Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Kikar in för att få lite olika synvinklar...(långt

Skrivet av Anonym besökare än så länge...
..min man och jag bestämde oss i våras för att skiljas efter flera års försök att förbättra vår relation,
Vi hade gått i familjerådg, jag (som är den som är bäst på att prata om saker, han har otroligt svårt för det och har alltid haft) orkade till slut inte längre av olika skäl som inte är intressanta för frågan, och i maj sålde vi vårt hus, köpte varsin lägenhet och flyttade isär i somras och har vår son varannan vecka.

Vi umgås en hel del sen den värsta chocken lade sig, har mycket bra kontakt och gör saker med sonen.
Mina föräldrar har brytt sig otroligt mycket om min man och hur han har mått och varit väldigt måna om att inte utestänga honom.
Makens syskon däremot, har sen de fick reda på att vi skulle skiljas betett sig som om jag inte existerar. inte ett telefonsamtal, inte ett samtal till sin brorson för att önska god jul, för då var han ju hos mig.
Känner mig helt utraderad ur deras medvetande efter 14 år i deras familj. (Kände mig iofs inte speciellt välkommen från början..)

Nu har det i alla fall blivit så att när vi hade skickat in begäran om fullföljning av äktenskapsskillnaden före jul så började vi båda må otroligt dåligt. Allt kändes totalt fel, och efter jul bröt jag ihop totalt och grät i två dygn.
Vi pratade och kom överens om att ingen av oss egentligen ville, och att distansen de här månaderna åtskilda har gjort att vi har insett en massa saker vi totalt hade tappat de sista jobbiga åren.
Så nu har vi återkallat fullföljningsansökan, och det känns bra. Ingen brådska, men vi ska börja med familjerådgivning igen och jag ser ganska ljust på framtiden för vår lilla familj.
MEN! Mina jäkla underliga svågrar och svägerskor skulle jag helst vilja slippa se någonsin mer - känner mig så sårad av deras totala tystnad - hur ska man egentligen ställa sig till såna människor? (De är alla mycket äldre än jag, maken är sladdbarn och yngsta svägerskan är kring 60).
Jag vet inte alls hur jag ska hantera den situationen om vi får till en bra lösning för en gemensam framtid är de ju där...
Svar på tråden: Kikar in för att få lite olika synvinklar...(långt

Måste man umgås med släkten?

Skrivet av  Ewa S
Jag är inte ironisk jag tycker bara inte det är ett måste. Inte ens med den släkt man har blodsband stämmer det alltid. Om personkemin är kass och ingen av er tycker om den andre så är det bara att hoppa över varandra. Kan inte mannen besöka dem själv och bara tala om att det är bäst så här. Hade själv en svärmor som ja just det. Döttrarna är medlemmar härinne nu för tiden så inga detaljer :-D. Vi pratades inte vid på tre år efter 18 års kulmen och droppen var en lite skitsak. Men jag valde att klara ut det i våras då jag insåg att hon inte mådde så bra. (Tyvärr mådde jag bra av inte ha kontakt med henne). Hon dog i september så det var väl kanske lite bättre så här. Men jag tror inte på att tvinga fram umgänge när man bara inte gillar varandra. Däremot är det nog viktigt att du och mannen har en väldigt öppen dialog runt det här. Jag önskar er två lycka till och många kramar!
 

Tack!

Skrivet av  Anonym besökare än så länge...
Nej, man måste ju inte umgås...
Min egna släkt är ganska så liten så jag tyckte det var så kul i början med så många nya i "familjen" (han har fyra äldre syskon), men som sagt - det har aldrig känts helt ok!
 

Artiklar från Familjeliv