Funderar på att stoppa här..

Funderar på att stoppa här..
Skrivet av	gabbiz med Alvin
Egentligen vill jag ha hus och flera barn och värsta stora familjen i tomtebolyckan. Men någonstans känner både jag och sambon att nej, vi orkar inte med fler barn (eller snarare bebisar). Nu är sonen ett och ett halvt och helt underbar. Han är så duktig och rolig och en liten person, äntligen. Han förstår vad vi säger och vi förstår vad han vill säga, och han är tillgiven och gosig. Jag VILL INTE ha en bebis till. Alla på vårbarn -03 som är mitt hemmasnack vekar vara gravida med sitt andra, tredje eller fjärde barn, och jag känner bara "näää". Och jag antar att folk snart (innan sonen blir tre..) kommer att undra om jag inte är gravid igen eller tänker bli det.. Det som känns så konstigt är den här ambivalensen. Visst vill jag ha fler barn SEDAN, när de är större och när vi blir gamla, men vi vill inte ha dem nu och inte när de är riktigt små. Just nu säger vi att vi får se sen, att vi är glada över Alvin just nu. Kanske när han börjar närma sig fyraårsåldern och förhoppningsvis är ur blöjorna, och jag har hunnit jobba iaf mer än ett år, kanske då.. Det som känns riktigt hemskt är att om Alvin hade blivit en flicka hade jag kanske nöjt mig med ett barn och tyckt att det räckte alldeles utomordentligt. Men nu blev det en pojke (som vi avgudar) men jag känner fortfarande att jag vill ha en dotter också. Usch, vad jobbigt det är när alla man känner skaffar en massa barn och är så lyckliga över det, när man själv tittar på dem och tänker: Gud, vad jag är glad att det inte är jag som är gravid.. Och dessutom är det en del av dem som tycker att alla andra också måste skaffa fler barn, för att hålla dem sällskap ungefär. En av mina kompisar har tre biologiska barn mellan 6 mån och 4 år, plus en bonusson 10 år på heltid. Hennes man tittade på mig och Alvin när vi var där sist och sa: Ett barn, så exotiskt det känns. Tänk vad lyxigt.. Eller nåt i den stilen. Och då känner jag att ja, det är otroligt skönt med "bara" ett barn. SAGA skrev en massa argument för att vara ettbarnsförälder några sidor bak, och jag kände bara JAAAA, vad skönt. Jag är så himla kluven! Någon mer som (förmodligen) KAN skaffa fler barn (både biologiskt och ekonomiskt/praktiskt) och någonstans ser framför sig en familj med många barn, men som ändå tvekar och känner att det räcker med ett? Hjälp mig med lite tankar och reflektioner kring ert val av familjestorlek..
Svar på tråden: Funderar på att stoppa här..

Liknande funderingar!
Skrivet av Elaine med vanja
Jag var tvärsäker på att jag bara skulle ha ett barn. Men när min dotter började närma sig två år började jag längta efter ett barn till! Detta är inte så länge sedan då min dotter är 2 år och 3 månader i dag! Innan jag fick barn ville jag ha minnst två! När Vanja föddes fick vi en tuff start av olika anledningar och jag ville under inga omständigheter gå igenom spädbarnstiden en gång till! Detta var samtidigt en sorg för mig för jag hade alltid sett mig med minst två barn! Nu börjar Vanja bli mer självständig och jag har mer tid över för mig själv! Vilket jag tycker är otroligt skönt! Men så finns det en liten röst inom mig som säger att visst vore det mysigt med en bebis till! Fast inte riktigt ännu! När Vanja är ca 4 år skulle jag tycka det vore lagom med en till bebis! Sambon är inte riktigt med på det ännu så vi får väl se! Jag är heller inte riktigt 100% säker ännu! Det finns så många fördelar med att bara ha ett barn, men som sagt, suget finns där Detta blev något svamligt men jag hoppas att du förstår vad jag menar! Men jag har gått i från att aldrig mer vilja ha barn till att kanske om ett tag! När Vanja har en riktig tuff dag med massor av trotts kommer tvivlen igen att vill jag verkligen utsätta mig för detta en gång till! Men så har vi de underbara stunderna med massor av gos och då kan jag säga till mig själv men ett barn till ska jag väl klara! Ja, vi får väl se om jag kan bestämma mig någon gång! Kram

