Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Upp och ner...

Skrivet av Louise med William f. 040213
Nu är jag där nere igen, jag vet inte varför jag har börjat må dåligt igen. Eller också är jag för feg för att skriva det eftersom jag har trotsat mig själv och bestämt mig för att inte vara anonym...

Känner mig så tjock i jämförelse med alla andra. Inte nödvändigtvis jättetjock men osexig och ful... När jag ser en söt tjej så tänker jag att "Kan inte den där jäv... sly... gå och dränka sig någonstans?" Jag är så dum och avundsjuk av mig. Sedan blir jag så ledsen och så känns det som om jag ökar i vikt på plats. Jag vet vad ni kommer att skriva, jag har dåligt självförtroende och jag behöver hjälp. Jag vet, men jag struntar i det...

Så ni behöver inte svara, jag ville bara skriva av mig. Kram till alla!

Svar på tråden: Upp och ner...

känner lika dant

Skrivet av  Soppero
Hej. Jo, jag tänker svara i alla fall! *trotsar*
Jag vet precis hur du känner just nu. Man känner sig helt värdelös om det går förbi en söt tjej. Och vet du vad jag gör? Jag går och gissar _storlekar_ på alla som går förbi! "Det måste vara en 36:a... det där är nog en...hmm... 38:a" och delar in dem i grupper efter vilka som är smalare än mig, och rundare än mig. Tyvärr insåg jag idag att även de rundare känns smalare än mig. De hamnar i fel fack och ensam står jag, tjockast och fulast i världen. Ungefär. Men ibland när jag bara är hemma kan jag känna mig ganska nöjd med den jag är, och tänker att nu, NU börjar nog min självkänsla komma tillbaka. Men så nästa dag när man går ut blir det storleksgissning igen...

Tusen kramar till dig!
 

Så gör jag också!

Skrivet av  Louise med William f. 040213
Men jag sorterar in människor i facken smala, normala och feta. De flesta hamnar i det smala facket. Även om de kanske inte borde vara där. Likaväl som jag hamnar i det tjocka facket.

Jag känner också att jag mår bra när jag är hemma, jag kan tom känna mig ganska okej framför spegeln. Det är när andra kommer in i bilden som jag börjar känna att jag mår dåligt, jag kan inte låta bli att jämföra mig. Tv:n är värre än verkligheten, alla tjejerna där är så smala. Alla såpor, collegefilmer, actionfilmer, för att inte tala om 1800-talsfilmer där de flessta har korsetter. Killarna spelar ingen roll, jag brukar tänka att för dem är det okej att vara lite större. Ofta får man höra hur killar pratar, hur fult och osexigt det är med feta brudar, att det är kvinnligt att ha smal midja osv. Men sällan hör man tjejer säga likadant om karlarna, även de tränade killarna med "v-midja" tillåts vara stora i själva måttet så länge proportionerna stämmer. För killarna är det bara proportionerna som ska stämma, så är det inte för tjejer, proportionerna ska stämma plus att man inte får överskrida ett visst mått runt midjan, hur långa man än är. Även när jag vägde som minst och var som sjukast så satt kläderna åt i midjan. Eller är det bara som jag har fått för mig???

Det är så jobbigt att sakna begrepp om sin egen kropp, att inte veta i vilket fack man hör hemma eller att tycka att man hör hemma i det normala facket ena stunden för att halka upp till fetto-facket när man har slagit på TV:n.

Min pojkvän brukar säga att det bara är jag som bryr mig. Men han har tyvärr fel, jag vet att flera tänker som jag. Och även om de skulle sortera in mig i ett smalt fack så tänker jag att den där tjejen som går på trotoaren där borta säkert håller på att sortera in mig i fetto-facket. Det finns säkert de som skulle tycka att jag såg bättre ut om jag var smalare. Flera föredrar dessutom en för smal tjej än en mullig än tvärt om. Egentligen borde det inte spela roll eftersom jag har min pojkvän men det spelar roll ändå på något konstigt sätt...

De som inte är ätstörda, särskillt killar, hävdar att det inte är modevärldens fel att människor mår dåligt. Jag hävdar någonting annat. Om det kunde vara lite mera naturliga storlekar på tjejerna i filmerna så skulle jag inte alls må lika dåligt om jag slog på tv:n. Nu kanske man inte bara ska skylla på kändisar och modevärlden men visst är det delvis deras fel. Självklart vill människor efterlikna t.ex. modeller eftersom de anses se bra ut. Man har lärt sig att alla som finns med på listan över världens sexigaste kvinnor ser olika ut på det sättet att de är blonda, mörkhåriga, brunögda, blåögda osv. Men alla har den saken gemensamt att de är smala. Då menar jag inte normala, utan under medel. Det får mig att må dåligt.

Dessutom så är jag orolig för att folk ljuger när de säger att jag är smal, att de bara säger så för att slippa höra tjatet. Att de tycker jag är jätteful och skrattar bakom ryggen på mig. Dessutom är jag orolig att det här gör mig till en dålig mor.

Jag har ingen aning om vad jag har skrivit här det är långt, svamligt och säkert helt osammanhängande...

Jag behöver hjälp vad???

Nu trycker jag på skicka-knappen innan jag fegar ur. Tyck inte att jag är helt dum i huvudet nu, några celler har jag allt som fungerar...
 

usch ja

Skrivet av  F
i helgen har jag sett massor med tjejer som jag blev avundsjuk på. särskilt nu när jag nyligen fött barn ser jag bara platta magar överallt =)
 

Ner och Upp

Skrivet av  Johanna och Mattias
Jag känner precis likadant jag är så svartsjuk och slår ner på nästan alla människor jag ser, det kan vara kläder eller utseende, jag tycker at det är jätte jobbigt och försöker att ändra mig men det går bara inte jag har fastnat i en ond cirkel!!
 

Klart vi svarar!!!

Skrivet av  Ingen
En av nackdelarna med dessa sjukdomar är just att man tar på sej ett par glasögon som inte visar hur man ser ut utan hur man känner sej. Vad som är verkligt och inte är ibland svårt att skilja på. Just magen har jag också problem med, jag har ingen midja och tycker jag ser gigantisk ut. Jag vet att jag inte kan vara det med BMI på 19 men jag ser det ändå...
Tycker det är bra att du skriver här Louise. Att sätta ord på vad man känner är bra. För ibland är det jobbigt att erkänna det för sej själv... Kram till dej /Ingen
 

Tack!

Skrivet av  Louise med William f. 040213
Jag brukar vara anonym när jag skriver sådana saker, om jag ens skriver dem. Jag brukar skriva mina känslor på papper som jag gömmer underst i skrivbordslådan eller som jag sedan river sönder.

Men min teraput (stavas det så???) som jag hade när jag behandlades sade att jag ALDRIG ska vara anonym och att jag ALDRIG ska skämmas över vad jag känner för i sådana fall kan jag inte bli frisk. Det är svårt att tillochmed tala öppet på en sida där ingen käner mig i verkligheten.

Det känns faktiskt bra även om det är svårt =)
 

Artiklar från Familjeliv