någon som har lite råd åt mig?

någon som har lite råd åt mig?
Skrivet av	minna
min äldste son har aldrig t räffat sin pappa pga att pappan lämnade mig när jag var gravid och sa åt mig att jag fick fixa det själv. Jag har berättat för sonen vad hans pappa heter o lite annat, men nu börjar det bli jobbigt för honom. han frågar nästan varje kväll varför hans pappa inte vill träffa honom, om hans pappa tycker att han är ful o han undrar när vi ska hälsa på honom. Han vill att vi ska skicka ett kort till hans pappa. Hur ska jag göra? Vill inte att sonen ska behöva bli besviken över att hans pappa inte svarar eller vill träffa honom. hans pappa fick en son för ett par månader sen dvs det blir ju sonens halvbror.. Gjorde jag fel som berättade om hans halvbror? sonen är 6 år.
Svar på tråden: någon som har lite råd åt mig?

Jag har ingen aning
Skrivet av anita
egentligen, men tror att det är bättre att vara öppen med allt. Tyvärr kan du ju inte tvinga fadern att bry sig och tyvärr kommer nog din son att få leva med det. Förklara bara att det INTE är hans fel och att han är världens finaste kille:)

ja vad säger man
Skrivet av Niklas
barn är ju så brutalt lojala mot sina föräldrar även om de inte ens har träffat dem kan jag tänka mig..Det är svårt. Jag har ju ett x som kanske ringer en ggr i veckan till barnen i typ 5 minuter.. Det är väl deras kontakt i huvudsak.. Jag anser att hon är psykiskt sjuk och hon säger de mest underliga saker.. Ibland tvingas jag till att rätta upp barnens verklighetsuppfattning när hon lurat i dem att det bor ett spöke i huvudet på ngn person eller dyl. Men annars försöker jag att inte tala illa om mitt x men det är ju verkligen jättesvårt.. Jag vet inte hur du ska göra helt enkelt.. Vad säger man.. Jag blir mest ledsen när jag hör din berättelse.. MVH Niklas


Det är så
Skrivet av Lilja
svårt när man hamnar i detta läge, man känner hur hjärtat dras samman när man hör bernet prata och fråga varför tycker inte pappa om mig... Viktoria frågade massa såna frågor när vi seppade för snart ett år sedan, hennes pappa orkade* inte träffa henne första 2 månaderna (det var så jobbigt, han mådde så dåligt) med påföljd att hon grät varje dag och ville att vi skulle leta efter pappa, varför tycker inte pappa om mig... Jag försökte förklara att hennes pappa älskar henne lika mycket som jag (då)för att skydda henne från onödig smärta... Nu har jag gett upp, jag vägrar skydda honom, han får gräva sin egen grop med sitt ointresse, jag kan inte skydda henne...Jag har sagt att hon fåt prata med sin pappa, inte fråga mig vad han tycker o tänker för det vet inte jag, det får han stå för... Hon träffar honom varannan helg iaf... I ditt läge..man kan inte skydda barnen mot besvikelser..det du _kan_ göra är att visa hur mycket _du_älskar honom och visa att han är värd all kärlek i världen.....har din son någon manlig förebild i sin omgivning annars? usch jag lider med dig, det är svårt att se sitt barn undra och lida...skickar en stor bunt tröstkramar till er!! kraaaaaaaaaaam Lilja

Inte samma sits, men
Skrivet av maisy
... min son har också haft en pappa som varit ganska mycket frånvarande (de har dock träffats och har en halvbra kontakt nu). Och jag tror på att du som mamma ska vara ärlig. Och hjälpa pojken i det han vill. Om han vill skriva ett brev/kort till pappan tycker jag att du ska hjälpa honom. Om han inte får svar kommer han säkert att bli besviken. Och då blir det du som får vara där och trösta. Och svara på alla jobbiga frågor. Och det är asjobbigt att se sin lilla älskade bli så grymt besviken, men du kan inte bära pappans svek. Om min son ställt frågor som "varför vill han inte träffa mig?" så har jag svarat ärligt. Och det ärliga svaret är ju "jag vet inte" för jag kan inte komma på en enda anledning till varför någon inte skulle vilja träffa min underbara unge. Och jag vet heller inte vad som kan få en förälder att välja bort sitt eget barn. Jag förstår det bara inte. Och det har jag sagt till sonen. Jag tycker också att du gjorde rätt som berättade för sonen att pappan fått en son till. Han HAR ju det. Och att försöka dölja det tjänar varken du eller din son på. Jag tänker som så att i längden så kan du stå rak om du vet att du har gjort allt du kan. Du har hjälpt pojken till den kontakt han velat ha och du har varit ärlig i alla lägen. Om sonen inte fattar det nu så kommer han att fatta när han blir äldre, att du är den som står där i alla väder och alltid är ärlig även om det inte alltid är den lättaste vägen. Det tror jag att du och din son vinner på. Men lätt är det inte.

jag befinner mig
Skrivet av kajsa
i exakt samma situation som du berättar om. min son är snart nio år och han har aldrig träffat sin pappa. inte som han minns iallafall. han frågar också varför inte pappa kommer och hälsar på, han vill att pappa ska komma och bo hos oss, osv.. det är väldigt svårt att förklara men jag försöker så gott jag kan med att säga så mycket av sanningen som möjligt men också varför jag tror att hans pappa gör som han gör. det känns som om jag försvarar hans pappa men samtidigt vill jag ju skydda min son, vill ju absolut inte att han ska känna någon skuld i det hela. både jag och hans pappa var ju väldigt unga när min son föddes och det spelar nog in vad gäller hans pappa iaf + att han själv aldrig träffat sin far. jag hoppas att din son har någon annan positiv manlig förebild i närheten? min son har haft sin morfar och morbror fram tills nu när jag äntligen träffat en vettig karl. jag hoppas allting löser sig för er. jag vet precis hur det är att brottas med dessa frågor.

någon som har lite råd åt mig?

Jag har ingen aning

ja vad säger man

Det är så

Inte samma sits, men

jag befinner mig

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information