Angående frånvarande förälder...(långt)

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Angående frånvarande förälder...(långt)
Skrivet av	anonym
Läste längre ner om problemet med barnet som frågar efter pappa som han aldrig träffat... Den dagen jag får höra det är min stora skräck. Man söker tröst någonstans ifrån, men ingen har några svar. Hur ska man göra egentligen? Ooops, inte man, hur ska JAG göra? Hur ska DU göra? Alla är ju individer med sina individuella svar, men vad jag önskar att någon kunde förklara för mig vad det bästa för min dotter är.... suck Jag var ärligt talat dum i huvudet när jag skaffade barn, men jag ångrar det inte. Mítt underbara lilla barn är det bästa som hänt mig, har aldrig älskat som jag älskar henne. Min dotters pappa och jag hade bara varit tillsammans några månader när jag blev gravid. (halvplanerat) Vi bodde ihop när jag blev gravid men inte senare under graviditeten. Allteftersom tiden gick klarnade tankarna. Vad har jag gett mig in i? Jag såg hur han ljög för sina tidigare barn, bristen på respekt, regler, rutiner. Hur han krävde och krävde, men aldrig gav. Skrek åt barnen, skrek åt mig. Och harschrökandet bara tilltog....röker han på varje dag nu? Har han någon ansvarskänsla över huvudtaget? Häller i sig whisky framför barnen och kör bil fast han rökt på... Jag avbröt vårat förhållande när min flicka var någon vecka gammal. Hon har träffat honom kanske sammanlagt 4 dagar. Senaste gången var hon 3 mån gammal. Han ringde en gång, när han var hög och sa att han ville träffa henne, jag lade på luren bara. Nu är hon snart 2 år, har upptäckt att barnen på dagis har något som kallas pappa. Min pappa? kan hon säga. Hur ska det bli sen. Om hon vill träffa honom, ska jag säga nej, din pappa är knarkare. Vad är hennes bästa egentligen? Att få träffa pappa eller inte? Om hon ska få träffa honom, i vilken ålder då? Kommer han att höra av sig? Ringa? skicka brev? Dyka upp mitt i natten? Jag är rädd, orolig, känner mig otillräcklig... Hur jag än gör, kommer min dotter få lida för att mamma har fattat idiotiska beslut när hon var ung. Jag har ju kort på honom, tänkte plocka fram dom och visa att hon iallafall har en pappa. Men vad ska jag berätta om honom? Hans goda sidor bara? då får hon ju en drömbild av honom och bara måste träffa honom.... Hans dåliga sidor också? Ska hon identifiera sig med honom? Ska jag berätta om vissa dåliga sidor, men utelämna knarkandet? Vissa kanske känner igen sig, vissa inte, vissa kanske förstår min situation, andra inte. Jag ser mycket negativ kritik här, det är jag inte rädd för. Vill höra allas åsikter!
Svar på tråden: Angående frånvarande förälder...(långt)

Var så ärlig du kan...
Skrivet av Birgitta, since 1997
... utan att skriva din dotter några negativa fakta på näsan. Visa korten och säg bara att det här är din pappa. Berätta inte en massa, låt barnet fråga! Svara sen så ärligt som möjligt på frågorna, men undvik att lägga värderingar i svaren. När du inte vet, säg det, Jag vet inte! Man måste inte ha förklaringar på allt, ibland är det bättre att inte analysera för mycket. Man kan bara skydda sitt barn från verkligheten såå långt. Verkligheten kommer alltid ikapp, men man behöver inte påskynda den...

Jag blir lite...
Skrivet av Niklas
tårögd faktiskt.. och det är inte vanligt att jag blir det. Men det är jobbigt när barn har det svårt. Dessa oskyldiga välmenande små väsen. Ditt X har också varit barn någon gång och också varit välmenande och oskyldig men sedan kanske inte haft det så lätt i tillvaron - vem vet. Hans uppväxt och uppfostran är ju inget som man kan göra direkt mycket åt nu - men ditt barn kan du ju alltid påverka. Helst ska man ju på något sätt hitta ett generellt svar här och säga liksom att gör så här och så här så blir allt bra. Det är helt omöjligt att säga. Jag kan ju bara reflektera över hur jag skulle ha gjort i samma situation baserat på vad du skrivit i ditt inlägg.. Jag skulle nog säga till barnet att han är "sjuk" och inte att han "knarkar" - till att börja med. Hans sjukdom gör att hon inte kan träffa honom. Låt barnet ha en drömbild av sin pappa ett tag.. Kanske kan du tala om för henne hur det ligger till när hon blir lite äldre och kan förstå innebörden av hans knarkande. Min egen sons mamma är lite "mentalt störd" vilket har brutit ut de senaste åren. När min son sa till min dotter att "lotsas bara som att mamma är död, det gör jag" (på förklaringen om vaför mamma aldrig syntes till i skolan) - ja då blir man ledsen faktiskt å deras vägnar.. Men vad ska man göra ?? Niklas


Alla gör vi...
Skrivet av Totte
dumheter...fast att få barn och ta ansvar är _INTE_ en dumhet! 1: Ärlighet räcker längst! Åldern avgör vilka detaljer hon kan förstå. 2: Var neutral. Försköna inte, förklena inte, förneka inte, förvärra inte. 3: Knarkandet är en sak man inte förstår innan man får en viss ålder men omskrivningar kan duga. 4: Räta ryggen och inse att visst var sättet ett misstag men du har _lärt_ av misstaget och tar ansvar för resultatet. Du kan se folk i ögonen utan att skämmas! Gör det!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv