blir så trött på alla fördomar

blir så trött på alla fördomar
Skrivet av	anonym pga ämnet
som finns om oss som är ensamstående föräldrar. jag har varit själv hela tiden, min son är snart nio år. ständigt får man höra kommentarer att man har sån tur som är ensam, att man har det så bra ekonomiskt eftersom man får "en massa bidrag", för det får ju inte dom som är två...osv. Men fattar dom inte att man är själv HELA TIDEN..man är ensam om att ta hand om ohc uppfostra sina barn, ensam om att försörja familjen, ensam med hushållet..precis ALLT. det är som att andra människor är avundsjuka på den lilla ekonomiska hjälp som man får av samhället pga att den ena föräldern har svikit och lämnat en. i mitt fall så vill pappan över huvudtaget inte veta av sitt barn. jag blir bara så trött på en del människor. människor som man ändå trott att dom har fattat vilket slit det är att vara ensam förälder, eftersom dom står en nära. det är vad jag har trott iaf, men så visar det sig att dom inte har fattat ett jävla dugg egentligen. eller så får man höra att det är mitt eget fel att jag är ensam, för man väljer ju själv om man är två eller inte. hur kul är det att höra när man känner sig ganska misslyckad som förälder. det värsta är nog nästan att min son inte kan få den ekonomiska standarden som hans kompisar har. det gör ont att behöva förklara för honom att vi inte kan göra såna saker som hans kompisar och som hans kusiner kan göra för att mamma inte har några pengar. jag vill ju inte bara klaga men jag kände att jag var tvungen att få det ur mej bara. visst finns det positiva saker oxå med att vara ensamstående, men fan jag tycker det räcker nu. nio år räcker...
Svar på tråden: blir så trött på alla fördomar

Har man sådana vänner...
Skrivet av ME
behöver man inga fiender, tänker jag när jag läser ditt inlägg. Är ensam med två barn själv men inte mött några fördomar öppet. Jag vet ju att det finns men eftersom jag tjänar lite bättre än den vanliga ensam mamman kanske det lättar "kritiken". Vad vet jag? Apropå det här med att ha samma grejor som kompisar, jag köper begagnat när jag kan för då kan jag lägga pengar på annat. Fika ute undviker jag osv... I Makalösas tidning i somras fanns en krönika, en vuxen dotter till en ensamstående sa att hon blev mer ledsen över att se mamma ledsen för att de inte kunde åka på semester med mera. Dottern tyckte att hon hade allt hon behövde och att hennes barndom var bra trots den ekonomiska situationen. Lite tröst kanske... Hur har din som tagit det att pappa inte finns där, hur tänker han om det? Finns det några andra män runt din son, bror...? Undrar eftersom min lilla inte har pappan med i bilden. Kramar Monica

hej!
Skrivet av anonym pga ämnet
min son har ju inget eget minne av sin pappa eftersom han bara var tre månader sista gången han träffade sin pappa. men det börjar komma mer och mer frågor nu när han blivit lite äldre. de manliga förebilder som har funnits är min pappa och min bror. nåt längre förhållande har jag inte haft sen han föddes tyvärr. men jag hoppas på att killen jag träffar nu ska bli något. han har dessutom egen erfarenhet av att växa upp med en ensamstående mamma. han var oxå rätt bråkig som min son kan vara. att min son är bråkig ska tydligen ha att göra med att inte pappa finns med i bilden. det är visst vanligt att det blir så eftersom de känner sig svikna osv. det är ju inte helt lätt. och som sagt så kommer det mer och mer frågor ju äldre han blir. att få till något med pappan verkar hopplöst. han bor inte många mil härifrån och klargjorde tidigt att han inte vill ha sonen. inte ens farmor och farfar vill träffa sitt barnbarn, för de vill inte gå bakom ryggen på sin son. jag fattar inte hur man kan göra så mot ett barn. jag hoppas ju att min son en dag ska får träffa sin pappa så att han åtminstone vet vem pappa är. men samtidigt är jag rädd att han ska måla upp en bild av pappan som inte är sann och att han kommer att bli grymt besviken om det inte blir så. vem vet vad han funderar på egentligen? jag har ju försökt förklara så gott det går men det är inte så lätt eftersom jag inte kan säga hela sanningen till honom. hur gammal är din son och vad har du sagt till honom eller kommer att säga?


Tach för svaret!
Skrivet av ME
Ja, vad säger man. Min son är bara 1 år men det är klart att jag redan nu börjat fundera på vad jag ska säga. Sanningen är nog det bästa för jag tror den är lättast att handskas med. Bråkig, så det skulle vara ett tecken på att man inte har en pappa. Till viss del tror jag men alla bråkiga barn saknar inte en far... Otroligt att man kan göra ett barn så illa och att även farföräldrarna är med på det. Men det är ju inget du kan göra något åt annat än försöka påverka pappan. Hoppas du fått tag i en klok kille som kan göra en skillnad i din sons liv, jag tror alla vuxna kring ett barn är viktiga. Vad säger han om att ha vuxit upp med en ensam mamma?

Fördomar finns det gott om
Skrivet av Birgitta, since 1997
När jag flyttade in i mitt lilla radhus fick jag höra att "Det är klart du har råd att bo här, du får ju en massa bostadsbidrag". Inte en spänn hade jag i bostadsbidrag vid den tidpunkten. Inte nu heller för den delen. Min situation är lite annorlunda än din. Jag har visserligen varit ensam sen jag blev gravid, men det är av eget val och inte för att jag blivit övergiven. Jag visste vad jag gav mig in på och var väl förberedd på hur det kunde bli att vara ensam med mitt barn. Visst har det varit tufft och visst har jag känt mig isolerad vissa perioder när jag inte ens kunnat ta en promenad på kvällskvisten för att dottern ligger och sover. Men på det stora hela har jag inte upplevt det som såååå himla jobbigt. Det tråkigaste är att inte ha nån att dela alla glädjeämnen och bekymmer med. Nån som är lika involverad som jag själv, alltså. Folk att prata med har jag ju, men det kan aldrig riktigt bli detsamma.

blir så trött på alla fördomar

Har man sådana vänner...

hej!

Tach för svaret!

Fördomar finns det gott om

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information