Fler som liksom jag blivit friska (nästintill)?

Fler som liksom jag blivit friska (nästintill)?
Skrivet av	Mikaela
Jag hade problem med ätstörningar för några år sedan men tillfrisknade (var tvungen!) då jag blev med barn. Det var precis som om jag insåg själv vad jag höll på med! Jag har nog inte haft den allvarligaste formen av ätstörning men ett sjukt förhållningsätt till mat och ätande hade jag. Jag tränade mycket och åt VÄLDIGT fettsnålt. Men jag år ändå rejält med mat - stora portioner pasta med tonfisk (i vatten förstås..) och liknande. Kollade ALLTID fetthalt i produkter. När jag blev gravid (planerat) vägde jag ca 54-55 kg (175 cm lång)och var 29 år. Det är för lite men inte fara för livet. Sakta men säkert började min "matkontroll" släppa. Jag kunde tillåta mig själv att äta lite friare. Och i och med att jag började äta mer så mådde jag mycket bättre! Både psykiskt och fysiskt!!! Det var underbart! Jag kunde till och med äta chips emellanåt UTAN ATT FÅ ÅNGEST!!! Jag gick cirka 20 kg under graviditeten och kände mig inte ens tjock!!!! Bara lycklig och stolt! Vilken härlig känsla och seger! Efter att jag fött min dotter gick jag rätt snabbt ner "graviditetskilona" UTAN att banta eller hålla igen på maten. Jag väger nu cirka 60-62kg vilket är en alldeles lagom vikt för mig (vet bara på ett ungefär eftersom jag för länge sedan slutat väga mig!). Jag äter i princip vad jag vill, njuter av att inte vara så styrd längre! Det är en sådan FRIHET!!!! Jag funderar nu en hel del kring att avdramatisera detta med mat/ätande. Vill ju att min dotter skall få ett avslappnat och normalt förhållningsätt till mat. Jag tror absolut på att låta barnet själv bestämma när och hur mycket det skall äta. Dvs, inte tvinga i ett barn mat om det inte är hungrigt eller att begränsa/bestämma hur mycket/litet barnet bör äta. Jag tror att man annars riskerar att rubba eller förstöra barnets förmåga att känna efter själv om det är hungriga och hur mycket de behöver äta. Den fria amningen är ju det första sunda steget mot ett naturligt förhållingssätt till mat! Den praktiserade jag verkligen!!! Barnet självt bestämmer när och hur mycket det skall äta. Jag har tagit fasta på några saker vad gäller min egen dotter (3 år gammal); Aldrig någonsin försökt truga på henne mat om hon visar(säger att hon inte vill ha. Vill hon inte ha för tillfället erbjuder jag det lite senare. Låtit henne äta själv sedan tidig ålder, hon fick försöka med sked sedan 6 mån (jag hjälpte naturligtvis till). Hon och jag har alltid ätit tillsammans, även när hon var baby satt hon alltid med vid matbordet. Aldrig att hon fick mat först, sedan åt jag - utan alltid tillsammans. Sedan inse att mitt ätande är en förebild för henne. Aldrig någonsin att hon skall se mig banta eller höra mig säga att jag är för tjock. De erfarenheter jag bär på gör att jag är uppmärksam på vad jag förmedlar till min dotter. Jag vill att mat och ätande skall vara avdramatiserat och inte bli en "fobi". Vilket hände mig.
Svar på tråden: Fler som liksom jag blivit friska (nästintill)?

Jag har också blivit frisk...
Skrivet av Anna -68
Jag hade anorexia när jag var 16-18 år. Jag gick ner från 63 kg till 43 kg samtidigt som jag växte 7 cm på längden ( är idag 170 cm.)Jag gick ner enbart på grund av att inte äta nästan någonting alls. Jag tror att min stora räddning var att jag aldrig kräktes upp maten och såg det därför inte som någon utväg när man har ätit för mycket. Jag blev frisk på egen hand och vet idag med säkerhet att jag blev sjuk av psykiska problem och ej av fysiska. Jag kom till en punkt när jag ville göra mig så liten och ointressant som möjligt och få bort alla kvinnliga kurvor som lockade till sig män ( i det här fallet killar). Jag äcklades av killar och tankar på vad de ev. skulle vilja göra med mig ( att ha sex alltså). Detta är min egen tolkning. Jag är idag 32 år och har två barn tillsammans med min man. Under den första graviditeten vägrade jag att väga mig av rädsla för att ställa mig på vågen och väga mer än jag trodde. När min son var ett år vägde jag 57 kg som var precis så mycket som jag vägde innan jag blev gravid. Jag blev direkt gravid med min dotter och vägde mig under hela graviditeten den här gången. Varje gång jag ställde mig på vågen kändes det som en stor seger. Denna gång gick jag ner till 57 kg på bara 4 månader och den vikten håller jag än idag tre år senare. Jag kan pendla två kg upp och ner men min kropp verkar ha bestämt sig för att den vikten är lagom för mig. Jag kanske ska tillägga att jag liksom du hade en period mellan 18 - 25 år när jag tränade mycket och åt tonfisk, riskakor och drack coca cola light. När jag blev gravid första gången så insåg jag att jag och bebisen kommer att behöva mer än det. Idag lever jag ett helt normalt liv äter det jag vill och tränar när jag vill (dvs. aldrig). Jag värdesätter tiden med mina barn mycket mer än att stressa för att hinna träna flera gånger i veckan. Det finns ett liv efter problem med ätstörningar men jag tror att man får dras med vissa sviter längre än andra. Min anorexia höll på att kosta mig möjligheten att kunna bli med barn. När jag och min pojkvän hade varit tillsammans i nästan fem år så var jag bara plötsligt med barn fast vi aldrig använt något skydd. Lycka till i livet och hoppas att du får fortsätta att vara frisk. Anna

Tack så mycket......
Skrivet av
för ditt fina och utförliga svar och jag önskar Dig precis detsamma - Lycka till i framtiden! Vi är lika gamla, jag är ochså född 1968. Hoppas att vi bägge (och våra familjer!) får vara friska. Kram Mikaela


Är oxå frisk...(långt)
Skrivet av Ulrica
eller i alla fall så frisk som jag tror mig kunna bli. Var allvarligt sjuk i anorexia när jag var 13-15 år. Tillbringade 7 månader inlagd på sjukhus. Jag var väl lite tonårsmullig innan jag blev sjuk (är 179 cm lång) och kände mig som en valross på torra land... Under ca 6 månader rasade jag från 70 till 40 kilo och var mycket sjuk när jag blev inlagd. Sedan började kampen för att få en normal relation till mat igen. Det har tagit mycket tid och kraft, skolan har blivit eftersatt. Har nu i höst äntligen (!) fått ett gymnasieslutbetyg och kan söka till universitetet (är 22 år). Men äntligen kan jag unna mig mat och inte ständigt vara livrädd för bilringar, dubbelhakor eller andra "nojor". Jag äter inte direkt allt (dvs inte så mkt onyttigheter), men klarar av goda gräddiga såser och sådant utan att panikslagen börja räkna kalorier och tvångsgöra sit ups. Jag ser min sjukdom och tillfrisknande som från vilket missbruk som helst. Jag är en "nykter" anorektiker. Väger mig aldrig, vet att det bara skapar ångest. Hoppas att jag inte kommer att behöva göra det den dagen jag blir gravid heller. Är övertygad om att kroppen själv hittar en bra balans vad det gäller vikt och mat om man låter den sköta det själv. Anorexian har lärt mig att ta vara på mig själv och min kropp, men har bara en gång på sig...

Är idag nästan frisk, och mår bra!
Skrivet av Mi
Hej allesammans! Vilken lycka med en sida där man känner igen sig! Jag har varit mullig hela livet känns det som och blev retad i skolan ända upp till nian för att vara tjock, oerhört jobbigt. När jag var 20 bestämde jag mig för att banta och gick på 6 månader ner från 72 till 45, jag är 160 cm lång. Jag var inte direkt anorektisk men hade ett anorektiskt beteende. Förut hade jag alltid hestätit, utan att spy efteråt. Nu slutade jag äta. Jag och min man försökte skaffa barn, missfall, utredning och en fruktansvärd ångest som ledde tillbaka till samma beteende med hetsätning som förut. Gick upp massor i vikt och precis då jag bestämt mig för att banta igen som förut blev jag med barn. Det var en katastrof i början, jag kunde ju inte banta! Men jag insåg att barnet var viktigare än allt och struntade i att jag vid invägningen vägde 85 kg - hade en underbar barnmorska som förstod och jag slapp väga mig resten av tiden då jag tyckte det var så jobbigt! Då min son var född fortsatte min hetsätning då relationen till min man var mycket jobbig. Gick igenom en jobbig skilsmässa då min son var 2 år gammal, blev ensam och mådde fruktansvärt. Naturligtvis började jag banta genom att helt sluta äta och gick raskt ner i vikt. När jag gått ner till en "normal" lätt övervikt (så upplevde jag det iallafall), dvs 65 kg, träffade jag en ny man som fick mig att känna förtroende för min kropp. Han var också den första jag berättat för någonsin om mina problem med vikt, min egen kropp, bantning och mat - vilket stöd! Jag som trodde man skulle bli utstött för att vara så "konstig" om man berättade! Genom hans stöd har jag hållt vikten 65 kg, trots att jag haft vissa perioder av självsvält och hetsätning. Jag bantar nu "normalt" för första gången i livet, tillsammans med min man, vi har lagt om matvanorna och försöker motionera tillsammans! Kan tyckas enkelt för normala människor men är fruktansvärt svårt för mig, för det första att lära mig ligga kvar på en och samma vikt genom att äta normalt, och nu att gå ner lite till för att jag skall må bättre med mig själv. Viktnedgången, ca 5-8 kg är normal, takten likaså (inga 5 kilo på en vecka här inte!), samt metoden (sundare mat, 3 gången om dagen och motion). Det hjälper att min sambo numera känner igen alla signaler på överätning/svält jag uppvisar och som säger till, ofta innan jag själv är medveten om vad jag gör! Vi planerar nu ett första gemensamt barn, tänker vänta till jag gått ner 5 kilo till, förmodligen i mars/april, innan vi börjar försöka, just för att jag fortfarande känner mig känslig för att bli med barn i en vikt jag inte mår bra i, vilket jag tror skulle utlösa en ny hetsätning. Vad jobbigt allt kan vara, och hur bra det känns när man känner att man är på rätt väg, även om man inte är där ännu! En stor kram till alla andra som har eller har haft sådana här problem!

Fler som liksom jag blivit friska (nästintill)?

Jag har också blivit frisk...

Tack så mycket......

Är oxå frisk...(långt)

Är idag nästan frisk, och mår bra!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information