Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

orkar inte längre...

Skrivet av mamma till 3
...tror inte att jag vill leva med min sambo längre.
Han bara gnäller,skäller,tjatar & gnatar på mina stora barn (9 & 11 år).Vi har levt ihop i 5 år och har ett gemensamt barn på 2 år.
Det känns som om mina stora barn mer och mer vantrivs hemma hos oss och föredrar pappan som inte har varit den "bästa förebilden"!
Det känns som om jag har misslyckats igen om jag skulle lämna sambon nu.Separera en gång till liksom....

Han tycker på nåt vis att han ska komma i första rummet.Men jag tycker att man ser till barnens behov först.

Han är en smula ego kan man säga...

Funderar på hur jag praktiskt ska kunna lösa det här?
Och hur dom stora barnen tar det?
Kommer dom att ta det lika som när det är en biologisk pappa man separerar ifrån?
Eller kommer det bara att bli skönt?
För det är verkligen skönt när sambon inte är hemma!
Lugnt,hemtrevligt och harmoniskt.

Jag skulle kunna skriva så mycket,men vet inte i vilken ända jag ska börja?



Svar på tråden: orkar inte längre...

Du ska

Skrivet av  Lilja
inte känna att du misslyckats igen om ni skulle separera, man är ju faktiskt två som ska hjälpas åt att vårda relationen. Har du pratat med din sambo om hur du upplever att du tjatar och gnatar?
Jag tycker det är en självklarhet att barnen ska komma i första hand,det måste ju varje förälder förstå men tyvärr gör ju inte alla det och då blir det ju så att man känner sig åsidosatt.
Med tanke på att du skriver att det känns skönt när sambon inte är hemma så tror jag att iaf stora barnen kommer att känna sig lättade.
Hur man löser det praktiskt..hm..själv såg jag till att skaffa en lägenhet så fort det var möjligt. Vad gäller umgänget så valde mitt ex att bara ha våran dotter varannan helg. Om nåt skulle strula så går man till soc/famlijerätten och ordnar ett samarbetssamtal om man inte kan komma överens om vad som är bäst för barnet/barnen.
Vad jag kan läsa av det du skrivit så mår varken du eller stora barnen bra, och då är det inte värt att försöka hålla relationen vid liv. Om man tänker på hur man själv mår först och främst och ser till att man får en bättre tillvaro så mår även barnen bättre. Så var det iaf för mig och min dotter, hon mådde inte alls bra precis före och efter separationen, men nu är hon en helt annan tjej! Hon är lugn,harmonisk, vågar säga ifrån och ta för sig (hon är 3½ år)förut stog hon och gömde sig bakom mig om någon pratade med henne..

Nä försök att göra nånting åt din situation, för om DU mår bra mår barnen bra!
Lycka till
Lilja
 

Det praktiska...

Skrivet av  mamma till 3
...Lägenheten är min så där är det inga problem för min del...
Vad gäller vårdnaden så har jag ensam vårdnad redan.
Jag vågade mig inte på gemensam vårdnand en gång till eftersom det strulade så mycket med dom stora barnens pappa.
Det tog 2 år innan allt var klart med underhåll,boende etc etc.!Orkar inte gå igenom samma sak en gång till!
Känns lite som om jag hela tiden vetat att det skulle bli så här?
Så förutseende liksom?

Nu tänker jag mycket på hur jag ska fixa allt skjutsande hit å dit på dom stora barnen själv?
Att ha med en VILD 2-åring på fotboll,innebandy & judo går bara inte!!!!
Jag vill ju gärna kunna stanna kvar ibland på deras intressen och titta på.
Kommer jag ha råd med en bil som ensamstående?
Det funkar inte utan bil här där jag bor tyvärr....

Min egen träning får jag väl gömma i garderoben?
Vem ska va barnvakt åt 2-åringen om jag ska träna?
Jag kan ju inte kräva att gubben SKA ha 2-åringen just månd. 19-21.30????

Jag vill heller inte skippa träningen när jag äntligen hittat något som jag stormtrivs med!

Just nu känns det bara som om jag bor ihop med gubben för just detta!
Inget annat!
Jag känner obehag när han rör mig,och vill inte ha pussar ens.
Sex vill jag inte ens tänka på.
Fast jag är så kåt så jag spricker i mellanåt!
Men jag vill verkligen inte med honom!









 

Det är inte...

Skrivet av  Totte
ett misslyckande att välja den bästa möjliga vägen i livet, det är ett misslyckande att _inte_ göra det!

Om den bästa vägen för dina barn (i första hand) och dig är utan gnällgubben är det bara att välja den vägen.

Jag vet om att det låter enkelt och är mycket besvärligt i verkliga livet men du är skyldig att fråga barnen och ta en snack med dom, de kan inte välja på samma sätt som du kan, de är barn och du är vuxen.
 

Nej,du har väl rätt...

Skrivet av  mamma till 3
...att det inte är ett misslyckande att separera igen.
Utan att misslyckandet snarare är att leva vidare i ett dött förhållande.

Så korkat,men ändå...
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till min fördomsfulla pappa?
Han ser alltid ner på såna som har barn med flera karlar.
Efter att jag fick mitt 3:dje barn med pappa nr 2,så har han dock blivit lite mildare....
2 pappor går väl an..men TRE!!!
Och byta karlar hela tiden!!!

Ja,sån är han alltså farsgubben.
Själv så vill jag inte veta av en till karl,mer än som älskare då...
 

Du ska se...

Skrivet av  Totte
att du någon dag "snubblar" över en _riktig_ karl som tar hela paketet i ett nafs, de fega/omogna småglin som inte vill vara plastpappa är inget att luta sig emot när det blåsar ändå!

Genom sig själv kännar man andra och din pappa kanske är så pass klen att han inte ville palla trycket....

Förlåt honom för att han är ett svagt människa.
 

Ja,men...

Skrivet av  Mamma till 3
...i början var gubben go mot barnen,och han ställer nog upp på att skjutsa dom och så.
Men det är det eviga suckandet,gnället,gnatet från honom som gör mig spyfärdig.

Och det har jag upplyst honom om.
Han säger varje gång:
Jag ska bättra mig.
Jag ska göra mitt bästa.

Åh!!!
Av nån underlig anledning så har jag slutat tro på honom.....
 

Artiklar från Familjeliv