Ingen som vet

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ingen som vet
Skrivet av	Ensamma mamman
Har just hittat denna sida och har läst i stort sett varenda inlägg nu. Själv har jag haft bulimi med dagliga kräkningar i 20 år och ingen vet något, förutom jag. Ingen. Min familj kände till mina problem i tonåren, men de mådde verkligen dåligt av det. Det kändes hemskt att se pappa gråna i förtid, lillasyster inte klara av att äta något hemma och mamma så sorgsen. Ingen anklagade mig, men det kändes fruktansvärt. Bördan av detta gjorde livet ännu hemskare och mer outhärdligt. När jag flyttade hemifrån inbillade jag alla att jag mådde mycket bättre. Så hade jag ett uppehåll på nästan ett helt år och då fick jag alla att tro att jag var helt frisk. Sedan dess har jag börjat igen och hållit på i 12 år nu. På något konstigt sätt har jag skaffat ett slags sjuk kontroll så att jag kan låta bli att kräkas i en hel vecka ibland, när jag t ex är på resa, men så fort jag är ensam eller har en chans så måste jag ta igen den förlorade tiden. Då sätter jag igång och hetsäter och kräks, ibland värre än någonsin. Det gör att jag kan planera riktigt läckra rätter och samla på mig mat jag ska hetsäta otroligt sjukt! Inser med förnuftet att jag MÅSTE sluta, men har givit upp hoppet om att det går. Då får ju min familj och min sambo veta hur det ligger till. Det är omöjligt. Inser att jag nog har givit upp hoppet om att få ett normalt liv för länge sedan. Känner mig oändligt ensam.
Svar på tråden: Ingen som vet

Du är inte ensam
Skrivet av anonym mamma
Kunde varit jag som skrivit detta inlägg. Jag har också lidit av bulimi, tidvis också av anorexi, i ca 20 år. Känns också som att jag gett upp hoppet om ett "normalt" liv. Min man vet om att jag har ätstörning eftersom han var med då jag var anorektisk och låg inne på psyket, men nu pratar vi sällan om det fast jag tror nog, snarare vet att han vet att jag kräks. Fast han kanske inte vet att det är så gott som dagligen... Jag har nu en dotter som ännu är för liten för att förstå, och känner att jag måste skärpa mig för hennes skull, men liksom du har jag förlorat tron på att jag kan leva normalt... har tappat tron på alla terapier och behandlingar och orkar helt enkelt inte. Jag tänkte iaf ringa till doktorn och be att få en antidepressiv medicin jag ätit förut, trodde att jag kunde klara mig utan men tydligen inte...kanske går det lättare att hantera maten om jag kunde känna mig mindre deprimerad. Kram...

Tack för att du skrev!
Skrivet av Ensamma mamman
Varför känner du dig deprimerad? Är det bara ätstörningarna eller finns det annat också? Själv känner jag mig, konstigt nog, inte bara ledsen hela tiden. Det går upp och ner det där. (Ofta beroende på hur det går med maten.) Det som dock oroar mig allra mest är hur min son ska reagera själsligt, när/om han förstår vad som pågår. Därför känns det oerhört viktigt att jag slutar. Men liksom du har jag tappat tron på att jag skulle kunna få hjälp av någon. Funderar ändå på att ta upp kontakten med en terapeft som jag gick hos för några år sedan. Vet att jag är en tickande bomb och att katastrofen med stort K kan ske om/när min son (och sambo) får veta sanningen. Då kan mitt beteende mer eller mindre förstöra deras liv. Det värsta som skulle kunna hända är att min son också får samma problem. Apropå antidepressivt så kan det faktiskt fungera. För ca 2,5 år sedan åt jag Prozac, som fungerade ganska bra för mig när det gällde att minska behovet att kräkas (förutom att det tog bort depressionskänslorna). Om du känner för det, tror jag absolut att det kan vara värt ett försök. Kolla dock noga om du känner dig OK med de eventuella biverkningar som kan uppstå. Fast det där vet du säkert alltsammans redan! Jag önskar dig verkligen lycka till och hoppas att det ska gå bra för dig och din dotter! Om du vill får du gärna skriva mer. Vill du byta mailadress så skulle vi kunna talas vid lite mer privat? Jag måste i så fall bara skaffa en hotmail-adress först! Massor av kramar och hållna tummar


hej
Skrivet av Fumlan
Jag tror att du måste säga till din man som det är. Det kommer att vara svårt, men sen borde du ha hans stöd. Det är mycket svårare att äta och kräkas när någon vet att man är kapabel till det. Det kan vara ett hinder som är till hjälp. Om du inte vågar det så ring till sjukhuset och säg som det är och att du behöver hjälp. Om inte så kan det hjälpa att ta antidepressiva medel, för hetsätandet dyker inte upp utan anledning. Till din sambo kan du väl säga att du inte vill att din släkt ska få veta. Men jag tror att man behöver någon nära som kan finnas där och trösta och underlätta. Det som är bra är att du kommit så långt att du egentligen inte vill hålla på längre. Att berätta för någon som du tror kan lyssna osv är jätteviktigt. Vården är inte alltid så superbra och man glider lätt emellan och försvinner ur systemet igen. Därför måste man vara sin egen boss över problemen. Sök läkarhjälp och ge dig inte om du först inte hittar någon som förstår. Bara att en läkare har telefontid 45 minuter som man ska passa in och kanske missar eller måste ringa nästa dag, kan göra att man inte orkar söka hjälp/ringa igen. Men som sagt kämpa på.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv