En gång bulemi, alltid bulemi?

En gång bulemi, alltid bulemi?
Skrivet av	Kajsalotta, som läst här länge, men knappt skrivit...
Phuh, nu har jag hamnat här igen! Ätit och ätit hela helgen, pluss hela morgonen. Godis och mackor, mjölk och flingor och glass... Det hjälper inte mot oron, inte mot de otäcka känslorna som jag inte vågar släppa fram. Nej, det enda som skulle hjälpa, fastän på kort sikt, är ju att sätta fingrarna i halsen, och bli ren igen. Och i stället för att gå på toa, så gick jag hit! Phuh! Pust! JAG VET hur svårt det är att bryta mönstret, om jag låter mig glida in i det igen! Nu har det gått minst ett år sedan jag kräktes, och jag vill för allt i världen inte dit igen. Nu har jag Zoloft, och Atarax, nu har jag dessutom en psykolog att prata med en gång i veckan... Aha, det är ju därför! ler lite trött Jag har börjat i terapi... Hur skall jag fixa att känna känslor, men inte få "ta bort" dem när trycket blir för stort? Ni därute, som går, eller har gått i terapi, hur har ni fungerat? Kram... Kajsalotta
Svar på tråden: En gång bulemi, alltid bulemi?

Alltid...
Skrivet av tidigare bullemiker
Jag trodde verkligen att jag alltid skulle vara bullemiker. Det var utan hopp. Men sedan jag lade om till palo-kost har jag inga problem med min mat. Som ett helt nytt liv. Fast det fungerar nog inte om man inte har mycket terapi med och bearbetar sina problem. Men som komplement.

Vad är palo-kost? ìmt
Skrivet av Wondergirl v20+0
..


Menar du så här? (länk till medicallink)
Skrivet av Kajsalotta
Hej! Ett helt nytt liv, det låter ju skönt. ler Jag trodde nog att mitt nya liv skulle komma i och med att jag blev trebarnsmamma. Och visst, det har tagit all min tid, eftersom de har "särskilda behov" alla tre. Men det behövs något annat för att bryta bulemin helt. För det vill jag. Ja, det vill jag verkligen! Terapin är bra. Min psykolog knyter ihop det jag berättar och hittar trådar som jag har missat. :) Men mellan gångerna grips jag av panik, och min totala kravkänslighet! Alla barnens behov står mig upp i halsen! Alla dessa förbannade papper med! Jag klarar inte allt! Då väljer jag att äta, äta, och numera därefter kräkas. Så blir jag renad... men vet att det inte håller. Jag förstår ändå inte hur du har tagit dig igenom: Snälla, kan du inte berätta lite mer? Tacksamt, Kajsalotta. http://www.medicallink.se/

För mig är det nog så
Skrivet av Mea
Jag har gått i terapi och anses väl som frisk av läkarna inom vården. Men tankarna och fixeringen vid min vikt och vad jag äter tror jag aldrig att jag kommer att bli av med, det kan ingen diet eller vårdprogram i världen ta bort...

Att bli vän med sin kropp...
Skrivet av Kajsalotta
Det är väl så mycket mer än att sluta hetsäta och kräkas/laxera! Kanske läkarna anser dig frisk, men du är väl värd att må bra, och trivas med den du är? Det hänger helt säkert ihop med självförtroendet... men för mig har det dessutom varit en så otrolig händelse, när förnuftet och känslorna kring kroppen kan samsas. Jag har ju alltid vetet med förnuftet att min kropp är bra och att varje människa är perfekt. Men jag har inte innerst inne känt det. I stället har jag jobbat med mig själv med straff och mutor... (precis som när jag var liten...) Och nu tänker jag min själ inte lägga mer tid och energi på att straffa mig/muta mig! Det låter väl bra? Men det är ett mål. Jag kan se helt krasst nu att jag är tjockare än vad jag någonsin har varit ogravid, men jag upplever mig inte så. Jämfört hur det kändes att vara i modell 38, eller 40, så känner jag mig oftare bra nu som 42. Jag tänker att det kan få vara så här ett tag. Och jag tänker att med 5-6 mål om dagen, och den där 30 min promenaden per dag, så skall jag nog må bra. Orkar du berätta vad du fick för hjälp? Har du provat Tai chi, eller Qi gong? Det fick mig att tycka om kroppen. Jag babblar på... ville väl att du skulle må lite bättre, nu när jag själv gör det... Har du barn ? Jag förstod i ett tidigare inlägg, från mars, att du kände det så jobbigt... Mår du bättre nu, eller är det två olika sidor som du bär... En när allt funkar, och en när det börjar skita sig? Vill du berätta mer? Kanske går det att få glöd i sidan igen? Och du svarade ju mig, tack för det! Kram,


nej..........
Skrivet av j
Jag håller inte med om "en gång bulimi alltid bulimi". Min ätstörning rör/rörde sig om ett dåligt självförtroende och ju bättre just det blir desto mindre tänker jag på vikten och maten. Maten blir ett alltmer naturligt inslag i min vardag och jag äter när jag blir hungrig och slutar när jag blir mätt. Visst tänker jag på att försöka äta sunt men inte alls på samma sjuka sätt som tidigare. Jag tycker absolut att du skall tro på att det går att bli frisk. Det händer inte över en natt och man måste jobba hårt för att bli bättre, men det går:) Tro på dig själv! Kram Jen

Äta regelbundet...
Skrivet av Kajsalotta
Det låter så lätt! Det är absolut ngt jag strävar efter. Jag har hittat våra "sommarlovstider", frukost kl 9, lunch kl 13-14, middag kl 18-18.30, och däremellan frukt och grönsaker. Det har funkat nu i ett par veckor, och jag hoppas att jag skall falla in i det mer naturligt efterhand! Det är ett himla sjå att hitta på två lagade mål om dagen, som barnen dessutom äter! Men det är också en trygghet att kunna säga till den som är lte hungrig, att "lunchen blir klockan ett, som vanligt... ta dig ett äpple så länge". I stället för att slås av förskräckelsen "va! Har vi inte ätit lunch ännu, och klockan närmar sig sex..." Ja, det går inte över en natt... Men barnen sporrar mig. Förresten, det gäller väl att hittat motivationen i sig själv? Att ta hand om sin EGEN KROPP, och må bättre själv! Ja, kanske går det att bli helt frisk... fast jag tror att min kropp aldrig kommer att glömma hur man effektivt stillar akut ångest med stora intag mat/sötsaker. Det gäller just nu bara att förpassa det så långt ut i periferin som möjligt. Och att konsekvent hålla fingrarna från munnen. Tack för ditt svar, Jen!

Hej
Skrivet av j
Det var inte bara svårt när jag skulle börja äta regelbundet utan ett rent helvete....... Jag började med att äta frukost varje dag, sedan kunde jag börja med ett mellanmål innan lunchen. Jag har inte brytt mig så mycket om klockan men varit noggrann med att det blir fem mål om dagen på ungefär samma tider. Det kan diffa någon/några timmar från dag till dag. Jag går däremot sällan hungrig(nu när jag kan känna hunger och mättnad igen). Det har krävts en otrolig vilja av mig för att komma dit jag är idag. Jag kan ärligt säga att jag absolut inte trodde att jag skulle bli frisk i början. Sedan är jag otålig oxå..... Nu har det gått ett år sedan jag började behandlingen och jag har ätit normalt i ca fyra månader. Har fortfarande ångest över vissa saker men inte över maten. Min psykolog brukar säga "Att det finaste du kan vara är att vara precis den du är". Jag har levt såååå länge för att vara andra människor till lags. Aldrig sagt nej osv. Det är urjobbigt att ha börjat sätta gränser men det går lättare för varje gång. Bla...bla...bla gu vad jag skriver.....hoppas du inte ledsnade:)/Jen


Nej, inte ledsnar jag...
Skrivet av Kajsalotta
Jag är så glad att läsa andras svar. ler Att känna hunger, och att känna sig mätt... Min sjukgymnast säger att det tar 20 (eller var det 30?) minuter innan man upplever mättnadskänslan. Att känna sig mätt... jag måste ha rejäla känslor, alltså må riktigt bra, eller må riktigt dåligt. Likaså med maten; jag måste känna mig riktigt mätt. Så mätt att jag helst vill lägga mig att sova... Om jag själv fick bestämma. Att känna sig mätt först efter 20-30 min, det känns så futtigt! Men jag antar att jag skulle kunna lära om. Kanske är det som att bli drogfri... Det går alldeles ypperligt att leva utan att vara påverkad. Och det går alldeles ypperligt att leva utan att om och om igen hålla magen sprängfylld. Också jag har levt så länge för att vara andra till lags. Undvikt att sätta mina egna gränser. Stått upp på barriärerna och försvarat andra, men aldrig just mig själv. Jag tränar också, men det är fortfarande tufft. Mkt tufft.

Hej Kajsalotta:)
Skrivet av j
Jag vill sååå gärna berätta att jag har avslutat min behandling och är numera helt FRISK.....Jag har ju känt på mig ett bra tag att jag mått mycket bra, men nu har jag sedan en vecka slutat min gruppterapi. Det känns så bra att vara frisk. Jag ville ge dig och andra lite hopp om att det finns fantastisk behandling att få. Jag är oerhört tacksam för den behandling jag genomgått men vet oxå att det är jag själv som gjort det största jobbet. Kram jen

En gång bulemi, alltid bulemi?

Alltid...

Vad är palo-kost? ìmt

Menar du så här? (länk till medicallink)

För mig är det nog så

Att bli vän med sin kropp...

nej..........

Äta regelbundet...

Hej

Nej, inte ledsnar jag...

Hej Kajsalotta:)

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information