Hej jag har gemensamvårdnad om

Hej jag har gemensamvårdnad om
Skrivet av	Fundersam pappa
våra två barn detta var som tur var självklart för mig att vi skulle ha gemensamvårdnad och därvid har det varit. Hade vi inte haft det så hade vi idag haft mycket stora problem. Jag som pappa har inte kunnat avfärdas och sättas på undantag. Vi har haft våra duster och framför allt har det tagit väldigt lång tid innan min ex förstått att mina påpekanden och mitt agerande inte har varit i uppsåt att skada eller förringa henne. Men oj vad det har krävt mycket tid och energi för att vi skulle nå hit. Barnen var tre och fem när vi separerade och är idag åtta och ett halvt resp tio och ett halvt. Under åren (och det har tilltagit med åren) har konflikterna mellan barnen och deras mor tilltagit. Jag har då gått in och hjälpt till. Nu äntligen förstår deras mor att jag inte har avsikt att skada henne utan tvärt om det bästa jag kan göra för mina barn är att hjälpa dem i deras relation med sin mor. En mamma som har ensamvårdnad kan lätt välja att distansera sig (för hon har all makt) och de som då blir lidande är barnen. Sen är jag väl medveten om att det finns undantag men om du hade frågat mina barns mor för några år sedan så hade hennes bild varit den att jag var fan själv. Varje gång jag sagt, gjort eller inte gjort något så var det för att jag ville djävlas med henne. Hennes standard recept var att slänga luren i örat på mig. Det var först när jag tillslut förklarade för henne vad jag skulle ha kunnat gjort om jag velat just djävlats med henne som hon förstod att min avsikt var god och inte ond. I förra veckan ryckte jag in och tog ett snack med barnen tillsammans med deras mor om hur man beter sig emot varandra. Detta samtal har följts upp med såväl barnen som mitt ex. Samtal en innehåller såväl possitiv som negativ kritik samt självkritik. Vad vi måste inse är ensam vårdnad endast fungerar i de fall då parterna är överens om detta eller då någon av parterna har utsatt den andra för övergrepp. Jo jag får tillstå att någon månad efter att vi separerat så blev jag nästan fysisk men jag inskränkte mig till att uttala hot. Min ex dök upp och skull ta ett av våra barn med sig (utan motiv eller anledning hon saknade bara barnen) under min vecka. Hon hade tidigare "glömt bort att jag skulle ha barnen". Detta hände så ofta (och det var alltid mitt fel enligt henne) så tillslut skrev vi ner hur det skulle vara på papper och trots det så "glömde hon" men det var då mycket lättare för mig att övertyga henne om att det var hon och inte jag som "kom ihåg fel". Jag kände mig fullständigt maktlös. Jag kunde ju inte slita vårt barn ur hennes famn, jag kunde inte fysiskt hindra den påbörjade egenmäktigheten med barn. Idag fungerar det väldigt bra men med vissa inslag av yrbyar.
Svar på tråden: Hej jag har gemensamvårdnad om

Välkommen hit
Skrivet av makeba
Ja, det verkar ju som att du och din fd har kunnat ta den gemensamma vårdnaden ett steg längre än vad många av oss andra vare sig orkat/ velat eller gjort. jag tycker det låter strongt av såväl dig som din fd att ni lyckats få till ett enat samarbete (måste man ju få kalla det), speciellt viktigt nu när barnen börjar röra sig mot tonåren och vill testa gränser och lära sig vuxenlivet.

Hej
Skrivet av ~Trixie~ med tre
Välkommen hit. Alla familjer har sina historier och jag tycker att man ska akta sig för att kategorisera och säga att "alla" mammor/pappor gör si eller så. GV är väl den "normala" utgångspunkten vid alla skilsmässor? Jag menar det ska väl mycket till för att någon ska få ensam vårdnad?


Ja men betänk att bara för
Skrivet av Fundersam pappa
fem år sendan så var det inte så. Jag delar uppfattningen som Lisa Marklund mfl har att män som slår eller på annat sätt begår övergrepp mot sina kvinnor förbrukar sin rätt till gemensamvårdnad. Det finns dessutom utrymme för detta i lagen redan idag - det krävs bara civilkurage ifrån domstolen. Sak samma skall gälla när kvinnor missbrukar sin makt över barnen för att utestänga pappan. Likaså skall mammor riskera sin plats om de begår övergrepp och kränker papporna. Den som inte vill medverka till barnens bästa skall också riskera att hamna på undantag. I de fall där det inte handlar om övergrepp men där det är som ovan obstruktion eller kränkningar (i samband med söndringen) så skall det finnas möjlighet att nå fram till något mellan ensam och gemensam vårdnad. Varje separation är jobbig men det är upp till föräldrarna att tillse att det blir så bra som möjligt för barnen. I samband med separationen bör man bestämma sig för att gå ur densamma som än "bättre", "klokare" och mer erfaren människa - dvs man skall ställa krav på sig själv att växa som människa.

Bevisbördan
Skrivet av Sunrise
Det är en populär åsikt att "män som slår eller på annat sätt begår övergrepp mot sina kvinnor förbrukar sin rätt till gemensamvårdnad". Även jag har den åsikten. Det är bara det att det är svårt att alltid bevisa. Oftast när det gäller hot och mindre blåmärken står ord mot ord. Sen är det ju också så att en förälder som är helt ointresserad och känslomässigt avvisande kan vara mycket farligare både psykologiskt och fysiskt än en som i vredesmod gett mamman en örfil. Jag håller med dig om att det behövs mer kunskap ifrån domstolen men jag är lite mer tveksam till om man skall sänka beviskraven. Därför är jag förespråkare av omvänd bevisföring i de här fallen. Alltså man ska bevisa att man är en bra förälder inte tvärt om. Jag tycker snarare att när man gifter sig så ska man ha den inställningen att nu ska vi växa och utvecklas tillsammans. Jag tycker vi skiljer oss för lätt idag. Varje kris behöver inte leda till separation. Jag tycker att: "I samband med en kris bör man bestämma sig för att gå ur densamma som än bättre, klokare och mer erfaren människa - dvs man skall ställa krav på sig själv att växa som människa". Jag håller med dig om att det borde finnas något mitt emellan enskild vårdnad (EV) och gemensam vårdnad (GV). Det finns och har alltid funnits och kallas umgängesrätt.

Hur tycker du att det skulle
Skrivet av SM
skötas rent praktiskt då? Skall soc ha vårdnaden om barnen när de föds och sen skall föräldrarna bevisa att de är bra föräldrar innan de får vårdnaden, för du menar väl naturligtvis att detta även skulle gälla mammorna. Eller är det enligt dig bara för pappor detta med omvänd bevisbörda skulle gälla?


Så är det redan.
Skrivet av Sunrise
Fast så är det redan tycker jag. Mammor förväntas gå till MVC (Mödravården) under hela graviditeten och förbereda sig. Där förbereder mammorna sig inte enbart för att klara av förlossningen utan också för att klara den första tiden. Mammor HAR alltså redan en kontakt med samhället. MVC slår larm om någon mamma verkar olämplig eller vägrar komma. Visst MVC är frivilligt men man blir hemskt ifrågasatt som mamma om man inte går dit och soc. noterar en. Redan på BB så kollar man att kontakten mellan mor och barn verkar fungera. Om inte slår anmäler BB olämpliga mammor. Visst slängs mammor hem fortare och fortare från BB numera men ändå. Mammor står faktiskt redan under uppsikt. Man kan lika gärna vända på jämlikhetsargumentet. Varför måste mammor springa till MVC och BB frö att bevisa att de är bra föräldrar om in te män ska behöva göra det? Jo, det förekommer att soc. tar över vårdnaden från mamma direkt på förlossningen. Det är ovanligt men förekommer.

Inga direkta svar...
Skrivet av SM
Såg att Ellen hade svarat bra ovan men har lite mer att fråga dig. Mammor förväntas gå till MVC (Mödravården) under hela graviditeten och förbereda sig. Där förbereder mammorna sig inte enbart för att klara av förlossningen utan också för att klara den första tiden. Mammor HAR alltså redan en kontakt med samhället. MVC slår larm om någon mamma verkar olämplig eller vägrar komma. Visst MVC är frivilligt men man blir hemskt ifrågasatt som mamma om man inte går dit och soc. noterar en. Och de har inte koll på ev pappor som följer med då menar du? Eller är det så självklart i samhällets ögon att papporna är bra föräldrar så att de inte ens behöver följa med till MVC/BVC? Redan på BB så kollar man att kontakten mellan mor och barn verkar fungera. Om inte slår anmäler BB olämpliga mammor. Visst slängs mammor hem fortare och fortare från BB numera men ändå. Mammor står faktiskt redan under uppsikt. Man kan lika gärna vända på jämlikhetsargumentet. Varför måste mammor springa till MVC och BB frö att bevisa att de är bra föräldrar om in te män ska behöva göra det? En liten reflektion bara, man är väl inte mamma eller pappa förrän EFTER förlossningen? Då måste ju faktiskt män OCH kvinnor bevisa att de klarar av att hantera barnet på ett lämpligt sätt, men innan dess så kan ju rent principiellt mannen i alla fall supa och knarka skita i allt utan att det påverkar barnet till skillnad från mamman. Och innan du ens tänker tanken NEJ jag tycker inte heller att det är troligt att en pappa som beter sig så kommer att bli en bra pappa, men i princip finns det inget som hindrar honom från att lägga av med detta den dagen barnet föds och att vara en exemplarisk förälder hela livet efter. Jo, det förekommer att soc. tar över vårdnaden från mamma direkt på förlossningen. Det är ovanligt men förekommer. Har detta hänt någon gång där det har funnits en engagerad och närvarande pappa så är jag mycket intresserad av att anmäla denna SOS-person som tagit detta beslut, så ett fall med iaf ort och år skulle räcka för mig.

Det är inte en bevis fråga
Skrivet av Fundersam pappa
när pappan är dömd för misshandel av mamman och det ändå blir gemensam vårdnad. Omvänd bevisbörda? Tja hur skall jag visa att jag är en bra förälder om jag inte får tillgång till mina barn. Jag skaffade barn med en kvinna som jag älskade och som jag trodde att jag skulle dela livet med. Jag ville att vi skulle utvecklas tillsammans och ta de svåra och det goda som gemensamma utmaningar. Min ex visade sig bli en annan person när vi fick barn. Hon föll in i sitt historiska familjemönster. Hon ville inte utvecklas (i vart fall vägrade hon tala, gå på samarbetssamtal - först när hon insåg att det skulle var till nackdel för henne om hon inte ställde upp så gick hon med). Hon har fortfarande svårt att tala - uttalar jag (eller barnen för den delen) en annan åsikt så tar hon det som personlig kritik och slänger luren i örat på en alt slutar prata. Min son säger det är ingen idé att prata med henne hon lyssnar inte och hon håller inte löften. Vår dotter låter hon vara bebis trots att hon nu är åtta. Detta innebär att hon gjort massa saker åt henne som barn just skall lära sig sköta själva - allt ifrån att torka rumpan, smörja stjärten, knyta skor, hjälpa läsa (fyller i orden son dottern försöker läsa) osv. Men trots detta så tänker jag inte ge mig hon är och förblir mina barns mor och jag är beredd att göra allt jag kan för att deras relation skall bli så bra som möjligt. Min tilltro till kvinnor är tyvärr dock allt annat än hög - men det sitter i mitt huvud och jag håller på att omprogrammera mig - varför jag avstår ifrån någon ny relation. Det du beskriver som umgängesrätt är inte samma sak. Det ger pappa rätt att vara helg pappa men han har inte rätt att vara med till doktorn, tandläkaren eller skolan om mamman inte går med på detta. Jag håller avslutningsvis med dig om att man alltid skall ställa krav på sig själv att växa - det gäller hela livet.


Det här med BVC
Skrivet av Fundersam pappa
är ju ingen garanti. BVC är i många fall en central för förmedling av absolut kunskap. Men vad gäller barn så finns ingen absolut kunskap barn är individer och skall hanteras som sådana. Du kan ju gissa vad min ex jobbar med!

Hur var det för 5 år sedan menar du?
Skrivet av ~Trixie~ med tre
Jag är bara nyfiken, inte intresserad av någon "ordstrid". Jag och mitt x separerade -96 och det var aldrig någon diskussion om att jag skulle ha EV. Utgångspunkten är alltid GV sedan måste en av föräldrarna ansöka om EV av en eller annan anledning. Att man har GV har inget att göra med vart barnen i praktiken bor.

Nej så länge föräldarna var
Skrivet av Fundersam pappa
överens så var det inga problem men om en inte ville så blev det ensam vårdnad och den fick mamman i princip alltid.


Håller inte med.
Skrivet av Sunrise
Jag håller inte med. Jag tycker ditt exempel visa att GV bara kan fungera jättebra om föräldrarna KAN prata med varandra. Jag tycker det är jätteviktigt att par får hjälp att separera på ett snyggs sätt om det nu är oundvikligt. "Som man bäddar får man ligga" heter det ju i talesättet. Självklart borde ni haft ett skriftligt umgängesavtal redan från början. Det är också tragiskt att inte fler par får hjälp att hålla ihop förhållandet under de strässiga, pressande småbarnsåren. Att separera när minsta barnet är ung. i trotsåldern är ju så tragiskt vanligt att jag tycker det även handlar om hur hela samhället behandlar familjelivet. Om ens persons livsdröm går i kras när h*n blir lämnad är det omänskligt att kräva att den personen inte ska få vara ledsen och arg. (Den som lämnar har ju bearbetat sitt val under en längre tid.) Den som blir lämnad måste få hjälp och stöd för att kunna gå vidare och det tar TID att ta sig igenom en sån kris. Den som inte sörjer har nog heller aldrig älskat ordentligt. Att det tog lång tid innan ditt X vågade lita på dig igen är väl helt naturligt och mycket mäskligt. Raseras den ena förälderns ekonomi av en separation är det ännu mer förståeligt att personen blir förkrossad. Tragiskt att ni separerade. Härligt att du är en bra pappa. Välkommen hit, det är ont om pappor här.

Jag förstår din inställning
Skrivet av Fundersam pappa
men dilemmat är att i vårt fall var det jag som gick därför att hon inte älskade mig (hon ville ha ett arrangemangsäktenskap där hon fick del av min ekonomi mm). Jag levde ihop med henne för att jag älskade henne. Probelmet med enskild vårdnad är att i det fallet får den ena föräldern faktisk all makt. Makt att flytta, makt att undanhålla information mm. Det är inte nyttigt att det blir så dels därför att man är två om barnen men också därför att den som inte har vårdnaden lätt känner sig helt maktlös och antingen "ger upp" eller strider om allt. Delar din uppfattning om att par i separation måste få hjälp att separera på ett snyggt sätt. Tyvärr är det många som inte har de vännerna som är så goda att de berättar även det som inte är så bra.

Usch vad trist!
Skrivet av Sunrise
Usch vad trist att ni inte fick hjälp att hålla ihop ert förhållande. Utan att veta mycket alls om eran relation så tycker jag ni verkar vara ett typiskt exempel på att vi separerar alldeles för snabbt. Snälla du, när man är gravid så utsätts kroppen för en enorm påfrestning. Förutom graviditets-illamående, bäckenbotten upplösning, ont i knäna etc. så kan hormonerna skapa lite konstiga tankar. Det är inget ovanligt att lusten till sin partner minska eller försvinner helt under en period. Samma sak efter förlossning med läkning, amning och ev. depression. Det finns de som inte känner lust förrän ett år efter förlossning. Under denna period kan det kanske uppfattas som om man slutat älska och kanske utrycker vi oss då lite krasst ibland. Man känner sig inte så sexig med 20 kg övervikt. Själv skällde jag dessutom ut min man mitt i natten i över en timme för att vi inte hade salt lakrits hemma. (Jo, vi kan bägge skratta åt det nu.) Under den här perioden så behöver en kvinna verkligen stöd av sin partner. Att få barn är en jätteförändring. Det är inte alls bara rosenrött utan ett enorm känslomässig slitsam resa som kan fördjupa ens relation om man tar sig igenom svårigheterna tillsammans. När man bestämmer sig för att skaffa barn tycker jag att man skall bestämma sig för innan att man skall ge det hela åtminstone två år. Jag förstår helt och hållet din längtan efter att bli älskad. Det behöver vi alla men en graviditet är ju faktiskt mindre än ett år. Jag tror inte alla män förstår hur otroligt djupt ni sårar någon genom att lämna sin fru/sambo just under graviditeten. Nej jag tycker inte det finns någon ursäkt att lämna sin kvinna under graviditeten. Kanske har du helt rätt. Din fru kanske var en idiot som bara ville ha dig för pengarna men upptäckte du verkligen inte det INNAN ni planerade barn? Hur som helst så menar jag inte att klanka på dig. Jätte trist bara att ni inte fick hjälp att jobba er igenom problemen istället för att separera. Jätte trist att ni inte fick hjälp att förstå varandra och kominusena. Här menar jag att alla borde få någon typ av proffshjälp. Det är bra med någon som kan se det hela helt neutralt med nya ögon. Ens vanliga vänner är bra men det räcker inte i såna här fall. Här menar jag att man borde kunna ta lite av alla de resurser som årligen satsas separerade och istället satsa på att hålla ihop förhållandena. Själv är jag efter några tuffa år omgift med mina barns far så jag är ett levande bevis för att allt går bara bägge vill satsa. Hoppas det löser sig för dig.


Jag lämnade inte
Skrivet av Jämställd pappa
mina barns mor under graviditeten. Jag krävde när vår yngsta var två att vi skulle söka hjälp. Detta ville hon inte. Sen tillslut ställde jag ultimatum antingen går du med på familjerådgivning eller så flyttar du ut. Vi gick men hon tyckte att det var alla emot henne. Vi hade två familjerådgivare en kvinna och en man. Vi gick där ett bra tag men hon ville inte. Familjeterapueterna sa att om en inte vill så kan de faktiskt inte hjälpa till (det var inte jag som inte ville). Vi kämpade och jag förklarade just allt det som du skriver (det händer mycket i en kvinnas kropp när hon får barn) men jag begärde att hon i vart fall uttalade att hon ville kämpa för att vi skulle "hitta tillbaka tillvarandra". Hennes svar var "Hade vi inte haft barn hade jag inte stannat en sekund." När jag några dagar senare tog upp detta, och sa att jag förstår att du inte menade det just så som jag hörde det, fick jag en än mer tydligt förklaring att hon inte skulle stannat en sekund om det inte var för barnen. Hon ville inte! Hon ville inte ens försöka. När vi separerade påstod hon att mitt engagemang för våra barn var bara mitt sätt att hämnas på henne. Vad hon inte ville erkänna var att jag hade varit en mycket engagerad och närvarande pappa hela tiden. Hon kom nämligen inte ihåg den tid då jag var ensam med barnen varje dag. Hon levde i sin värld och utgick ifrån att allt var som hon såg det. Hon ansåg att barn behövde sin mamma - jag ansåg att barnen behövde båda. Hon ansåg att det bästa var att barnen hade ett hem - jag ansåg att barnen behöver ett hem både hos mamma och pappa. Hon vitsordade att vi lika bra föräldrar båda två - jag föreslog då att barnen skulle bo hos mig och att hon hade dem varannan helg (så som hon ville att jag skulle ha det). Hon förklarade att det skulle i så fall ske över hennes döda kropp och då sa jag att saken är klar barnen bor vxlvis. Jag har aldrig gett upp även om jag ibland varit totalt vansinnigt irriterad. Varför jo därför att mina barn behöver sin mamma lika väl som de behöver sin pappa och det har jag alltid varit beredd att slåss för. Idag inser deras mor att jag inte har onda avsikter. Jag anser att man skall fightas för sitt förhållande men inte till vilket pris som helst.

Hej jag har gemensamvårdnad om

Välkommen hit

Hej

Ja men betänk att bara för

Bevisbördan

Hur tycker du att det skulle

Så är det redan.

Inga direkta svar...

Det är inte en bevis fråga

Det här med BVC

Hur var det för 5 år sedan menar du?

Nej så länge föräldarna var

Håller inte med.

Jag förstår din inställning

Usch vad trist!

Jag lämnade inte

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information