärkt *s*. Svårt för föräldrar att tiderna förändras!
 

Det går inte alls!!!!

Skrivet av  Sunt förnuft...
Jag hade en kort-men intensiv diskussion med en kollega som ansåg att det gick...
Kanske på din lön ja svarade jag...

Vi har levt ett antal år på en lön, men vi var tvugna att nalla av sparkapitalet och fick dessutom ca 5000 kronor i julklapp varje år av våra föräldrar som enligt dem skulle gå till något fint till oss själva men som vi handlade mat för i januari varje år. Våra barn hade begagnade kläder...vi gick inte på bio, åkte aldrig på semester..åt typ blodpudding jämt...men det gick inte ändå!!!
Skulle aldrig klara av 10 år för då skulle sparkapitalet vara slut efter några få...om vi så avstod både TV och bil...på en lön...

Vad har du/din man för lön som anser att det går?
Min man har ca 13 000 kvar efter lön, jag någon tusenlapp mindre...
Bara hyran är på över 5000...eller ska man måsta bo i en etta med två barn i skolåldern?
Gör gärna en budget åt oss där vi kan klara oss på 13 000 per månad och då ska läkarbesök och tandläkare och glasögonkostnader (bara det kostade oss 8 500 i december-jippie!!!) samt ca 10 presenter per barn och år till kalas...samt helst också julklappar till våra egna barn...nya vinterskor bör de få varje år så länge de växer tycker jag även om båda just nu använder fjolårets...tack och lov med tanke på glasögonen...

Skulle gärna avstå min lön om det skulle gå...men jag ser inte att det är möjligt om vi inte flyttar ut till ett "rivningsobjekt" som vi eldade med egenhuggen ved och avstod såväl TV, Tidningar som telefon och dator...men vad räknas som minimistandard för skolbarn idag? Borde de inte ha tillgång till TV och Telefon i hemmet?

Ge mig en budget tack...och vi har inga husdjur som kostar...dock en bil, som maken dock behöver i tjänsten...och den kostar ca 2 000 i månaden med bensin/försäkring och skatt...
13 000- hyran på 5 650...+ bil 2000= 5 350 till ALLT annat = glöm inte hemförsäkring och skolans alla insamlingar till klasskassor och frökens presenter och så...samt att begagnade kläder och skidutrustningar OCKSÅ kostar pengar...
 

Håller med!

Skrivet av  Bea Bom
...fast det jobbiga är då att debatten kommer att handla om "hur sjukt samhället är när folk (dvs kvinnor) måste jobba istället för att finnas där för sina barn". Jag tycker ju att det är i grunden bra att både man & kvinna jobbar _och_ tar hand om hem/familj. Fast den åsikten är allt för radikalfeministisk ;-) för att vinna gehör hos min mor (varför BRYR jag mig om henne över huvud taget??????).

Tack iallafall för ditt svar!
 

Fnissar gott...

Skrivet av  Vamling
ja, då var det inte mycket som krävdes för att kallas radikalfeminist i din mammas ögon =)))
 

Jomen...

Skrivet av  Vamling
ett val har du ju alltid. Frågan är bara om man som familj är beredd att ta konsekvenserna av att leva på endast en inkomst - för det blir kärvt och kräver kanske många stora omprioriteringar som att man t ex inte har råd att bo kvar i sin villa, ha 2 bilar eller ens en för den delen, semestrar kan man kanske glömma, nya kläder får man köpa sen osv, osv, osv. Nu pratar jag om normalinkomsttagaren såklart. Har man en i hushållet med en mycket hög lön så kanske det inte behöver innebära såna konsekvenser. Men valet har man absolut, frågan är alltså bara om man är intresserad av att ändra hela sin livssituation. Sen finns ju också situationen där man absolut kan klara sig på en inkomst där man inte har dragit på sig en massa saker som kostar pengar ens från början, dvs man har inte vant sig till med en massa bekvämligheter som man kanske egentligen kan leva utan om man funderar ordentligt på saken. Sen måste man ju också väga in aspekten att man kanske inte vill eller klarar rent mentalt att vara hemma på heltid med sina barn, det är defintivt inget lätt jobb det heller, det skall man inte inbilla sig. På jobbet kan man gå ut på lunch eller gå och fika för att få en paus - hur gör man det som hemmafru/-man?
 

VI skulle inte kunna

Skrivet av  maria
eller hur skulle du kunna få detta att gå ihop
medelhyra är ju ca 4000 medel en trea hyresrätt
inkomst en lön ta min handels ut netto 11 tusen
plus trå bb 2000 till totalt 13tusen minus
hyra o nödvändiga el försäk fack mm uppskattat. utg 6000. plus mat o hygien 4000 resor jobb ingen bil,,kvar att ta avv6000 går till det ja som jag ser det går det inte ihop hur mycket beg jag köper.inte ihop. eller hur inte för en låginkomstagare i alla fall.
 

Inte vi...

Skrivet av  Bea Bom
Jag upplever inte att vi har valet att klara oss på en inkomst. Vi får båda ut ca 11 000 efter skatt och ena lönen går oavkortat till räkningar. Lägenhetshyra (7000), underhåll till ett barn (1500), dagisavgift (1700), försäkringar och telefon. Om en lön uteblev skulle vi inte ha råd att köpa mat, helt enkelt.
 

Vet du vad du kan svara henne?

Skrivet av  Lena_O
Jo säg att du med dina egna erfarenheter satte barnen på dagis, just för att din mamma var hemma med er.

Tala om för henne att det du minns av barndomen är att hon ständigt var sur och trött. (Du kan lägga till att du var avundsjuk på kompisar som fick vara på dagis...)

Då lär du inte få höra det tjatet mer. För hon har garanterat glömt bort det själv.
 

ja, det stämmer ju...

Skrivet av  Bea Bom
Du har ju helt rätt, fast problemet är att jag är för feg. Skulle jag säga det till henne skulle jag behöva ta sats hela dan, känns det som. Och dessutom så är ju hennes taktik att släppa en massa småkommentarer hela tiden, de lagras liksom på och blir (för mig) otroligt tröttsamma. Om jag skulle säga till henne precis vad jag känner skulle det va som att dra till med sstorsläggan och det vågar jag inte, helt enkelt... Pinsam är man!
 

Min mamma

Skrivet av  bettis
var tvärtom mot din. Jag önskade så att hon hade varit en bullbakande mamma som alla andras mammor. Hon jobbade visserligen mycket hemma men reste i väg veckovis också.
När jag ville vara hemma med mina killar tyckte hon inte att jag var klok. Jag skulle ju tappa sååå mycket på jobbet - var hemma i 2,5 år trots hennes protester. Men och andra sidan förstår hon inte mig nu heller som lämnat ett välbetalt chefsjobb inom IT för att studera igen.
Att vara en bra mamma beror nog inte på hur mycket eller länge man var hemma...
 

Visst...

Skrivet av  Bea Bom
Jag håller helt med din om att en bra mamma inte har så mkt att göra med hur länge man är hemma! Själv vill jag ju ha mycket tid med mina barn - de går 6h/dag på dagis av just den anledningen, men det känns som att det inte räcker i min mammas ögon. Usch, nu blir jag arg igen. För att pleasa henne hade jag behövt säga upp mig och byta liv. Jag hopas hoppas hoppas att jag kommer bli en mamma som stöttar mina barn oavsett deras livsval!
 

Japp!

Skrivet av  Martyrens dotter
Mammor verkar ha ett väldigt selektivt minne ibland... Min berättar gärna hur bra det var för oss barn när vi var barn men ingen av oss barn känner igen oss i hennes bild.

Däremot känner vi igen martyren...
 

Nej

Skrivet av  Fia
när mina barn gick på dagis så omvärderade min mamma sin åsikt om att det var dåligt för barnen. Däremot var hon hemma med mig när jag växte upp under -60-70-talet, och tyckte då att mammor minsann skulle vara hemma och att det inte var bra att lämna bort barnen. Men hon klagade massor över att hon gjorde allt hemma, att hon gick som en slav hemma osv. Hon var inte hemma för att vara tillsammans med _mig_ som jag hoppas och tror att nutida hemmamammor/pappor gör, utan för att ta hand om hemmet. Det jag minns är att hon sysslade med något hela tiden, inte att hon var med mig. Som sagt, jag känner igen det där martyrskapet. Det har lett till att i vuxen ålder känner mig fullkomligt anti till allt som handlar om hem och hushåll, matlagning etc, känner mig som min mamma då. Hon har förmedlat till mig att man som kvinna är utnyttjad om man håller på med sånt.
 

Precis den känslan...

Skrivet av  Bea Bom
...hade jag också när jag var liten. Som vuxen är jag livrädd för att skapa en massa "måsten" på samma sätt som min mamma gjorde. Hon utförde ju alla sina "måsten" främst för sin egen skull, men trodde/intalade sig på nåt vis att hon gjorde det för vår skull. Därför fick man jämt dåligt samvete när hon dammsugade tex ("nu har vi stökat ner igen så stackars mamma måste dammsuga...").
 

Bea Bom

Skrivet av  Maria
Vad skulle hända om du kritiserade hur din mamma väljer att leva?

Om hon bara skulle svälja (som du) så är det väl OK men om hon så mycket som höjer på ögonbrynet kan du kontra med att det är precis vad hon gör mot dig och ditt sätt att leva.

Hon är vuxen, du är vuxen och därför ska ni behandla varandra med respekt.
 

tack för ditt svar...

Skrivet av  Bea Bom
..jag har tänkt på det. Men det är såååå svårt eftersom hennes hintar för det mesta är så himla subtila. Som nu när vi pratade i telefon sist var hennes första fråga (efter nån minuts kallprat) om barnen varit på dagis i mellandagarna. Jag svarade att de var där tis-ons-tors, varpå det blev helt tyst i luren. Sen sa hon "jaha, så du har jobbat i mellandagarna då?". Ja, sa jag - jag jobbade när ungarna var på dagis, såklart... Sen säger hon nåt om att "jaja, det blev ju några dagars ledighet iallafall".

För en utomstående kanske detta är ett nonsenssamtal som bara handlar om att hitta samtalsämnen, men jag vet att min mamma är sååå angelägen om att jag inte SKA jobba om jag inte absolut måste (jag har förtroendetid och kan jobba i princip när jag vill). Jag vet inte vad jag skulle säga till henne i det läget. Det mest ärliga vore väl att fråga henne "varför undrar du" eller "Tycker du att det är dåligt på nåt sätt", men jag backar hela tiden...

Vet inte om det här gjorde nån klokare, men jag blir jätteglad av feedback från er alla. Det här problemet stör mig verkligen.
 

Artiklar från Familjeliv