Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Blir han nån´sin vuxen?

Skrivet av inna
Hade ett litet barn när vi blev ihop(12mån) och vi blev en familj på en gång! Efter förlovning, ihopflyttning mm. så var det dags för gemensamt barn nr:1 i maj-95. Lika jobbigt som säkert för alla andra med småbarn men detta var ju kärlek... I juli-97 skulle då barn nr:2 komma till världen, då hade vi sagt att vi skulle bo isär för att känna oss för...ekonomin var paj, kärleken var bara slentrian och jag ville inte ha ett vuxet barn..! Han tittade hellre på tv, spelade dator med kompisar och brände lönen på allt annat än sin familj!!(obs!-30 år ändå)Vi flyttade väl ihop igen efter ett bra tag men det blev aldrig så där magiskt igen och jag flyttade sedan med barnen till en ny större lgh i nov-99. Han flyttade efter till samma hyres-hus och vi fortsatte träffas och som jag trodde ett förhållande utan att bo ihop..blev oväntat gravid med BP feb-02, men nu nekar han till att överhuvudtaget ha haft en relation med mig. Även fast de flesta i vår umgängeskrets säkerligen inte tvivlade särskilt så var det inte kul att känna sig stämplad som en lögnare, han ljög tillochmed i familjerätten så det blev bld-prov. Nu verkar allt vara glömt och han vill gärna komma till oss och kommer med småfräcka insinuationer. Jag vill inte bara förlåta honom rakt av men det finns ju något därinne som faktiskt klappar för den här mannen annars skulle jag ju inte skaffat familj med honom!! Kommer han att växa upp och be om ursäkt eller kommer han alltid att fly från ansvar...och hur länge ska man vänta?? Han är ju för fasen över 30 och borde väl ha "lekt" av sig lite..?
Svar på tråden: Blir han nån´sin vuxen?

Det är DINA krav...

Skrivet av  Crista
som du skriver ovan.

1. Han ska be om ursäkt
2. Han ska bli vuxen
3. Vill han ha dig, lev som särbo med honom, och låt honom visa sig från sin bästa sida.

DU om någon känner denna man, omogen som mogen. DU ska inte låta dig luras fler gånger, utan som jag läser det, i dina korta drag, har han en hel del att be om ursäkt för. Du säger att hjärtat klappar för denna man, och jag förstår dig helt och fullt. Att förlåta, är ibland lätt, ibland svårt...Men, DU är den som blir sårad, inte han, så du gör bäst i att hålla ett visst avstånd under en längre tid, där då mannen får börja arbeta på ert förhållande, vilket DU gjort hela tiden.

Lev väl!
 

Artiklar från Familjeliv