Ny här

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ny här
Skrivet av	Mumintrollet
Jag har lidit av ätstörningar under en lång period men inte insett vidden av dem. Mina problem är att jag är gravt överviktig, med ett inslag av anorektiskt beteende. Visst låter det konstigt, men det är så det är. Mina problem började med en depression i tonåren som aldrig behandlades. Efter några år så tog alla olösta känslor och en massa ångest överhanden och jag löste det med att tröstäta och kilona började lägga sig på fel ställen och så har det fortsatt. Samtidigt som jag utvecklade denna ovana så utvecklade jag en annan ovana också. Jag slutade att äta frukost. Mitt tröstätande fortsatte vart efter jag ignorerade problemen och ju överviktigare jag vart desto mer föraktade jag mig själv. Jag var äcklig och förtjänade inte att leva. Nu åt jag när jag ville ha tröst men också när jag ville straffa mig. Jag tyckte att jag förtjänade denna äckliga kropp och att jag gott kunde ha det så nu när jag var så förbaskat korkad att jag inte lät bli att äta. Ångesten kom krypande i räddsla för att jag skulle äta ihjäl mig, vilket jag löste genom att äta mer. Nu kände jag att jag hade tappat kontrollen helt och i ett desperat försök att återfå den så slutade jag att äta lunch också och det är där jag är nu idag och tycks har fastnat. Jag äter oftast ingenting förren klockan är åtminstone efter kl 19.00, och då äter jag ordentligt med mat och blir proppmätt och ännu mer överviktig vilket ger mig mer ångest, vilket gör att jag tröstar mig med godis och annat onyttigt vilket gör att jag föraktar mig själv och väntar ännu längre med maten dagen efter och så håller det på dag efter dag. Jag vet inte om det varit en räddning eller om det varit en börda, men jag kan inte kräkas. Jag klarar inte av det, mina kräksreflexer verkar inte finnas, för jag kan köra ner handen långt ner i halsen men inget händer. Hade jag kunnat de så hade jag inte gjort annat än att kräka ur mig all den mat jag stoppat i mig under åren. Nu går det inte och därför blir jag större och större och större. I bland avundas jag dem som kräks och önskar innerligt att jag var en av dem, men det går inte hur mycket jag än försöker. Mannen i mitt liv har sagt att han har problem med min övervikt och det kan jag väl förstå, det har ju jag med. Han påstår sig kunna leva med det och säger sig älska mig, men vem kan älska en sådan som mig? Vid ett enda tillfälle så har han uttryckt sig klart om min övervikt. Orden var säkert väl menade men kom ut fel och hans ord skär i mig varje dag. Om och om igen hör jag det han uttalade i mitt huvud och det gör så ont. Mina äckelkänslor för min egen kropp håller på att dränka mig och hans ord var väl droppen. Jag skäms och vill inte synas mer än jag måste. Efter mycket terapiarbete så har jag äntligen vågat mig in på förbjuden mark, det vill säga mina ätstörningar. Eftersom jag har pratat om det så har jag också blivit uppmärksam på mitt problem och det är nästan läskigt hur inkört det är i mig och hur jag omedvetet gör ungefär allt för att undkomma maten. Trots att jag är uppmärksam på vad jag gör så tycks jag inte kunna hindra mig själv. Som exempel så kan jag tänka att, oj klockan är visst ett på dagen bäst att äta lunch och sedan reser jag mig för att gå till kylskåpet, men hamnar alltid på något annat ställe som framför datorn, eller på toan eller så går jag till köket, men dricker ett glas vatten och går sedan ut igen, utan att ha öppnat kylen och tagit ut vad jag skulle äta till lunch. Allt detta sker mitt framför näsan på mig och strider emot det jag vill göra, men som jag innerst inne inte klarar av och det känns så himla skrämmande.
Svar på tråden: Ny här

Hej!
Skrivet av Jenny
Jag känner så väl igen mig i mycket av det du skriver. Jag har varit sjuk under en ganska lång tid. Många många år. Jag har pendlat 30 kilo upp och ned i vikt. Svultit mig, hetsätit och kräkts och hetsätit utan att kräkas. Allt detta i olika perioder. Många av de jag känner med ätstörningar av bulimiska inslag och även BED har lättast att kontrollera sitt ätande på förmiddagen. Ju längre timmarn går och kroppen vill ha mat så blir det svårare. Därför har jag själv hetsätit mestadels kvällstid, i min ensamhet. Jag är idag på väg att bli frisk. Jag äter fem gånger om dagen och är mycket noggrann med detta. Tre mål plus två mellanmål. Om jag tänker efter så minns jag faktiskt inte om jag någonsin ätit så här regelbundet. Du skriver : Vem kan älska en sådan som mig? Den viktigaste frågan är älskar du dig själv? Självklart kan någon älska dig, men det viktigaste är att du älskar dig själv och hittar tillbaka till ett bra självförtroende. Det kan ta lång tid att börja sätta gränser och markera vad man tycker. Helt enkelt ta sin plats. Du är på väg någonstans iallafall och har tagit steget att gå i terapi. Kram

känner igen mig........
Skrivet av grissom
.......väger ca 150 kg som det är just nu och det blir bara mer och mer........när jag ser mig i spegeln vill jag ta livet av mig.....när jag ser kort på mig själv känner jag inte igen mig för sådääääääär fet är jag väl inte?! det känns som om min kropp bestämmer över mig (låter det för sjukt??), jag kan inte säga nej när den kräver socker utan så måste jag få i mig det utan pardon. kan inte stå för vad jag äter, inte för nån och egentligen inte ens för mig själv.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv