FÖR

FÖR
Skrivet av	Anonym nu...
att mamman till min sambos dotter äntligen berättat vem hennes pappa är. Emot att det har tagit 13,5 år...
Svar på tråden: FÖR

Det där förstod jag inte
Skrivet av Snoopy
Var det mammans pappa som har varit hemlig eller är det din sambo som efter 13½ år blivit pappa, eller har han varit pappa men det har visat sig att hon har ljugit och att han inte var far?

Hmmm det blev visst lite komplicerat
Skrivet av Anonym nu...
Sambon har en dotter sedan tidigare, och hennes mamma har inte berättat att mannen som hon bor ihop med inte är flickans pappa. Följdaktligen har min sambo aldrig fått träffa sin dotter, och dottern har heller inte fått de brev han skrivit. Men i alla år har han varit tvingad att betala underhåll... Nåja, nu kanske han kan få träffa sin dotter + att våra barn kan få träffa sin halvsyster...


FÖR
Skrivet av maria65a
FÖR att såna där familjehemligheter kommer ut i ljuset! Min pappa hörde av sig när jag just fyllt 39 och nu vill jag inte träffa honom längre. bitter Hoppas att din sambo och hans dotter lyckas bättre!

Ja, det
Skrivet av 71:an Nika
förstår jag att du är för. Jag är emot att kompisens mamma vägrar att tala om vem pappan är. Kompisen fick i vuxen ålder veta att "pappan" inte var just pappa. Mamman vägrar att tala om vem det är. Skittaskigt!

Det hade väl varit en sak
Skrivet av Anonym nu...
om han hade sluppit betala. Jag har svårt att förstå logiken: tvingad att betala underhåll, samt att barnet ärver vid dödsfall - ändå kan mamman neka pappan (min sambo) att få träffa sin dotter... Vill man inte låtsas om att han inte existerar, behöver man ju inte kräva pengar av honom heller... Det tog flera år innan sambon fick veta att han blivit pappa, och när han väl fick reda på det, fick han inte träffa sin dotter...


Grattis!
Skrivet av AmMoE
själv är jag grymt EMOT min mans före detta som tänker berätta för deras gemensamma barn att min man är hans biologiska pappa "den dagen han är stor nog"??? NÄR blir man stor nog att veta att den man tror är ens pappa inte är det??? Min man fick ett brev när sonen var drygt ett år där det stod ungefär: Du ska inte ha dåligt samvete för att ni inte kan träffas (Hon flyttade 200 mil härifrån) för jag har träffat en ny man som vill vara pappa åt barnet. När sonen är stor nog ska jag berätta sanningen för honom" Inte ett brev eller kort på sonen, som nu är 10 år, efter det har han fått, men underhåll varje månad betalar han - såklart!!!. Hoppas att din sambos dotter accepterar situationen och knyter an till er utan några större problem. Själv ser jag både fram emot och bävar för dagen D då min mans äldste son fått reda på sanningen och söker upp sin far... Berätta gärna hur det går, jag är intresserad. Finns det förresten ngt lämpligt snack för dessa relationer funderar

Jaa du
Skrivet av Anonym nu...
Förmodligen är tösen "stor nog" nu, eftersom hon fått veta s. Förmodligen kommer hon inte att knyta an alls, de bor i ett av våra grannländer, och även om det inte tar så lång tid att ta sig dit, så är det trots allt lite bökigt. Flickans mamma har dessutom levt ihop med en annan man sedan flickan var 5 mån, så det är väl han som är hennes emotionella pappa.

Vad är det
Skrivet av 71:an Nika
som gör att din man inte sökt upp sin son själv för länge sedan? Jag förstår inte att man ger upp sitt barn så lätt ( fast det har kanske inte varit lätt, jag är ju inte insatt i detta fallet ) Han hade väl kunnat träffa sin som om han hade velat?


Jaa du!
Skrivet av AmMoE
Mamman flyttade utomlands innan sonen föddes, min man var med på förlossningen, åkte hem, åkte tillbaka för att hälsa på när barnet var ett par månader, men blev i princip motad i dörren. När mamman klart markerade att hon träffat en "ny" pappa då sonen var bara drygt 1 år, hon bodde som sagt 200 mil härifrån i ett annat land så gav han nog upp... Inte så lätt att bara ta bilen en helg och tränga sig in i den nya familjen, eller bara "låna" barnet en dag. Min man mådde väldigt dåligt denna period, så pass att han inte betalade räkningar eller gick till jobbet somliga dagar. När vi träffades var sonen drygt 2 år, och min blivande man ville/kunde inte prata om det utan att bli ledsen. Mamman var väldigt otrevlig mot honom de gånger han f-ö-r-s-ö-k-t-e ta kontakt. Det hade nog varit annorlunda om man bott nära varandra - kanske?. Ju äldre barnet blir desto svårare blir det ju att idka kontakt, speciellt om man kanske bara kan träffas en-ett par ggr per år OCH pratar olika språk. När vi fick våra barn så "glömde" min man sin första son - han sa att han helt enkelt inte orkade ta konflikter med mamman hela tiden, han fick lixom inget för det och ville leva och finnas för de barn han hade "på riktigt". Så nu väntar vi bara på att mamman ska tycka att sonen är stor nog för att få reda på sanningen...ironi Jag har tänkt att skriva till mamman, jag vill att mina barn ska få en bild av sin bror, som de faktiskt vet att de har, och att DEN pojken ska få veta att han har två syskon här i Sverige. Det är verkligen ingen lätt situation, och visst kan man tycka att det är förskräckligt att "ge upp" sitt barn, men det är lixom inte att "bara" hålla kontakten. Det hjälper inte om EN vill om den andra (starkare) parten hela tiden motarbetar och markerar att det inte finns intresse.

FÖR

Det där förstod jag inte

Hmmm det blev visst lite komplicerat

FÖR

Ja, det

Det hade väl varit en sak

Grattis!

Jaa du

Vad är det

Jaa du!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information