Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Orkar inte mer!!

Skrivet av Linda
Mår så fruktansvärt dåligt!!! Varför vill barnens pappa dela på syskonen?? Och var ska jag få hjälp ifrån?? Mig lyssnar han inte alls på och han kan heller inte ge en vettig förklaring på varför han ska ha bara den ena pojken.. *gråter*
Så här skrev han nu:
"VARFÖR envisas du med att inte "X" kan bo hos mig? Är det för att du vill straffa mig?"
Är det att straffa honom när jag inte vill att barnen ska behöva avstå från mer (varandra osv)??
Jag vill att han ska träffa barnen mer men det är han ju inte särskilt intresserad av! Detta är oxå enda anledningen till att jag inte flyttat tillbaka hem! Jag VILL att mina barn ska ha en pappa på heltid!!!


Antingen tar jag båda barnen och flyttar HEM (60 mil) där jag kan få stöd och hjälp från familj och vänner eller så får han ta båda barnen.. Jag orkar verkligen inte med mer nu!!
Svar på tråden: Orkar inte mer!!

ring upp familjerätten igen

Skrivet av  mandelblomman
och fråga henne ni hade i dag om hon verkligen tycker det är en bra ide att dela på barnen?
Förmodligen tycker hon inte det och jag gissar att det var erat första besök där nu?
Kanske lyssnar hon in er så här i början, för ni ska väl tillbaka?

Ring en bra barnpsykolog och be om ett allmänt råd i frågan att dela på syskon, rent generellt sådär.
 

Men JAG vet ju att de inte hade mått bra av det!

Skrivet av  Linda
Det är ju X:et som inte fattar det! Och hur ska jag få honom att förstå? Det är enbart svart på vitt som gäller, vad jag säger har ingen som helst betydelse!!
 

du kan inte få honom att förstår det

Skrivet av  mandelblomman
utan att någon utomstående står bakom dig.
Kontakta en psykolog eller liknande som kan stödja dig, man rekommenderar nämligen inte att syskon separeras, men du kan inte få honom att se detta.
 

Inga höga förväntningar här heller...

Skrivet av  Jag och lillmonstret :)
...nu när vi "äntligen" ska få komma till familjerätten, efter FEM månaders väntetid *suck!*

Du Linda, dina barn är alltså bara 1 och 2 år gamla? Då strider det mot alla rekommendationer att de ens ska bo växelvis, och du är väl boendeförälder?
Stå på dig, om ni har gemensam vårdnad, då måste ni komma överens om beslut för att de ska genomföras.
Hans vilja betyder inte att det kommer bli så.

Lycka till!
Kram från en för tillfället glad mamma som efter tre månaders kamp fått x:et att skriva på lillmonstrets passansökan...
 

Men VARFÖR ska jag behöva kämpa???

Skrivet av  Linda
För mig är det självklart att syskon ska få växa upp tillsammans! Men X:et menar att jag enbart envisas med det för att komma åt honom!!

Det gör så jävla ont att han ens tänker det och dessutom kommer att göra ALLT i sin makt för att försöka få igenom det!!!
 

Jag vet...

Skrivet av  Jag och lillmonstret :)
man blir sjukt trött av att behöva kämpa, jag hoppas du har någon som kan trösta och hjälpa dig nu när det känns som värst.

Jag vet inte hur det är för er eller hur länge sen det var ni separerade, men precis efter vår separation var mitt ex väldigt arg och väldigt dum och skrek och hotade med allt möjligt. Han skulle minsann ha lillmonstret (nu 9 månader gammal, då 3-4 månader) halva tiden, men när det väl kom till kritan så hände... INGENTING. Han har träffat henne en gång på fem månader. Jag vill ju förstås att hon ska ha sin pappa och träffa honom ofta, men på ett bra sätt.

Det känns skitjobbigt att hamna i en sån här situation. Men om separationen var nyligen och han känner sig arg, så kanske han kommer lugna sig efter ett tag..? (men tyvärr blir det du som får ta skiten tills dess :( ). Ni har ju kommit till FR så det kanske har gått ett tag sen separationen?
Själv pallade jag inte att vänta och vänta på samarbetssamtal och kontaktade en advokat (som ordnade rättshjälp, jag betalar 10% av arvodet) som skötte kontakten med x:et för att få honom att skärpa sig och fokusera på vad som är viktigt: vår dotters bästa.

Jag hoppas att ditt ex kan inse det också, och att FR börjar göra det dem borde...
 

5 månader sedan..

Skrivet av  Linda
..skilsmässa och att han flyttade. Det var enbart hans beslut och ändå har han betett sig som om det är han som blivit lämnad. Listan kan göras lång över alla dumheter sedan dess!

Tyvärr har jag inte många som jag känner omkring mig då jag flyttade 60 mil upp i landet till årsskiftet. Känns jobbigt att sitta ensam med allt det här, speciellt som jag vet att hans familj bor runt hörnet.. Men dom öppnar inte käften och reagerar! Inte ens när han klargjorde för dom att han tänkte hota med ensam vårdnad!

Det jag inte förstår är hur han kan vända på allt man säger och skriver, till att det ska vara emot honom??
 

Linda.... (megalångt)

Skrivet av  Maria
Jag läste ditt inlägg nedan och kan bara säga...been there, done that.
Min make kom en dag och sa "Jag vill att vi skall skiljas" Suprise!!! Sagt och gjort, han tog en konsumkasse, packade lite kalsonger och strumpor och flyttade hem till sin mamma!!! Och har inte sett tillbaka sedan dess.
Vår lille son var då 1 år (detta är drygt två år sedan). Vi hade precis köpt hus mm. Pappan ville ha sonen varannnan vecka från början. Självklart var jag helt knäckt och bla sökte jag stöd på detta forum (då Föräldranätet) och alla sa att det blir bättre osv. Trodde jag på det då??? ALDRIG I LIVET!!! Men vet du vad? Det är SANT!!!
Jag trodde (tror) inte på växelvis boende för så små barn och stod emot. Vi var också på Familjerätten en gång och jag tyckte det var värdelöst och de tog bara hans parti osv. Jag har aldrig satt min fot där igen.
Idag kan jag se att de försökte få två förvirrade hjärnor (min och x:ets) att på nåt sätt försöka tänka klart. Vilket inte var lätt. Jag känner så väl igen ditt x\'s ilska. Jag kände det så tydligt att mitt x var så arg på mig, kändes som om han ansåg att jag övergivit honom. I efterhand kan jag se att han troligen ansåg att jag övergivit honom till förmån för sonen (ologiskt jag vet, men känslor är inte logiska). Tidigare hade x:et varit mitt allt, nu var han tvungen att dela mig med sonen.
Vad jag vill komma fram till är att jag bestämde efter familjerätten att jag skall göra det rätta på egen hand, utan dem. Jag stod på mig, satte upp ett umgängesschema helt utefter sonens behov (som jag såg dem) och pappan rättade sig efter det. Jag bestämde mig för att inte bli bitter och att försöka se sonens bästa hela tiden. Idag kan vi umgås alla tre, vi äter fredagsmiddag hemma hos oss, de bjuder mig på picknick i skogen....osv. Jag tror mig fortfarande älska mitt x (min första kärlek...), men har accepterat att vi inte var menade för varandra. Så från och till är det svårt att umgås, men sonen älskar det och jag tycker ju faktiskt att x:et är en underhållande och trevlig kille att umgås med.... så why not!!!
I alla fall så är det viktigast att ha barnens bästa för ögonen hela tiden (i den mån man orkar, vi har alla rätt att tappa fokus ibland) och även sitt eget väl och ve. Tänk på dig själv och dina barn och gör utifrån det upp en plan på hur du vill ha det.
Kan du tänka dig att han får ha barnen mestadels hos sig för att hålla ihop dem? Ibland måste man "offra" sig själv för sina barn.
Jag tror som sagt inte på varannnan vecka (skulle inte själv vilja bo på det viset) och jag låter hellre pappan ha huvudboendet och själv ha varannan helg än att låta sonen bo så just nu. När han blir större och kan uttrycka egen vilja bättre så kanske jag ändrar uppfattning. Pappan har dock inte möjlighet att var bf eftersom hans jobb är så "viktigt"....
Oj va svamligt. Jag ville bara uttrycka att det hopplösa vänder och man ser ljuset i tunneln.
Jag skickar styrkekramar till dig och hoppas det löser sig.
PS. Jag tror inte heller att man bör dela syskon och jag är förvånad att FR inte sa emot. Och att de inte sa emot varannnan vecka för så små barn. Till oss sa de att det inte är bra för barn under tre. Däremot är det viktigt att regelbundet och ofta träffa den förälder de inte bor med. Så nåt vettigt sa de :o)
Du får gärna maila om du vill, se info.
 

Tack!

Skrivet av  Linda
Ja, det kunde vara min historia, iaf till att börja med! Får se hur vår historia slutar..

Grejen var att FR inte ens kommenterade att han behöver träffa barnen mer! De verkade tycka att det var helt i sin rätt att barnen bara ska träffa sin pappa varannan helg och inget där emellan..

Jättetack för dina ord!! Ska ta mig i kragen och maila dig, för säkerligen har jag en hel del klarsynthet att inhämta hos dig!
 

Du har rätt...

Skrivet av   annan Linda
Du har rätt att träffa en annan person på familjerätten om du inte är nöjd med den/de du träffat. Kräv det!!!
 

Artiklar från Familjeliv