Det är ungdomstid då man faller ner i fällorna.

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Det är ungdomstid då man faller ner i fällorna.
Skrivet av	linda
Jag berättade för min psykolog att jag varit sjuk i anorexia, då sa hon att det händer oftas i tonåren, då man inne i en ny livfas, man ska bli vuxen, lära känna sej själv och kunna ta sitt egna ansvar över sitt liv. Jag blev utsläng utav min mamma vid 12 år, flyttade till min far, blev såååååååå kär i en kille som bara utnyttjade mej o Han tyckte det var Snyggt med platt mage så därför anser jag att det var det som utlöste anorexin, men psykologen tycker det var min mors fel............ Jag har ingen anorex nu men mår väldigt dåligt, deppig jag är bara så trött på livet, ibland tänker jag att man kan ju sluta att äta då dör man ju tillslut.
Svar på tråden: Det är ungdomstid då man faller ner i fällorna.

Hej, Linda!
Skrivet av Kajsalotta
Jag går själv i terapi hos en psykolog just nu. Eller snarare så har jag börjat för ca 2 mån sedan, och tänker väl att jag kan behöva gå i flera år... Går du hos någon psykolog just nu? Hur ofta? Tar du någon medicin? Själv går jag en gång i veckan, och tar Zoloft för att må bättre. Medicinen har visst det hjälpt mig, men jag har på känn att jag skulle kunna må mkt bättre. Hur det nu är? Jag skall träffa en psykiatriker, och kanske kan hon hjälpa mig med att hitta en bättre medicin. Att gå i samtal är för mig bara en del i "behandlingen". Det låter som om du vill ha hjälp att må bättre, även om du inte har anorexibesvären just nu. Och inte skall du behöva halka in i anorexian igen, bara för att bli tagen på allvar. Om du inte har kontakt med ngn psykolog/terapeut av ngt slag, så tycker jag definitivt att du skall söka hjälp! Livet är så kort ändå. Du har rätt att få må bra! Skriv mer! Kramar, Kajsalotta

Tack för ditt stöd.
Skrivet av linda
Jag har nu äntligen vart hos en psykolog, har alltid avbokat innan men jag vill ju må bättre så jag gick, berättade kortfattat om mitt liv och hon tyckte att jag varit med om förmycket under min tonårstid så att nu är jag ett "offer" sa hon, jag kan inte ta kontrollen över vad jag själv vill el bestämma över mitt liv, hon tycker att jag börja i terapi på långsikt och kanske nu då ta medicin men jag är lite rädd för det eftersom jag har ett barn på 2 år + 8 mån och kan inte räkna med något stöd ifrån min man. Själv klart vill jag verkligen inte bli sjuk igen och där känner jag att jag har kontrollen men livet känns så jobbigt ibland och då tänker man väldigt negativt el hur.


Vad bra gjort!
Skrivet av Kajsalotta
Att du tog dig själv och ditt "mående" på allvar! Jag dröjde längre... mina barn är över 4 år... Helst hade jag velat gå i terapi INNAN barnen, men så blev det ju inte. Mitt första barn var min första paus från dagliga hetsätnings/kräkningsattacker. Inte heller min man har varit ngt stöd, även om det kanske har blivit lite bättre. Jag försöker att tänka så här, att ju förr desto bättre. Jag går in för att jobba med mig själv, och därmed med hela familjen eftersom vi hänger ihop. Jag markerar gränser, som jag aldrig SETT förut. Och jag är sjukskriven. Först måste vardagen fungera, innan ett jobb kan plussas på. Ännu har jag inte kunnat bli "liten och svag", uttrycka mitt behov av att få tröst och stöd... Men det kommer säkert. Jag kan längta lite efter det. Slippa vara så himla duktig och självständig. Jag tror att det som hindrade mig, för några år sedan, det var mediciner. Jag ville gå in i en terapi, som skulle "sluka" mig. Där ALLT skulle få komma fram. Alla starka känslor skulle få ventileras. All ångest röras upp. Och det hade jag ju inte tid med, eller pengar till, eftersom jag hade tänkt mig en psykoanalytiker... Att starta med mediciner först, det hade varit att fuska, tänkte jag då. ler lite Nu är jag glad att jag har dem. Det är kämpigt ändå att hålla sig ifrån alkohol och hetsätningsattacker. Ja, visst är livet tufft ibland. Och visst är det lätt att fastna i negativa tankar. Alldeles för lätt. Jag hoppas att du tar tag i den psykologkontakten, och unnar dig det! Om du inte trivs med henne, så kan du ju alltid byta. Kram

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv