Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Råd behövs

Skrivet av Anonym just nu
Undrar om ätstörningar. Måste det bara vara Anorexia eller bulimi? Finns andra sorter?
Min syster som är i 20års åldern har blivit jättesmal, det har pågått en längre tid. Vi alla i familjen har blivit oroliga och många av oss tjatar. Det upplever hon nog det som.

Det är ju inte meningen men vi bryr oss alla om henne och vill inte se henne så smal. Hon är alltid trött, irriterad ofta och lätt, blek och ser glåmig och hängig ut. Hon äter, säger hon men inte så mycket som vi tycker hon borde.

Vi anar att det är en sorts ätstörning som sagt men vet att det inte är en sådan att hon kräker (det vet vi till 100%). Hon tycker dock all mat är äcklig och äter bara för att hon måste äta. en tristess när det gäller mat. Kan någon ge oss råd hur vi ska bära oss åt för att hon ska gå upp i vikt??? Vi funderar på att ta henne med till vårdcentralen men vad ska man säga till läkaren där???

Hjälp med råd snarast! Tack!
Svar på tråden: Råd behövs

Hej

Skrivet av  Fröken K
Det finns en mängd ätstörningar som tar sig olika uttryck, så precis som du säger finns det inte enbart bulimi och anorexi. Förstår att du oroar dig för din syster, det är aldrig roligt att se någon närstående må dåligt. Det går inte att utifrån din beskrivning veta om din syster har en ätstörning eller inte, eftersom det mycket handlar om tankar inför mat/kropp osv när det gäller ätstörningar. Det som går att utläsa är att din syster känner någon form av tristess inför mat. Det kan vara så att hon verkligen tappat matlusten, vilket isåfall tex kan bero på depression, järnbrist eller någonting annat. Eller så säger hon bara så som en bortförklaring till varför hon inte äter. Har man en ätstörning så vill man ofta inte erkänna det utan kommer med undanflykter.
Det bästa är om du kan få din syster att uppsöka en läkare som hon känner förtroende ifrån. Hon är ju myndig så det bästa är om hon själv tar initiativet och känner motivation till att förändra sin situation.
 

mycket bra skrivet Fröken K *imt*

Skrivet av  Trött
...
 

Man kan aldrig veta om någon kräks eller inte.

Skrivet av  AnnaCarin
Jag blev lurad av en kompis. Hon stoppade inte ens fingrarna i halsen. På något sätt kräktes hon UTAN ljud, och vem följer med en 20-åring på toaletten?
 

det är helt sant

Skrivet av  Fumlan
Nej precis, man kan kräkas jättetyst. Min pojkvän har sagt att han aldrig hört någon kräkas så tyst. Det var när jag hade magsjuka, men vanan hänger kvar att det inte får höras.
 

hej

Skrivet av  Fumlan
Eftersom det finns personer som kan ha bulimi i 20 år utan att någon märker det så tror jag inte att heller ni kan vara 100% säkra. Följer ni varje steg hon tar? Är hon alltid tillsammans med er på dagarna?

Anorexia eller bulimi, det kan man ha omväxlande. Om det finns några beteckningar på andra ätstörningar som passar in på just henne vet jag inte.

Jag tycker att ni ska ringa till en specialist på det här. Vårdcentralen har allmänläkare och de kan möjligen skicka henne vidare. Så det du kan göra är att ringa till vårdcentralen först eller till sjukhuset om ni har något stort nära er. Där frågar du om det finns någon mottagning för ätstörningar. Det kan finnas i närheten eller långt bort, har ni tur är det nära. Sedan tror jag den bästa vägen är att börja med att komma i kontakt med ätstörningsenheten och höra med dem om vad man ska göra som anhörig. De har mer kött på benen om detta. Som gammal bulimiker/anorektiker vet jag att det värsta är att bli påhoppad av någon som inte förstår en. Som bara vill ta bort beteendet direkt. Ofta ligger det mycket saker bakom som man måste jobba med. Kanske ångesthantering och liknande. Så ring och prata med dem först.
 

håller med fumlan..

Skrivet av  mimulus
Jag håller med fumlan. Det är viktigt att det är någon som verkligen förstår hur ätstörningar fungerar som ni kommer i kontakt med. Väldigt många förstår inte att de negativa tankarna är så överväldigande att det är nästan omöjligt att stå emot. Jag håller inte med frk K om att du ska vänta på din systers initiativ för det är en del av sjukdoms bilden att man inte klarar av att aktivt söka hjälp, fastän man vill hur förtvivlat gärna som helst, och då kan en utomstående som tar tag i en vara just det man behöver.
 

var beredd på lång väntetid

Skrivet av  Fumlan
Nej precis, det är ju liksom inte att bara sluta. Sluta äta, sluta kräkas, eller vad det nu är hon ska sluta med. Att bara börja tänka positivt är verkligen inte enkelt. Det tar dessutom tid innan kroppen kommer "i lag" igen. Så sa iaf de som hade gruppsamtal med oss. Själv hade jag nog inte kommit ur min ätstörning på flera år om det inte var för att jag blev gravid.

Det är dessutom skitsvårt att berätta för andra att man har en ätstörning. Och det kan vara superlätt att dölja. Det är inte som med rökning att man luktar. Ok att man ser om någon blir jättesmal och så, men att man kräks går att dölja ganska bra. Man behöver inte få bruna tänder och liknande som en del tror.

Problemet är att det kan ta lång tid att få hjälp. Ett års väntetid är inte onormalt. På den tiden kan man hinna gå ner sig ganska rejält. Särskilt som de bara kanske har sporadisk telefonkontakt med en under tiden i bästa fall. Och där går det ju att ljuga hur mycket som helst om hur bra man mår. Dessutom mår man väl bra till och från och om någon frågar kanske man mår bra just då och då ringer de aldrig mera.

Fattar du det? Att de aldrig hör av sig igen om man säger att man mår bra. Som om man ska tro någon som har en ätstörning när det gäller såna saker. Nästa dag kanske man mår dåligt och då kommer problemen värre igen.

Jag tycker verkligen att de borde vara mer noggranna med att ta reda på vad detta "mår bra" egentligen betyder. Är det att man uppskattar sig som helt frisk eller är det att man haft ett par dagar när man inte haft så mycket ångest? Det är mina tankar i alla fall.

Sen får man vara beredd på en massa konstiga frågor som din syster eller vad det var kommer att få. Den jag pratade med undrade om jag brukade äta en hel falukorvsring, men varför i helskotta skulle jag äta rå falukorv när det finns glass, kakor och godis? Det var hon jag pratade med först.
 

Artiklar från Familjeliv