Ointresserad förälder?

Ointresserad förälder?
Skrivet av	Funderar
Hej! Jag har en son på 4 år, och pappan och jag är separerade men håller kontakten ändå. Sonen är varannan-vecka hos mig/pappan. Jag har en ny sambo, som har en egen snart vuxen son, och vi är en familj. Min sons pappa har inte hittat någon ny, och har inte kommit så långt i "bearbetningsprocessen" trots att det gått två år. En sak är jag orolig för: Pappan bryr sig inte så mycket om vår son. Så fort det går så får han sova/vara hos farmor och farfar. Grabben behöver ju sin pappa också! Jag har märkt att sonen är lite orolig för pappa när han är hos mig, och vi har pratat om att pappa klarar sig själv, och sonen har fått ringa och prata med pappa så ofta han vill. Mig är han inte ett dugg orolig för. Det har hänt flera gånger att sonen har blivit besviken för att pappa har lovat göra saker med sonen, och det inte har blivit av. Hur ska jag få pappan lite mer intresserad av sin son?
Svar på tråden: Ointresserad förälder?

Jag vet...
Skrivet av alexxandra
Ja det var en bra fråga!! Vad gör man för att det ska bli mer intresserade av sina barn? Jag vet faktiskt inte, men jag sitter själv i samma sits. Har pratat med min förre detta sambo angående detta, men tyvärr han stänger öronen och vägrar att lyssna. Precis som du så när min son är där, så är det mer hans mamma ( farmor) som tar mer ansvar för barnet än han själv!! Har även pratat med hans mamma, men jag vet inte om det är ett vanligt mamma symdrom att man håller det stora sönerna bakom ryggen!! Vi har haft det så här sen han vara 4 1/2 år och tyvärr börja detta " att inte ha intresse" börjat att spelga av sig på våran son. I julas hade han fält kommentaren; att du är inte min riktiga pappa, du är aldrig med mig och jag vill inte ha dig till pappa!! En klar signal från sin egna son, men tyvärr inte ens det gick in. Även om det smärtar rejält, så får jag tänka att hans fel och brister är det bara han själv som får leva med. Det här med besvikenhet har blivit hans vardag och det är synd att det ska behöva vara så. För vem ska man inte kunna lita på om inte ens egna föräldrar. Men vad man ska göra?? Prata och försöka att få dem att förstå, det är väl det enda.

Usch!
Skrivet av Funderar
Tack för ditt svar. Det lättar att man inte är ensam i den här sittsen. Min sambo har en son, vars mor inte heller är så intresserad av honom, utom när det gäller att köpa saker till sin son. Han är snart vuxen och kommer att flytta hemmifrån om några år (snyft), men vi har en bra realtion och han litar på oss. Ständigt säger han kommentarer om sin mor tex. Tror du verkligen att det kommer att hända? Ja, ja, vi får väl se, osv. Det skär som knivar i mig, för han är ju så besviken på henne. Jag och min sambo har sagt flera gånger att han får komma till oss om det är något, och ibland så vill han inte riktigt gå hem till mamma, dröjer sig kvar och hittar på "viktiga saker" att göra. Sambons son är underbar, och jag hoppas att min kille blir lika go som storebror, men jag vill inte se barnens besvikelse på den andra föräldern. Om jag skulle prata med min fd. sambo, så lyssnar han inte. Jag har berättat för ex:et vad sonen sagt om en lovad händelse som inte inträffade, men det har inte blivit någon bättring. (Hoppas att han träffar en ny tjej snart!) Innerst inne tror jag att det bästa är att prata med barnen och tala om att är det så att de inte får kontakt med den anrda föräldern så får de vända sig till dem som bryr sig om.


Du har så rätt
Skrivet av alexxandra
Du har absolut rätt, det enda man kan göra är att låta dom veta att man bryr sig om dom, vilket är det viktigaste, att det känner tillit!! Känner igen det där med att ta upp och prata om det, tyvärr så lyssnar det väldigt sällan!! Så nej, ingen aning hur man kan få dem att tänka om

Ett steg frammåt!
Skrivet av Funderar
Lyckades berätta för pappan att hans son är orolig för honom och att han nog vill ha mer tid hos sin pappa. De skulle faktiskt prata om sonens oro, och jag hoppas att pappan tar sin sons oro på allvar. Sonen är duktig på att prata trots att han bara är 4 år, och berätta om vad han känner. Ibland får man lirka lite för att få fram vad han verkligen känner. Sonen sa i helgen att han var orolig för sin pappa, men är inte orolig för mig. Det är ett stort steg, och jag försökte att berätta vad som händer i vuxenvärlden när sonen inte är hos resp. förälder.

tyvärr inte mycket att göra
Skrivet av AnnaG
Hej! Är nyseparerad och bor med min 3-åriga dotter. Pappan har alltid varit ganska oengagerad i henne och skyllt detta bl.a. på mig. Jag har varit för nära henne så det har inte funnits plats för honom, enligt honom. Samtidigt har han inte ansträngt sig för fem öre. Jag har länge kämpat att få honom mer engagerad och dessutom tagit på mig lite av skulden. Men nu börjar jag ledsna. Jag kan inte ta ansvar för hans liv. Tyvärr kan jag nog inget göra. Det är hans val. Och eftersom han inte anstränger sig får han inte så bra kontakt med henne, vilket gör att han blir ännu mindre intresserad av henne, för han känner henne ju inte så bra egentligen. Oengagemang föder tyvärr mer oengagemang. Tyvärr, tyvärr, tror jag inte att du kan göra så mycket. Du kan bara ta ansvar för din föräldrarroll och han får ta ansvar för sin. Och barnets besvikelse kan man tyvärr inte skydda det mot. Än så länge är det inget stort problem för min treåring, men snart så kommer hon nog bli besviken på sin pappa. Jag försöker prata med henne och uttrycker mig alltid positivt om pappan (men tilltjuvende och sist är det ju ändå dottern och pappan som har eller inte har bra relation, oavsett mig). Och sen försöker jag att tydliggöra för mitt ex att det är han som väljer hur han vill ha sin relation till sitt barn. Tyvärr kan jag nog inte göra så mycket mer. Man kan inte göra val åt andra, leva åt andra, ta ansvar för hur de lever sina liv... (jag försökte det ett tag... men man mår bara dåligt). Koncentrera dig på dig som mamma så får han koncentrera sig på hur han vill eller inte vill vara pappa.


Men hej!
Skrivet av Anna, Málaga
Jag undrade just hur det hade gâtt för er, för det var länge sen jag sâg dig här inne. Treâringar kan vara väldigt mammiga. Min man är jätteengagerad, men mamma är ändâ bäst, sâ det är ju inte lätt heller för papporna, ibland. Hade du inte en bonusdotter ocksâ? Har hon bra kontakt med sin lillasyster fortfarande? Hälsningar

hej hej
Skrivet av AnnaG
Va gulligt att du kom ihåg, jo, jag har ju inte varit så aktiv här (mest läst). Men det har gått väldigt bra allting, separationen är klar och alla mår faktiskt bättre, det är bara pappaumgänget som inte funkar helt bra. Men idag ska han hämta och hon ska sova där och det verkar som hon tycker att det är helt okej, vi har gjort torsdag till "pappadag", så hon vet så väl och verkar trygg med det. Problemet är egentligen inte Thea (dottern) utan exet som är så nervös och lättkrängt (han har faktiskt ganska stora problem med sig själv). Han tar illa vid sig så fort hon säger något negativt, typ "jag vill inte vara här med dig". Men treåringar säger ju sånt hela tiden. De testar och är spontana och vet inte vad man "inte får säga". Det är inte så att hon skriker eller säger att han är dum ens, utan verkar bara inte helt nöjd i hans sälskap och inte ens såna små motgångar kan han ta. Men det kanske blir bättre när hon blir större... Så umgänget blir rätt så nervöst och instabilt. Jo, bonusdottern är 16 år nu och de har ganska bra kontakt, hon gillar sin lillasyster (och lillasyster avgudar den stora), men hon tar inte så mycket initiativ, verkar lika gärna kunna träffa Thea som att inte träffa henne, men det kanske är den lätt blaséiga tonårsåldern... Oj, det blev en lång utläggning... men ska vara lite mer aktiv här nu när energin börjar återvända efter separationen. Ha det gott

Åh, jag känner igen mig!
Skrivet av Blomman
Vet precis hur du menar... fast i mitt fall avlöser de nya flickvännerna varandra och jag är rädd att sonen hamnar i kläm och lite skymundan... Ang sova hos farmor, jag har själv pratat med farmor och hon höll med mig att det var lite mycket barnvakt där ett tag. Dessutom skötte inte pappan tiderna, kom inte och hämtade när han skulle och så... Därför har hon börjat säga nej till fler barnvaktsfrågor. Bra tycker jag. Vad man kan göra? Ja tyvärr har jag inga svar, det är svårt att tvinga på ett intresse och det skär ju i hjärtat att behöva göra det. Det som tog på sonens pappa var när jag sa till honom att sonen börjar bli så stor att han kommer ihåg saker du lovar och vet när du struntar i honom och blir då jätteledsen. Det blev skärpning efter det. Hoppas du också hittar en lösning, kramar

Ointresserad förälder?

Jag vet...

Usch!

Du har så rätt

Ett steg frammåt!

tyvärr inte mycket att göra

Men hej!

hej hej

Åh, jag känner igen mig!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information