Till Jennypenny och er som blev stötta av hennes i

Till Jennypenny och er som blev stötta av hennes i
Skrivet av	MirrePirre
Jag kan inget annat än att hålla med i vad du skrev och jag struntar i att folk tar illa upp nu, ditt inlägg var bara menat som en beundran för människor som faktiskt FIXAR tillvaron ENSAM med barn. Hur i hela världen kan man ta illa upp av en komplimang????????????????????????? Sluta vara så känsliga och ta det med en klackspark för tusan, tjejen ville ju bara väl!!! Jag har själv varit "gräsänka" i snart en vecka och kan självklart inte föreställa mig hur det är att vara själv hela tiden men jag FÖRSTÅR att det är jobbigt stundtals med ensamheten och dess ansvar. Jag är skit slut på kvällarna! Det KAN ni inte bli sura över! Jag har två vänninor som är ensam med barn var av den ena alltid varit själv med sin dotter som nu är 11 och jag inser nu när jag själv fått barn vilket jobb de gjort! Jag står de nära och säger ofta att jag har respekt för deras åsikter, de har liksom mycket att komma med ibland. Jag har lyssnat mkt på dem i frågor om barn och att sköta dem.
Svar på tråden: Till Jennypenny och er som blev stötta av hennes i

Håller med..
Skrivet av Nufsan
... hade inte för en sekund en negativ tanke när jag läste JennyPennys inlägg... Håller med alla som försvarar henne :) Ha en underbar helg, med eller utan barn :)

Men jag tycker finte att det är en komplimang
Skrivet av Ingela
Det är snarare en grov generalisering. Om vi säger så här... Kungen och Sylvia är ett par, men vet jag hur det är att vara Sylvia för att min kusin från landet har kommit på besök och bott med mig i några veckor? Enligt ditt resonemang så borde alla människor som lever i parförhållanden leva likadana liv. Har då en ensamstående haft besök i ett par veckor så vet den ensamstående precis hur par lever sina liv? Lever Bettan i sin husvagn samma liv som Sylvia eftersom de båda lever i ett förhållande? Eller är det bara ensamstående som lever likadana liv eftersom de inte lever med en partner? Och är inte det i sådana fall en grov generalisering? Och är det inte dessutom väldigt nedvärderande? Nej, självklart lever inte alla par likadana liv bara för att de är par. Men de ensamstående, de vet man ju hur de är och hur de har det? Hur du mår när din man är bortrest har faktiskt ingenting med mitt liv att göra. Att du tror att du vet precis hur jag lever för att du har satt en etikett "ensamstående" på mig, det är definitivt ingen komplimang. Det tycker jag snarare är inskränkt. Det är som att säga att "ja, invandrare de vet man ju hur de är...". Som om alla människor som immigrerat till Sverige skulle leva likadana liv bara för att de flyttat till Sverige. Jag förstår också att hon menar väl, men det blir fel. Jag tror att det jag hakar upp mig mest på är att du/ni förutsätter att mitt liv skulle vara så svårt/tungt och så mycket sämre än ditt/ert för att jag är ensamstående. Varför skulle det vara det? Ska jag bli glad över att någon klappar mig på huvudet och tycker "stackars mig", när jag i själva verket älskar mitt liv? Hur skulle du känna om någon tyckte synd om dig för att du levde ditt liv? Skulle du bli glad och tacksam eller skulle du tycka att de var helt ute och cyklade? Kan du verkligen inte förstå att det blir nedvärderande?


"Inte" ska det givetvis vara IMT
Skrivet av Ingela


Martyrskap
Skrivet av Humanisten
Hej alla! Har nu suttit och läst igenom alla inlägg och det är ju så man blir mörkrädd. Här uttrycker en människa sin sanna humanism och en ny insikt för henne. Självklart är det inte sagt att hon vet exakt hur den eller den har det, men vem fan vet det. Ingen kan veta exakt hur någon annan känner. Jag tycker att vi ska vara glada oavsett om vi är ensamföräldrar eller parföräldrar att det finns människor i samhället som har en humanistisk syn och inte endast ett egoistiskt perpektiv. Var nyligen hemma hos ett föräldrarpar och bakade med min äldsta dotter. Vi har det jätte bra, sa dem. Så om du skulle känna dig hjälpt någongång kan vi gärna passa de små (3år och 1 år). Jag skulle kunna kastat mig om halsen på dem!!!! Att göra detta till ett matyrskap och inte ens vilja se andra människors gester och antydan till humant agerande är fruktansvärt. FRAMFÖRALLT FÖR BARNEN!!! Skärpning................

Nej, tvärtom
Skrivet av Ingela
Jag är ingen martyr. Jag hävdar nämligen, tro det eller ej, att det faktiskt inte är synd om mig för att jag är ensamförälder. Det är därför jag reagerar när någon tycker synd om mig och beklagar sig över hur eländigt och tungt mitt liv måste vara. Jag tycker snarare att det är att vara martyr att hävda att det automatiskt är synd om alla ensamföräldrar. Att man automatiskt måste bli omhändertagen för att man inte lever i par. Visst finns det människor som har det jobbigt, både bland par och bland ensamföräldrar. Visst bör man ställa upp och hjälpa någon som för tillfället har det jobbigt. Men det är inte okej för någon att säga att - ja, dig måste det vara synd om eftersom du är ensamförälder. Dig kan jag hjälpa eftersom jag lever i ett förhållande och därmed automatiskt lever ett mycket lyckligare liv än vad du gör. Jag tycker inte att det är speciellt synd om mina barn heller. Jag har ett ganska stort socialt nät, kanske större än många par? Jag tror inte att mina barn är i skriande behov av hjälp utifrån bara för att jag inte lever i ett par. Hur man lever skiljer sig givetvis åt från familj till familj, helt oavsett huruvida man lever med en partner eller inte. Om man däremot bestämt hävdar att det automatiskt är synd om alla ensamföräldrar så har man satt sig på ganska höga hästar själv. Hur kan någon bestämma att det är synd om mig? Nej, jag köper inte heller det där med humanism utan drar åter igen paralleller till t e x invandrare. Är det automatiskt synd om alla människor som kommer från Finland? Tror du att alla finnar skulle bli glada och tacksamma över denna nyfunna humanism - om någon svensk tycker synd om de stackarna som kommer från Finland. Eller skulle finnarna rent utav bli irriterade över att någon tycker synd om dem. Speciellt med motiveringen att "Jag har varit i Finland nu i två veckor och förstår nu hur ni har det - varje dag!!" Jag tror ärligt talat inte att de skulle bli särskilt tacksamma... Jag tycker inte att någon svensk som hävdade detsamma skulle vara särskilt human heller?


Inte synd om
Skrivet av Humanisten
Hej Ingela! Jag tror inte att hon skrev sitt inlägg för att hon tycker synd om oss ensamstående. Jag har det själv mycket bättre ensam än när vi var två, men det beror på att vi bråkade mestadels hela tiden. Det jag menar är bara att vi alla borde visa varandra lite mer tankar och jag tycker att det är bra. Om det nu är så att du har ett jätte kontaktnät och allting fungerar perfekt så finns det ju faktiskt de ensamstående som inte har det. Det finns de sliter dygnet runt för att få ihop det. Och för dem kanske det betyder jätte mycket att människor omkring kan ägna en tanke eller två på deras situation. Att visa det är väl fantastiskt. Ofta gör vi oss själva till ett offer genom att tro att vi ska klara av allting själva. Det finns det ingen människa som gör. Vi är alla beroende av varandra och en helhet. Det är ju det som utgör vårt samhälle och den struktur vi lever i och kan påverka. Och nog vill väl du hellre ha människor som ser dig ur en positiv synvinkel än tvärtom, eller?

