Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Är vi curling-föräldrar?

Skrivet av Ante
Har läst lite om detta nya begrepp "curling-förälder" dvs en förälder som fixar lite för mycket för sitt barn, s a s sopar isen åt dem. Läste några artiklar om detta och även om jag inte gillar det här att man etiketterar beteenden så kunde jag inte låta bli att till viss del känna igen mig...!
Tänkte på om det kanske är lättare att hamna i detta beteende om man som vi har "bara" ett barn? VAd tror ni andra?

Här är några länkar till artiklar om detta:
http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_6753516.asp

http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_6758886.asp

http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_6763979.asp

http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_6792262.asp
Svar på tråden: Är vi curling-föräldrar?

Mina funderingar

Skrivet av  Stareye
Tack för länkarna, de var intressanta! Som svar på din fråga svarar jag att det finns lika stor risk för en ettbarnsförälder som en 5-barnsförälder att bli en s.k. curlingförälder. Jag tror att det, som med i princip allt annat, handlar om vad man har för värderingar här i livet.

Säg att vi har en förälder som själv är aktiv och sportar mycket. Den föräldern tror jag att kanske (medvetet/omedvetet) försöker sporra sitt/sina barn till att prova på olika sporter. Därmed kanske föräldern skjutsar sitt/sina barn till olika träningstillfällen flera gånger per vecka. En person som inte sportar lägger kanske inte ner lika mycket tid, möda och engagemang på att skjutsa sina barn till t.ex. fotbollsträning.

 

Mina funderingar

Skrivet av  Moa
Jag kan,för oss själva säga,att här är det nästan tvärtom!jag pushar min son rätt mkt,jag kan komma på mej själv med att säga nej till saker bara för att säga nej!!för att han INTE ska bli bortskämd!Men jag menar,i vissa fall kan han ju ändå uppfattas som bortskämd!Han är ju själv om att rå om oss,själv med att äga alla sina saker,inte behöva dela med nån.han är lixom av naturen givmild,generös..det känns bra!!
Men i ett fall kan jag känna "Å att han är ensam",och det är när han gnäller "Jag har inget att GÖÖÖÖRA"men kanske bättre det än ha ett syskon att bråka med o kivas med.......
 

Inget att göra...

Skrivet av  Gunilla H
Hej!

Min son kommer också emellanåt och klagar över att han inte har någon att leka med. Det svider ju lite i hjärtat när han säger så, men jag försöker komma ihåg att barn inte alltid har någon att leka med bara för att de har syskon (det är ju inte alltid syskonen vill!) och säger att då får han leka själv (om nu inte jag vill det förstås, för det händer ju :-)!).

Samtidigt så är min son otroligt kreativ och han kan spela upp hela pjäser när han leker själv med dockskåpet, eller piratskeppet och jag vill gärna tro att det är för att han leker så pass mycket själv.
 

Tänkte så här...

Skrivet av  Ante
För egen del känns det som att jag ibland tenderar att bli lite överbeskyddande på ett sätt som jag kanske inte skulle varit med fler barn. Och att det är lättare hamna i en "servande" position om man bara har ett barn att serva! Har man fler är det väl rent praktiskt svårt att hinna med att lägga lika mycket tid på varje som man gör med ett. Hålla reda på en gympapåse är lättare än tre liksom...!
Men visst, jag försöker verkligen att se till att han inte blir bortskämd i betydelsen lat. Nu har han visserligen blivit det ändå ;-) men jag har bestämt mig för att ändra taktik! Bättre sent än aldrig hoppas jag. Vissa saker sköter han automatiskt eftersom vi tjatat om det från början, men mycket återstår. Skulle t ex önskat att jag fortsatt att involvera honom i köksarbetet t ex som jag gjorde då han var liten.
 

Lätt att hamna i "servandet"

Skrivet av  Anna, Málaga
visst är det! Det gàr ju sâ smidigt och snabbt att ta pâ honom skorna när han ber om det, istället för att säga. "-nej, du kan göra det själv, jag hâller pâ att bre mackor, det är bara bebisar som inte kan ta pà sig skorna.." etc. Det gäller att tänka till tvâ gànger innan man hjälper dem av bara farten.
 

Barnet..

Skrivet av  Sarasmile
Hej, intressant,
Jag tror att efter ha levt ett antal år i Frankrike kan jag gott säga att svenska barn är oerhört "bortskämda" och jag är övertygad om att det inte kommer att hjälpa dem i framtiden. För det första behöver ett barn gränser i sin uppfostran. För det andra så behöver barn ibland ha tid för sig själva att tänka och finna svar och inte få allt serverat på silverfat.. man hjälper inte barn genom att skämma bort dem, eller tänka åt dem, tvärtom, man försvårar situationen för dem i framtiden. Barn som inte saknar något kan aldrig skapa sig de drömmar och visioner som behövs för att komma vidare i livet. Barn som aldrig får ett nej kommer inte kunna lära sig vad som är rätt och fel.

Däremot är jag inte överförtjust i fransk barnuppfostran heller, de är ofta för hårda mot barnen och man ser öfilar hit och dit för ingenting!
Jag tror på sunt förnuft och intelligens.



 

Nja, det vill jag väl inte tro

Skrivet av  Gunilla H
Hej!

Jag har också läst artiklarna och tyckte att det var intressant och väckte en hel del funderingar hos mig.

Jag har nog funderat en del på det förr, för visst finns det en större risk att man gör det FÖR lätt för sitt enda barn, eftersom man ju har mer tid och kraft att ägna sig åt barnet.
Men jag försöker att vara med vägledande för min son. Inte göra så mycket saker åt honom, som att försöka visa honom hur han ska hantera det själv (inom rimliga gränser förstås, han är ju bara 4 år).

På både det dagiset han går och på hans förra, så fanns det ett barn som bet, rev och klöste de andra barnen när det blev konflikt.
Fröknarna på båda dagisen var ju fullt medvetna om problemet, men de kan ju inte vara överallt HELA tiden.
Så vi pratade mycket hemma om hur man kan göra när någon slåss, så att sonen skulle kunna hantera situationen själv när det behövdes (en av strategierna om inget annat hjälpte var att gå till fröknarna och be om hjälp).

Jag tror att det är viktigt att man stärker sitt barn så att det kan klara saker inom rimliga gränser själv. Det är ju inte så bra för barnets självförtroende om mamma eller pappa måste gripa in jämt.
 

Jag tror det är lättare...

Skrivet av  Anna, Málaga
...att hamna i ett sânt beteede om han har dâligt samvete för nâgot, t.ex att man jobbar mycket och har dâligt med tid och ork.
Som ettbarnsförälder borde man ju ha mer tid och ork till sitt enda barn, men det kan ju hända att man ofrivilligt tycker synd om det och försöker kompensera det pâ nâgot vis, genom att alltid ge det "det bästa". Och barnet vänjer sig vid det och väntar sig att bli särbehandlad även utanför familjen.
Själv tycker jag väl inte att man kan vara för engagerad eller ens "överengagerad" i sina barn. De kan inte lösa konflikter själva, den stora skillnaden är väl att vi kan lära dem HUR de kan göra istälet för att vi ska hoppa in och fixa allt till dem. Min son kom ibland hem frân skolan (3-4 âr) och sa att "x eller y inte ville leka med mig,", vilket inte var sâ konstigt eftersom han har en väldig energi och vill springa och klättra. Vi pratar om det och jag förklarar att mânga barn kanske vill sitta och gräva i lugn och ro, men det finns alltid nâgon annan att leka med. "Frâga först, och vill de inte leka fâr du hitta nâgon annan" Det fungerar bra, och nu har han fâtt nâgra likasinnade kompisar. Men vi har en annan mamma (fyra barn) som sätter igàng en stor utredning om nâgon inte vill leka med hennes son, pratar med barnet i frâga, blandar in läraren osv. Detta händer nästan varje dag , och hennes son har fâtt uppfattningen att alla "mâste" leka med honom, annars griper hans mamma in.
När det gäller endabarn tror jag nog att problemet mer är i hemmet. Vi föräldrar fâr nog vara lite som syskon ât vâra barn, sâ att de lär sitt att respektera och vara lyhörda för andras vilja. När vi leker själva gör vi först nâgot som han vill, sen nâgot som JAG vill, tex rita. De mâste lära sig att alla ska anpassa sig lite till varandra, inte bara vi föräldrar, tror jag.
 

Artiklar från Familjeliv