Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

hej

Skrivet av an
Jag vill vara anonym av olika anledningar. Det är så att jag får enorm ångest när jag äter mer än vad jag "får". Jag är verkligen hård mot mig själv och förbjuder allt vad jag kan tänkas gå upp i vikt av. Jag vet inte om det är smal jag vill bli. Men jag mår bra av den känsla jag får i min kropp när jag inte äter. Jag blir hög på något sätt. Jag får självförtroende och jag känner mig snygg. I begynnelsen börjde det med bantning. Men där är jag verkligen inte idag. Nu handlar det om att jag känner mig otroligt äcklig när jag äter. Jag känner mig otroligt äcklig när jag är "normal" viktig. JAg känner mig äcklig när jag svettas. Jag känner mig branrä jag är frusen. Vad har jag för problem? Var kan jag vända mig?
Svar på tråden: hej

Jag svarar det jag kan...

Skrivet av  Kajsalotta
Hej, vännen. Du är verkligen inte ensam om sådana känslor!

Vem skall du prata med för att få hjälp? Ja, jag tror så här, att du inte skall hänga upp dig på att hitta rätt person med en gång. Det kan ta all ens energi, och så kommer man aldrig till skott, *ler*.
Kanske kan du prova att prata med din husläkare, eller en på vårdcentralen. Om du jobbar, så kanske ni har företagshälsovård?

Jag fick genom jobbet både psykologkontakt, och sjukgymnastik i grupp.
Sjukgymnastiken kallas för kroppskännedom, och är helt underbar! Visst rör det upp en mängd känslor inför min kropp, men det var inte så farligt som jag trott.

Jag fick träffa henne (sjukgymnasten) innan, och prata i en timma. Då berättade jag att jag hade det jobbigt med min mage, tex.

Träningen har pågått en gång i veckan, och så har jag kunnat gå till psykologen dagen efter, mycket effektivt! Men också hanterbart.

Vi skall ha uppföljning efter sommaren, och jag hoppas att jag kan få komma i en motsvarande grupp till hösten också! Detta bär mig frammåt. Jag tycker att min grundkänsla av min kropp börjar titta fram.

Att kroppen faktiskt kan få vara helt okej om den är!
Den går att spänna och slappna av. Alla rörelser vi gör känns så sköna! Tänk att det kan kännas så bra i MIN kropp.

Men sedan har det också varit jobbigt! Många minnen har lutit upp, och jag har berört dem hos psykologen, eller glömt bort dem igen...

Om du inte vill träffa en läkare först, så finns ju psykiatriska öppenvårdsteamet, se i telefonkatalogen. Det kan även vara det första du ringer...

Eller, om du har små barn, och tycker att detta påverkar din relation med barnet/barnen... då kan du få snabbare, och billigare hjälp -gratis tror jag- genom BVC-psykologen.

Det viktigaste är att ta steget, och våga tala om det. Det handlar nog mkt om att ta sig själv på allvar!
Tro på dig själv, som Jen sa till mig!
Kram, och skriv igen!
 

Artiklar från Familjeliv