Men det blir ju precis tvärtom
Skrivet av Ingela
om man buntar ihop alla ensamstående och säger att de är så fantastiskt duktiga som klarar av sina liv. Och visst ingår det ett visst tycka-synd-om i det... Man hör sällan någon säga att föräldrar som lever i parförhållanden är så fantastiskt duktiga som klarar av att stå ut med det. Därför att man inser att människor som lever i parförhållanden lever inte likadana liv enbart för att de är gifta/sambo. Men ensamföräldrar buntas ihop som om de vore en homogen grupp och får därmed en generell offerroll. Den rollen gynnar igen. Däremot så kan det finnas människor som periodvis har det jobbigt helt oavsett om man är gift, sambo, singel eller änka/änkling. Men det är ju inte samma sak som att säga att alla som är ensamstående har det jobbigt...? Ensamstående är inte en homogen grupp som är så duktiga för att de står ut med sina liv. Det är det jag vänder mig emot. Jag älskar mitt liv. Jag blir upprörd när någon tycker att jag är duktig som orkar leva mitt liv. Jag vill precis som du säger att människor ska se mig ur en positiv synvinkel. Jag vill inte att någon ska tycka att jag har ett jobbigt liv och att jag är duktig som klarar av det. För det är nedvärderande, hur du än vrider och vänder på det.

Ingela
Skrivet av mija
Du har så rätt. Och du skriver det så bra. Om MirrePirre inte förstår...synd för henne. Själv har jag faktiskt haft besök i en vecka nu ;) Och insett att nääää fy fasen alltså för att leva i ett parförhålande. Gud vad skönt att jag inte gör det!


Vad skönt...
Skrivet av Ingela
Jag började tro att jag var den ende som inte automatiskt blir tacksam när någon bestämmer sig för att det är synd om mig. Har du haft besök en hel vecka så skulle du kunna skriva ett käckt brev till Anitra Steen om att du nu vet hur hon har det - varje dag! Nej, jag menar egentligen inte att vara sarkastisk. Jag förstår också att JennyPenny menade väl, men det blev bara så fel. Det som egentligen gör mig upprörd är när folk tackar för att någon tycker synd om alla ensamstående och tycker att det är en så fin gest...

Jag är helt med på vad du menar!
Skrivet av Birgitta, since 1997
Och instämmer. Även jag förstår att det är välmenta kommentarer, men det går inte att komma ifrån att de också är nedlåtande, tyvärr. Mitt liv är precis som jag vill ha det. Det finns alltså ingenting hjältemodigt eller heroiskt i det, ingenting särskilt att beundra....

Skärp er!
Skrivet av ensam mamma
Att man ger nån beröm har väl inget som helst samband med att man tycker synd om någon!!! Herregud, är det så ni fungerar, att om någon uttrycker beundran och beröm för något DOM anser vara en bedrift, så tar ni det direkt som en förolämpning eller nedvärdering??? Om det nu finns folk beundrar ensamstående föräldrar, och tycker att vi är duktiga, måste det i förlängningen betyda att det är synd om oss!!! Nä vet ni vad, jag tror ni ska fundera lite på vad ni har för inställning till saker och ting. Om ni får beröm för att ni är duktiga på jobbet, tolkar ni det då som att "du har varit jätteduktig och det är ju bra för egentligen är du helt inkompetent"??? Eller???


Nej, men om jag säger att
Skrivet av Ingela
jag har prövat att ha ditt jobb i ett par veckor. Och jag lider med dig som måste ha det så varje dag! Tacka vet jag mitt jobb. Hur skulle du känna dig då? Speciellt om du var jättelycklig över ditt jobb? Skulle du slå dig för bröstet och tycka att du är duktig? Eller skulle du tycka att den som sa så var en rätt otrevlig och självgod typ? Och mer bli sårad över att denne person sa så om ditt jobb som du är så lycklig över? Eller som sagt, om jag säger till någon som bor i Finland att jag tycker att de är jätteduktiga för att de står ut med att bo där. Jag tror att de som bor i Finland är rätt nöjda med det och med sina liv. Däremot så tycker jag att jag är ganska inskränkt om jag tror att resten av världen vill bo i Sverige och att det är synd om alla som inte gör det. Och jag tycker inte att det är att ge beröm att hylla någon för att de bor i Finland...? Varför ska någon hylla mig/ge mig beröm för att jag lever mitt liv? Jag är i och för sig lycklig med det men varför skulle någon tycka att jag är duktig för det? Är inte alla duktiga då som lever sina liv?

Jag hoppas att du har läst Ingelas inlägg
Skrivet av maisy
... som heter "Nej, men om jag säger att" för där beskriver hon precis vad det är som jag kan reta mig på i såna där inlägg. Nu retade jag mig inte så mycket på Jennypennys inlägg, men jag kan inte påstå att jag blev särskilt glad av det heller. Vad jag inte kan förstå är varför du drar upp det nu igen? Trodde vi hade pratat färdigt om det för läääänge sen.

Ja ja
Skrivet av MirrePirre - igen
vill ni gå igen livet med den inställningen till andra, så varsågod. Tur att mina väninnor inte tror att jag "tycker synd om dem" som du uttrycker det Ingela. Tycker inte synd om nån i detta sammanhang, det är du som tagit upp det ordet...inte jag eller JennyPenny... Ni som svarat positivt på mitt inlägg, skönt att ni förstår vad jag menar, tack!


Vem är det nu som går genom
Skrivet av Ingela
livet med en sådan inställning till andra? Jag tolkar din inställning till andra som om ditt liv är den "riktiga vägen" och att de som inte lever ditt liv är duktiga som kan hantera sina liv? Och visst kan det vara svårt att sätta sig in i att andra människor faktiskt inte alls har samma prioriteringar, samma livsmål, samma värderingar som man själv har. Men man inser ändå någonstans att de förmodligen trivs rätt bra trots att deras liv skiljer sig komplett från ens eget. Framförallt så tycker jag att man inser att människor som valt helt andra livsvägar än vad man själv gjort, inte automatiskt är duktiga för att de har gjort sina val? När man börjar prata om hur duktiga de är det är då man sätter sig på höga hästar...

men (om jag får lägga mig i)...
Skrivet av elisa
jennypenny menade väl att hon hade dragit hela lasset med barn och hem när pappan varit borta och beundrar dem som alltid har det så utan avlastning eller hjälp, och vad är det för fel med det? om man är ensamstående och helt ensam utan hjälp så är det väl betydligt mer jobb än om man är 2 vuxna i en familj..? sen finns ju de som har avlastning och kanske barn med vv boende men då behöver man väl inte ta åt sig av inlägget?

Nja
Skrivet av Ingela
Nu skrev förstås inte Jennypenny att hon beundrade dem som för tillfället tyckte att livet var jobbigt och som var helt utan avlastning och hjälp. Utan att hon nu visste hur "ensamstående" hade det eftersom hennes man hade varit bortrest en vecka. Jag tror nog att även de som lever i par ibland tycker att livet är jobbigt och tungt, det går nog upp och ner för både sammanboende och för ensamstående. Men jag tror inte att någon av grupperna alltid tycker att deras liv är jobbigt och det kanske inte alltid känns bra att någon beundrar en för att man står ut med att leva sitt liv? Men det jag reagerar mest mot är att ensamstående som någon homogen grupp ofta förutsätts vara missnöjda med sina liv och förutsätts även ha det hemskt jobbigt och tungt - alltid.

Till Jennypenny och er som blev stötta av hennes i

Håller med..

Men jag tycker finte att det är en komplimang

"Inte" ska det givetvis vara IMT

Martyrskap

Nej, tvärtom

Inte synd om

Men det blir ju precis tvärtom

Ingela

Vad skönt...

Jag är helt med på vad du menar!

Skärp er!

Nej, men om jag säger att

Jag hoppas att du har läst Ingelas inlägg

Ja ja

Vem är det nu som går genom

men (om jag får lägga mig i)...

Nja

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information