Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Artikel om PAS..

Skrivet av Ellen...
i aftonbladet..

http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,567229,00.html

"PAS, Parental Alienation Syndrome, är ett vanligt begrepp bland amerikanska psykologer och familjeterapeuter.
PAS är en psykisk störning som kan dyka upp hos en förälder i samband med vårdnadstvister.
PAS går ut på att med hjälp av medveten eller omedveten programmering skilja barnet från den andre föräldern.
Så gott som alla separerade föräldrar visar någon gång upp något symptom på PAS. Men i sin svåraste form leder PAS till att en förälder får en mission – att tillsammans med barnen bilda en enad front och förstöra relationen med den andra föräldern. Ingen kan övertyga den maniske umgänges- sabotören att han eller hon har fel. Den som försöker klassas som fiende."
Svar på tråden: Artikel om PAS..

Intressant

Skrivet av  Malinau
Jag har sett flera exempel på detta i varierande grad. Kräver en hel del insats för att få ordning på. En viktig sak som jag lärt mig är att inte anklaga den förälder som uppvisar sådana symptom, just för att alla andra är fiender. Man måste försöka släppa in dem. Det är svårt, men det går.
 

vad menar du med..

Skrivet av  Ellen...
att försöka släppa in dom?..som jag förstår det som så vill de ju inte bli insläppta utan dom ser ju situations som om de är innanför o den andra föräldern är "fienden" (utanför)..

 

Komplicerat

Skrivet av  Malinau
Om jag nu fattat det hela rätt, så är det ofta traumat av separationen som orsakar detta. Sedan finns det andra tillfällen när PAS uppstår, men oftast på grund av något trauma. En förälder som distanserar sig från ett barn, distanserar sig egentligen från ett problem som han/hon inte orkar med. Jag har inte uppfattat det så att förälderna i grund och botten vill distansera sig från barnet alltså, utan att det är en sorts försvarsmekanism.

Det enklaste för den andre föräldern vore att konstatera att föräldern inte vill ha med barnet att göra och strunta i det. Men det hjälper ju inte. Många av dessa behöver proffshjälp förstås. Det man måste göra som den andre föräldern är att uppmuntra till och skapa förutsättningar för föräldern att komma tillbaka. Det är svårt, men man måste försöka bli vän istället för fiende. Förstår du hur jag menar då?
 

hmmm..

Skrivet av  Ellen...
nej egentligen förstår jag inte vad du menar..

"PAS går ut på att med hjälp av medveten eller omedveten programmering skilja barnet från den andre föräldern."

det handlar väl inte om att en förälder som distanserar sig från barnet skulle kunna ha PAS?..det är väl den föräldern som utestänger den andra föräldern från sitt barns liv som kan ha PAS..
 

Det är något...

Skrivet av  Ziggy
.....som jag har sett i praktiken i en väldigt "extrem" form i en fd. familj i min "omgivning".

Slutresultate mer än två år senare är en förälder som vid två tillfällen varit nära att ge upp och ta sitt liv samt att två små barn under mer än två års tid förvägrades tillgång till den andra föräldern. Och för att föra på ett ibland populärt argument bland andra skribenter. Det har kostat samhället STORA summor pengar i rättegångskostnader, polis- och socutredningar, terapi för föräldrar, terapi för barnen etc. Men dessa kostnader tycker jag är försumbara i förhållande till de mänskliga tragedierna och det sätt som barnen drabbats på.

Nu har man nått "vägs ände" i det fallet och den "utestängda" föräldern får åter finnas i barnens liv och detta nu på "halvtid". Den "PAS"-ade föräldern vet att alternativet om h*n fortsätter sin "kamp" är att h*n förlorar barnen helt vilket ju var tvärtemot syftet till varför h*n valde att "sätta igång" hela "situationen". Men i den förälderns ögon är ju nu hela samhället "fiender" som slutligen säger att "Du får inte stänga ute den andra föräldern. och de metoder du använt hittils för att göra detta är i grunden straffbara och gör att om vi tvingas döma så kommer du att anses vara den olämplige föräldern"

Det som jag funderar lite på är om PAS även kan drabba anhöriga till den ena föräldern för i det här fallet så var även mamman till den ena föräldern inblandad. Hon inte bara hejade på ivrigt utan stog också för ett antal kreativa men "smutsiga" ideér för vad som kunde hittas på och göras för att utestänga den andre föräldern. Är det också PAS...för i så fall finns det ju "förmildrande" omständigheter i form av psykisk störning precis som hos föräldern i fråga. Om inte så är hon ju rätt och slätt dum och en del av det hon gjort borde leda till åtal för bla. mened, falsk tillvitelse och egenmäktigt förfarande med barn etc!
 

Japp

Skrivet av  Malinau
Jag tror att det också drabbar andra anhöriga. Jag har i alla fall sett tydliga tecken på det själv i omgivningen i likhet med det du beskriver och jag har läst om det någonstans.
 

Det är väl ingen sjukdom

Skrivet av  Eszter
i klass med schizofreni eller manodepressivitet eller paranoja o s v. Det låter väldigt konstigt.

Att folk beter sig så som beskrivs i PAS kan ju bero på att ena föräldern vill hämnas på den som var otrogen, att man konkurrerar om barnens gunst och att man har helt rationella skäl som att man vill vinna vårdnad, boende, bidrag o s v. Jag måste erkänna att jag var nästan som det beskrivs i artikeln och min f d man var likadan. Men det gick över, den där vårdnadstvistgalenskapen, och nu kan vi skratta åt våra galenskaper. Men sjukdom, syndrom eller psykisk störning, det känns som att man tar i lite för mycket.
 

Beror väl på hur man ser det

Skrivet av  Malinau
Sunt är det ju inte. Man är i alla fall vid sidan av ett sunt och vettigt tänkande och handlande när man agerar så. I vissa fall urartar detta till vad man i vissa länder faktiskt numera klassar som psykisk misshandel av barnet. Det tycker jag också att det är många gånger.

Att det finns en orsak gör det inte sundare. Däremot kan man väl förstå om människor reagerar så ibland.
 

Lösningen

Skrivet av  Sunrise
Jag tror läsningen på problemet handlar om att vi måste lära oss att separera på ett bra sätt.

Bägge parterna i en relation måste få veta om den ena inte trivs. Bägge måste åtminstone försöka rädda förhållandet om man har barn tillsamman. Under det räddningsförsöket hinner bägge bearbeta situationen.

Separationer efter att den ena parten gått och funderar i det tysta och sen bara slänger ur sig sitt beslut till den andre "som en blixt från en klar himmel" måste stoppas om man har barn ihop.

Alla måste förstå att separationer tar tid att bearbeta och ingen kan förvänta sig att den som blir lämnad ska förtränga sin sorg.

Jag tycker generellt att det pratas för lite om vem som lämnar vem och varför.
 

varför..

Skrivet av  Ellen...
skall det pratas mer om vem som lämnar o varför?..skall orsakerna till seperationen och vem som lämnar användas till något tycker du?..
 

Här håller jag med...

Skrivet av  Ziggy
....dig i mångt och mycket.
"Sättet" man separerar på kan påverka så mycket annat av hur det sen blir efter separationen. Tyvärr har ju inte alla förmåga att hålla eventuell bitterhet etc. enbart mellan sig själv och sin föredetta partner utan låter det även drabba barnen på olika sätt.

Säkert skulle man lindra några av "PAS-situationerna" genom att separera på ett "bättre" sätt. Dock inte alla. PAS förekommer inte bara som en effekt av att den ena parten blivit lämnad på ett "fult" sätt.
Det förekommer även hos den som lämnar på ett "fult" sätt.

Men hursomhelst.....visst skulle många av dom problem som uppstår i samband med skilsmässor och separationer kunnat vara mindre i omfattning om "folk" lärde sig separera på ett respektfullt och schysst sätt!

Där är vi faktiskt helt eniga Sunrise! :-)
 

Har själv suttit i detta

Skrivet av  mitzu
med mitt ex. Både han och hans ex visade klara symptom och jag visade ett utdrag jag fått från en styvmorsförening om pas för honom. Han tog inte åt sig men tyckte att hans ex hade symptomen. Hon och hennes familj var djupt involverade för att exkludera mitt ex ur barnens liv och även han uppförde sig minst sagt märkligt. Barnen blev oerhört lidande. Det hela var mycket obehagligt och mitt ex fd fru lyckades avstänga honom och få egen vårdnad. Han träffar barnen fortfarande men får inte veta om något är dåligt i skolan eller om barnen far illa. Tex fick han inte veta att ena sonen placerades på särskola och inte att andra sonen varit mobbad i flera år. Han hamnade i djup depression som drabbade vår familj och våra barn. Pas är ingen sjukdom, det är ett tillstånd ungefär som utbrändhet eller posttraumatisk stressyndrom eller liknande vad jag förstår. Det är mycket viktigt att vara medveten om hur detta fungerar och vara vaksam på sig själv och vänner i sin omgivning när man tror att någon drabbas eller kan bli drabbad. Soc / åklagare / advokater tar inte tillståndet på allvar i Sverige, men det kanske kan ändras beroende av hur olika intressegrupper kan få inflytande i hur en vårdnadsprocess skall och bör gå till. Nu verkar det hela gå mycket godtyckligt till och det är nog många som blir oskyldigt drabbade, både män och kvinnor och framförallt barn!
 

Artiklar från Familjeliv