hej

hej
Skrivet av	erica
En liten presentation av mig. Jag heter Erica och är 31 år gammal. jag har varit sjuk i anorexia och bulimia nervosa sen jag var 13-14 år gammal. är nu frisk och det sen 1992. Det är ett helvete att vara sjuk och det är många gånger svårt att acceptera att man är det men det kan mitt i all desperation vara skönt att höra att man faktiskt kan bli frisk. Det hela handlar ju om att acceptera vem man är och hur man ser ut. Alla kan inte se ut som de ideal som vi hela tiden matas med och det är många gånger svårt att förstå. Men hade det varit meningen att alla skulle vara trådsmala med perfekta tänder och bra naglar och så vidare så borde vi alla varit skapta på det viset. men nu är vi inte alla skapta i samma form... så försöker jag tänka hela tiden. Det har varit en lång väg att gå för att bli frisk men den har varit relativt rak. är det någon som känner att de vill prata med mig om ätstörningar,viktfunderingar osv skriv ett par rader så svarar jag mer än gärna på era funderingar inte för att jag har alla svar men jag kan åtminstone vara ett litet stöd och kanske nån ni kan ventilera era tankar med :-) kram till er alla erica
Svar på tråden: hej

hej Erica
Skrivet av Monika
Hej Erica! Skönt för dig att slippa ätstörningshelvetet! Känns det som om du är "nykter" matmissbrukare, eller är du fri för alltid? Hur blev du frisk? Jag känner att jag är på bättringsvägen, men kan fortfarande få väldig ångest över min kropp. Tror att det du nämde om att acceptera sig själv som man är är himla viktigt. Något tips om hur det går lättare?

jag hade förmånen
Skrivet av erica
att hamna på behandlingshem i 8 veckor. Där fick jag en underbar hjälp i en kvinna vid namn Birgitta. Hon var den första personen som på många år fick lov att ta i mig. Hon var heller inte rädd för att ifrågasätta och framförallt påstå att jag faktiskt duger som jag är. Hon blev min trampolin för hoppet ut i verkligheten igen. Jag är idag helt fri från mina besvär, aldrig funderar jag på vad jag stoppar i min mun eller varför. jag är nöjd med mitt utseende och bekymrar mig inte för vikten. har sedan många år slängt ut våg och lightprodukter och går genom livet som en normalviktig tjej i 30 årsgruppen. Visst har jag kvar lite av en depptendens som alltid inföll innan jag hetsåt de senaste åren men istället för mat tar jag ångesten och ledsamheten och går in lite i mig själv för att morgonen efter vara samma glada tjej igen. När jag ser tillbaka på mitt liv känns det så onödigt det hela för vad jag hela tiden sökte var en acceptans från min omgivning en acceptans på att jag var nåt att ha. men jag insåg inte då att det var ju min acceptans jag skulle söka jag var tvungen att försöka älska mig själv och våga göra bort mig och vara den jag var och är. det är besvärligt men det går. Maten är inte problemet utan där har man bara lagt problemen. jag har varit frisk sen 1992 och åren rullar på. jag sträcker på mig och ser det hela som en bra sak att ha i bagaget. lycka till i din kamp på vägen och jag lyssnar gärna på dig...


Hej Erica, och alla andra.
Skrivet av Anna med Anton
Det är SÅ skönt att höra att det går att bli frisk. Det känns som jag måste välja nu, bli frisk eller fortsätta hetsäta och spy. Jag har kommit en bit på vägen, dvs. jag klarar av att äta frukost och lunch eller middag, men mellan lunch och middag och mellan middag och kvällsmat äter jag och kräks. Inte på morgonen då går det bra fram till lunch. Det som är så sjukt är att jag räknar timmarna efter att jag ätit, när det gått ca 3 timmar och jag vet att jag får behålla det mesta av maten, då kan jag äta massa smågodis typ, och sen kräkas. Egantligen behöver jag ju inte detta för jag vet att jag inte borde vara hungrig då, men ändå blir det så här. Jag har försökt att stå emot, men jag blir så fruktansvärt rastlös och irreterad. Så till nästa problem, min sambo som fortfarande inte vet någonting. Jag måste berätta jag vet det, men hur? Och vad ska jag be honom hjälpa mig med? för jag klarar inte det här själv. Det här blev långt, men det är så skönt att skriva av sig.

Hej anna
Skrivet av erica
menar du att din kille inte vet nånting?? har han inte ens anat det hela? det tror jag i alla fall.. Det du är inne i just nu är en svår tid det gäller nämligen att försöka bryta vanorna. Du är en bit på väg säger du du menar att du klarar vissa mål utan att kräkas. Nu gäller nästa steg satsa på att inte kräkas alls och de gånger som det ändå händer se inte det som ett misslyckande utan fortsätt igen. för varje dag satsa för fullt på att inte kräkas. Att kräkas är både farligt och osunt för din kropp... Försök vara stark och för varje gång du lyckats stå emot var glad och nöjd... sen berätta för din kille sätt dig i soffan och säg åt honom att du behöver prata. prata sen och beskriv hur du känner låt inte honom avbryta dig utan prata färdigt. Hur kan han hjälpa dig? Det kan han inte han kan bara stödja dig men det är bara du som kan hjälpa dig själv... Det låter hårt och du kanske blir arg på mig men faktum är att det är ditt liv och det är bara du som kan göra nåt åt din situation... du och ingen annan kan bestämma vad du skall stoppa i munnen och vad du gör sen är det inte så anna???? har jag inte rätt... nog blabbat från mig jag hade samma ångest innan jag tog steget... lycka till!!!!

hej

hej Erica

jag hade förmånen

Hej Erica, och alla andra.

Hej anna

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information