Samma tankar.
Skrivet av Sara med Vega 23/5
Jag har alltid sagt att vi skulle ha två barn men nu känner jag att det kanske räcker med Vega. Jag har heller inte lust att gå igenom bebistiden igen nu när det börjar bli lättare och vår lilla familj funkar bra. Fast sen tänker jag också på att jag är otroligt nära mina systrar och vill ge min dotter samma chans till den vänskapen, men det finns ju ingen garanti för att syskon kommer att tycka om varandra och umgås. Sen så är det ju en massa snack om att barn ska ha syskon och att man skulle beröva dem något om de inte får det, bla bla säger jag. Det allra viktigaste är väl att få växa upp i ett harmoniskt hem med nöjda föräldrar som har fått välja hur stor familj de vill ha själva. Vi har bestämt oss för att avvakta i ett par år och se hur det känns då, vi har inte uteslutit ett barn till men vi känner inte heller att vi måste ha fler barn, vi tar det som det kommer.


jag med.....
Skrivet av Cilla med Hugo 030208
Har en underbar son på 1,5 år, alltid glad och go, hade en lätt graviditet och en lätt förlossning. Maken är nöjd med ett barn och jag känner liksom du att just nu så är detväldigt trivsamt att bara ha ett barn, men när jag blir gammal så vill jag ha en stor familj. Iblnad så tänker jag att jag inte ska ha fler barn för jag kommer inte att orka, vill ha min "egen-tid" och pengar att resa göra roliga utflykter m m men så ibland kommer en oförklarlig längtan efter ett barn till.

Vi med
Skrivet av Mathilda
Min sambo är rätt mycket äldre än mig och han har tre barn, två stora (nästan vuxna) sedan förut och så vår gemensamma lilla kille (2 år). Vi är ju som en ettbarnsfamilj eftersom de stora inte bor här. Sambons dotter har flyttat till eget och sonen kommer ca varannan helg. Så, min sambo vill absolut inte ha fler barn. Det är han helt säker på. Jag vill inte heller ha fler barn, men kan känna mig osäker. Men det är mer att jag tänker på vad jag inte kommer att få, t ex jag kommer inte att få vara gravid och föda barn igen. Vet inte riktigt hur jag ska förklara... men alltså mer vemodigt tänkande om att jag "bara" fött ett barn och "bara" haft en bebis, än ett aktivt längtande efter ett barn till med allt vad det faktiskt innebär. För oss innebär det rätt stor frihet att ha ett barn. En väns syster som har tre barn, sa att de tio åren från det första barnet föddes var som en dimma som hon plötsligt vaknade upp ur. Och så vill jag inte ha det. Nu har vi i alla fall en chans att hitta oss själva och varandra mellan blöjbytena :-) Usch, vad svamligt. Men hur som, när det kommer till kritan, är jag otroligt nöjd med att ha detta enda lilla barn. Och jag tänker ju inte byta sambo, så... ;-)

några tankar
Skrivet av A-M
Vi har en dotter på 15 månader och vi är helt övertygade om fördelarna med att vara ettbarnsfamilj. Ändå kan jag ibland tänka att jag kunde ha större familj när jag blir riktigt gammal (typ i pensionsåldern), eller fler äldre barn (typ i skolåldern och uppåt). Men fler graviditeter och bebisar? Nope, absolut inte! Så ja, det är lite ambivalent ibland trots att ettbarnsalternativet i grunden känns som det rätta för oss. Jag antar att man blir påverkad av alla röster som säger att man måste ha fler barn. Ibland har jag svårt att höra min egen röst i surret, jag kan slås av rädsla för att ångra mig och speciellt rädd är jag för att dottern ska anklaga mig för att hon inte fick syskon. Men själv vill JAG ju egentligen inte ha fler barn! Det är bara det där "tänk om jag ångrar mig" som väcker ambivalensen ibland. Jag antar att det blir lugnare när dottern blir äldre och omgivningen slutar förvänta sig fler... När jag gjort plus- och minuslistor för familjeliv med ett eller flera barn har fördelarna med ett barn alltid övervägt, utan tvekan. Att vara ettbarnsfamilj ligger helt i linje med våra värderingar i övrigt. Vi har mycket vi vill ägna oss åt och barn är inte den enda meningen med livet, men det barn vi har ska givetvis få så mycket tid och uppmärksamhet som det behöver. Det ska finnas rum för allas liv i vår familj. Nu är ju livet inte oändligt, så på något vis måste man dra gränser för att få en balans. En av våra gränsdragningar är att vara ettbarnsfamilj.


Förlåt att jag lägger mig i
Skrivet av Viola med 5 tjejer 6-14 år.
för jag har egentligen inte här att göra. Men när jag läser igenom era inlägg och ser osäkerheten i dem är jag ganska säker på att åtminstone några av er kommer att ångra er om ni "nöjer er" med ett barn. Jag jobbar med äldre och hör ofta dem som "bara" har ett barn säga att de ångrar att de inte skaffade flera. Däremot har ingen som har 3-4 barn sagt att de ångrar att de skaffade så många. Jag vet inte vad ni har för erfarenhet av spädbarnsperioden, men av egen erfarenhet kan jag säga att det är mycket enklare andra gången. Då har man ju gått igenom allt en gång och kan ligga steget före på ett helt annat sätt. Jag tror att om man är det minsta osäker i sitt beslut, kommer man ha svårt att släppa de tankarna. Lycka till vad ni än bestämmer er för!

Jo, det är väl så
Skrivet av Mathilda
att man oftast ångrar det man INTE gjorde. Men som sagt, jag vill absolut inte byta sambo och då blir det knepigt att skaffa fler. Sen känns det inte heller helt rätt att skaffa barn enbart av rädsla för att man ska ångra sig senare i livet. Det borde väl snarare vara ett mycket mer aktivt val i nuet. Jag försöker att se det som ett fantastiskt litet mirakel att jag fick ETT barn, helt enkelt.

Tror du har rätt..
Skrivet av gabbiz med Alvin
Jag är ganska säker på att jag kommer att vilja ha fler barn när min son är större, men jag drar mig verkligen för spädbarnstiden igen, även om det blir enklare nästa gång. Jag gillar inte bebisar, och inte ens min egen var någon höjdare.. Efter ettårsdagen har han däremot varit en sådan guldklimp att jag knappt tror det är sant.. Kan man få en ettåring, jag är gärna gravid ett extra år istället.. ;) Det känns så himla fel på något sätt att bli gravid och inte längta efter bebisen, om någon förstår vad jag menar. Men det kan ju hinna ändra sig på två år, och då kanske jag vill bli gravid igen. Eller så vill jag inte det, och då blir vi en ettbarnsfamilj med allt vad det innebär. Det är ju just dessa tvivel som är det jobbiga. Jag kanske kommer att ångra mig om jag bara skaffar ett barn (eller skaffar och skaffar, vad är det som säger att jag kan få ett barn till även om jag vill?), men det är ju inte säkert. Får fundera vidare och känna efter. Oavsett vilket så vill jag inte ha några fler innan Alvin är omkring fyra, så får vi se hur det blir sedan.


Förstår precis vad du menar!
Skrivet av Viola med 5 tjejer 6-14 år.
Mina hade också gärna fått varit minst ett halvår, gärna ett år, gamla från början. Har heller aldrig gillat spädistiden nå\'t vidare. Man får trösta sig med att tiden går fort...

ihhh jikes, tänk o föda en 1 åring
Skrivet av Afrodite me Luna
den förlossningen skulle inte jag vilja vara med om ;-) Själv e jag galen i bebisar. Älskade småbarnstiden och längtar efter att en dag få uppleva den igen. Som det ser ut i dagsläget är det dock 1 barn som gäller dom närmsta åren, längtan finns där, men det är en känslomässig längtan, samtidigt blandad med lite ljuv skräck förtjusning. Dels tycker jag att det är underbart att ha ett barn, dels vill jag uppleva att vara 2 barnsmor och även ge min dotter glädjen av syskon, då jag själv upplevde att syskon var viktigt för mig när jag var yngre. men mycket skall hända innan det blir planer på en knodd till, det är studier som skall klaras av, bostad skall bytas, ny bil skall införskaffas, jag skall mogna med tanken på ett barn till och likaså mannen behöver få känna längtan till det innan vi skall överväga det. Det ligger nog långt i framtiden om det blir syskon någon gång. Men jag säger absolut inte aldrig. För jag vet ärligt inte vad som väntar runt knuten. Idag är idag, och imorgon är en annan dag.

det är kanske inte definitivt NEJ för all framtid
Skrivet av Linda & Oliver
för alla av oss även om det känns så. Tur är väl att man kan och FÅR ändra sog om man vill. Kolla in min man... han ville under inga omständigheter ha barn. ABSOLUT INTE. Men jag ville. Så när vi kände att vi ville bygga ett liv tillsammans så fick han också omvärdera tanken på barn. Det tog typ 4½ år o då blev jag gravid pga. ett slarv.... (en annan story). Det var inte kul första v. innan det andade i oss. Men vi växte in i det. Han älskar vår son över ALLT o är mer än gärna med honom. Är Oliver borta 2-3 dagar hos mormor o mrofar så är han hett efterlngtad. Få pappor i bekantskapskretsen o på gården är så MED barnen som min man är. MEN fler barn... nä det vill han inte ha. Ibland funderar jag på hur ngn KAN "skaffa" 5 barn men så känner jag att VI tillsammans bygger en värld som inte är ngn schablonvärld. En värd där inte alla måsta vara stöpta i samma form. En värld där vi försöker läara våra barn att Olikheter berikar mer än det själper. Kanske får Oliver syskon, troligen inte, men man vet aldrig. Maken KAN ju ändra sig... o min rygg & nacke kanske träffas av ngn magisk hand o blir bra igen så det lämpar sig att vara gravid. VEM VET... men det är ju som det som är en del av tjusningen med livet...det oförutsedda. Tack för dina tankar. ps. Förresten måste bara säga att mina kollegor som är ett barnsföräldrar inte ångrar sig. Deras barn är 22 resp. 15 o jag har faktiskt frågat dem rätt ut. Men Det är nog väldigt olika. O som sagt... tur e la de.... kram


Exakt!
Skrivet av Viola med 5 tjejer 6-14 år.
Alla är olika. Det är lite lustigt egentligen. Jag "bestämde" redan som liten att jag ville ha minst 3 barn. Andra "bestämmer" att de vill ha ett eller två. Nu visade det sig att jag fick tvillingar första gången, så jag valet att stanna vid ett barn fanns aldrig. Och så blev det några till av bara farten...

tja...
Skrivet av A-M
Samma typ av osäkerhet ("valde jag rätt") kan jag också känna inför andra saker i livet, t.ex. utbildning, bostadstyp, bostadsort etc. Så jag ser det inte som speciellt dramatiskt att ambivalensen kan sträcka sig till barnantalet också. Funderar man inte alltid på om man kunde göra/ha gjort nåt annorlunda? Är man nånsin säker på att det liv man lever är det bästa möjliga? Sen tror jag också att det är lättare och mer politiskt korrekt att säga att man ångrar att man inte fick fler barn (propagandan för syskon kan ju vara ganska hård ibland, så många känner nog att de "borde" ha velat ha fler...)än att man ångrar de barn man har. Det går ju liksom inte att ångra personer som finns (och om man gör det vill man nog inte erkänna det). En åldrig ettbarnsförälder kan säkert dessutom tro att besöken hade varit fler om han/hon hade haft fler barn. Sånt kan man ju aldrig veta, däremot kan man alltid drömma... Så jag tror inte att osäkerheten betyder att man borde förstora familjen "för säkerhets skull". Däremot är väl en smula osäkerhet ett tecken på att man verkligen tänker efter ordentligt.

Men visst..
Skrivet av gabbiz med Alvin
Förstår hur du menar med att man tvivlar inför alla val man gjort och kommer att göra, men du har ett helt liv på dig att byta hem eller bostadsort, ett helt yrkesliv på dig att byta jobb eller inriktning, men bara ett visst antal år på dig att "skaffa" barn. Och jag hymlar inte med att jag tycker att familjesammansättningen är en långt viktigare fråga än hus och hem eller jobb. Men det är ju bara min åsikt. Min sambos mormor, som gick bort för ca. ett och ett halvt år sedan, uttryckte faktiskt ånger över alla sina barn då och då. Hon fick sju barn (min svärmor är i mitten och född 1951) och hade det fattigt och riktigt jobbigt från och till. Men alla sju barnen och de fjorton barnbarnen är skötsamma, duktiga, friska människor som gärna hälsar på pappa/morfar/farfar nu när han är ensam kvar. Så det är nog bara i de jobbigaste stunderna som man ångrar dem, i övrigt kan man förhoppningsvis se hur rikt ens liv blev med alla dessa människor som älskar en. Oavsett vilket så ska jag ju inte ha sju barn, så jag har svårt att tänka mig att jag skulle ångra mina barn om jag skaffade fler. Jag är mest rädd för att jag ska ha så lite ork för dem att jag ger dem men för livet.. Däremot kanske jag skulle ångra mig när mina väninnors döttrar gifter sig och blir gravida, att jag aldrig försökte en gång till att få en dotter (inte för att jag blir knäckt om nästa barn också blir en pojke, men jag vill gärna ha en flicka så att jag åtminstone kan hoppas på att få en lika bra relation till henne som jag och min mamma har). Jag är nog gjord för att ha ett litet barn, men flera stora.. Hur nu det ska gå till, jag vill ju inte börja om med småbarn när Alvin är tio. Ja, som du ser tycker jag fortfarande frågan är jättesvår.


Men om man är just osäker, så..
Skrivet av S-J
.. blir det ju lika galet vare sig man väljer att stanna vid ett eller att få ett till.....

Ja..
Skrivet av gabbiz med Alvin
Och det är väl det som är det jobbiga med ambivalensen, just att man känner att man inte KAN göra rätt, för man VET INTE vad som är rätt.. Tiden får utvisa hur det blir, jag har inte bråttom rent biologiskt, är bara 26 så förmodligen/förhoppningsvis kan jag få barn i många år till. Och kan jag inte det så blev det bara ett barn utan att jag behöver bestämma det själv. Har ni "bestämt" er för att försöka adoptera fler barn senare, eller ska ni ge livet med Simon några år innan ni bestämmer er? Ni har väl inte heller särsklit bråttom egentligen, du är väl inte ens 30?

Nej jag är bara barnet s
Skrivet av S-J
Jag är 29. Men make är 35 och vid 40 försvinner en del tänkbara givarländer medans en del i gengäld tillkommer då jag blir 30. Just nu känner vi oss säkra på att det "bara" blir Simon och inga fler. Adoptionsprocessen har varit så lång och därmed extra tröttsam och slitig att vi inte känner att vi orkar gå igenom det igen. Dessutom handlar det ju, tyvär, en stor del om pengar..... Vad gällr att försöka få egenfödda barn igen är nog inte maken 100% främmane för det, bara 75 kanske s, men jag själv känner att jag inte skulle våga bli gravid av rädsla för att mista fler barn... och därmed må dåligt själv igen och kanske bli en sämre mamma t Simon. Och maken förstår och respekterar förståss det. Men, det är möjligt vi ändrar oss, ett steg taget ,) Just nu känns det dock inte så. Jag vill gärna ha fler barn, men jag vill inte bli gravid och orkar inte tänka på en ny adoption. och jag kan inte trolla..


Nej, inte om man tror på....
Skrivet av AH på besök
"man ångrar bara det man inte gjort" eller "man ångrar bara de barn man inte försökte få, inte de man fick" :o)

AH, vilket..
Skrivet av S-J
.. inlägg svarade du på? Mitt "Men om man är just osäker"? Det är väl det som är grejen, man ser på det olika. Jag tror personligen att man visst kan ångra att man "skaffade" fler barn då man gjorde det, men det är inte accepterat att säga det eller känna det. I övrigt håller jag med den som tidigare skrev i tråden att försöka få fler barn "för säkerhets skull" ifall man sedan skulle ångra sig annars inte tvunget är ett så bra val..

S-J
Skrivet av AH på besök
Som du ser i min rubrik - om man tror på.... om man nu inte tror på det kan man ju strunta i mitt inlägg. Själv har jag aldrig träffat på nån, eller hört talas om nån, som har ångrat sina barn. Om du har gjort det så är det ju väldigt sorgligt för den familjen.


A-ha.
Skrivet av S-J
Så om jag inte delar din erfarenhet så "får" man inte svara? s Ursäkta, men det märks att du bara är på besök. Så det får räcka så...

Men ursäkta S-J...
Skrivet av AH på besök
Varför försöker du förvränga det jag säger? Jag försökte ge ett råd - jag tror man saknar de saker man inte gjorde, alltså är mitt råd - kör på. Jag har väl aldrig sagt något om att man måste tycka som jag. Något som verkligen stör mig är dock när nån försöker förvränga det jag säger.

Så här vill jag ha det..
Skrivet av Linda m Irmelin 030909
Precis efter min dotters förlossning skulle jag absolut inte ha fler barn. Detta satt i ganska länge och det är först nu jag kan börja tänka mig att få fler. Jag har alltid velat ha två barn men tänker inte skaffa ett till förrän om ca3-4 år och då bara om det känns rätt. För mig är det viktigt att Irmelin får god tid på sig att vara "liten" innan hon får syskon och så känns det som att det räcker med ett blöjbarn itaget.


Känner precis likadant..
Skrivet av gabbiz med Alvin
att kanske senare, men först får Alvin vara liten och komma ur blöjorna. Sedan kan vi fundera på det.

Jag med
Skrivet av Eva
Jag är själv ensambarn och har alltid önskat mig syskon. Samtidigt har andra som har syskon och som ständigt har varit osams med dessa varit lite avundsjuka på mig som fått ha allting ensam. Nu har jag själv ett barn och känner att det nog får räcka. Vi har haft en väldigt jobbig tid från förlossning och hela sommaren som följde. Jag har heller ingen som kan avlasta mig till vardags, dvs mormor eller farmor finns inte i närheten. Eftersom både jag och min sambo inte är purunga längre känns det som om det får räcka. Jag skulle nog också vilja ha fler barn när jag tänker på min ålderdom men om den vet man ändå inget. Detta är mina röriga tankar om detta.

Men hej Gabbiz!
Skrivet av Åsa m Johan 030227
Kul att se dig här! Jag brukar ju också hålla till på Vårbarn-03. Hos oss är det så att vore det bara upp till maken så skulle vi ha fler barn. Kanske redan nu. Men han respekterar mitt beslut. Jag mådde ju inte bra psykist under min graviditet och det är främst därför jag inte vill. 9 månader av detta helvete (för mig) vill jag inte ha igen. Och vad gäller spädbarnstiden...ja just nu tycker jag nästan synd om dem som just fått. Det är möjligt att när Johan blir 5,6 år att det skulle kännas okej men å andra sidan är jag 43,44 då och då tycker jag (med risk att få påhopp)att jag är för gammal. Så det är nog att konstatera att Johan blir ensambarn med allt vad det innebär. Men du är väl yngre än jag (har inte kollat ditt info) så du har ju tiden för dig :-) Kram


Jo, jag har tiden för mig..
Skrivet av gabbiz med Alvin
Alvin föddes det året jag skulle fylla 25, och han var inte planerad, men högt önskad och älskad från början. Så visst har vi tid att fundera över det här, och det kommer vi nog att göra också. Vi har inte bestämt oss för ett barn, men inte heller för flera. Det är därför det här är en så intressant diskussion för mig, man får ta del av andra människors tankar och kan kanske få lite hjälp i beslutet när det blir dags att bestämma sig. Vi tycker ju precis lika om spädbarnstiden du och jag, även om jag mådde väldigt bra under graviditeten.

jag ville bara ha ett barn
Skrivet av moa
men skaffade ett till för majas skull. vi har sex år emellan och det känns bra. båda grav och förl var jobbiga men nu känns allt bra. jag ville att maja skulle få ha ett syskon när hon var vuxen det är då det är viktigast,tycker jag.

så där har jag oxå
Skrivet av T
tänkt i flera år. min son är nu åtta år, fyller nio i januari. jag har varit ensam med honom sedan han föddes och har varit enormt trött på karlar eftersom jag har haft sån otur, särskilt då med hans far. han vill inte alls ha sin son. men jag har ju naturligtvis varit sugen att skaffa fler barn lääänge nu. och dessutom har jag träffat en karl som verkar helt normal och som inte har flytt efter ett par månader. som inte fick panik när jag nämnde att jag ville ha fler barn i framtiden. så nu börjar man längta. tyvärr är vi båda arbetslösa just nu så ett barn lär få vänta tills åtminstone han har fått jobb. jag vill inte skaffa fler barn samtidigt som man har dålig ekonomi. inte en gång till, det är jobbigt för alla men drabbar barnen värst tyvärr. jag vill inte att ett barn till ska behöva växa upp i ett fattigt hem som min son tyvärr har tvingats gjort. kanske kommer ni också vilja ha fler barn när era barn har blivit lite äldre. min syster och hennes man fick just sitt andra barn och hennes dotter är lika gammal som min son.


Mina känslor. (ganska svamligt)
Skrivet av Erika m Thea
Jag har inte skrivit här förut men läst en del. Jag har alltid när jag tänkt mig mitt liv bara sett mig som ettbarns förälder. Thea är nu 16 mån och precis som din son helt underbar. Det är jättekul att vara hennes mamma. Jag är dock väldigt kluven till syskon, Jag mådde helt ok under min graviditet och tyckte förlossningen var en jättehäftig upplevelse även om det var väääldigt jobbigt. Jag skulle alltså gärna vara gravid igen (kan bli väldigt sugen när jag ser stora magar) och gärna föda barn igen men jag vet inte om jag vill ha fler barn. Vi bor just nu utomlands, jag forskar och maken jobbar mycket. Vi vill gärna fortsätta vara rörliga och kanske flytta runt i världen och jag känner att med ett barn så funkar det ok men med två, eller fler, barn kommer det bli svårare. Min främsta anledning till att få fler barn, de dagar jag känner att jag vill det, är ifall det skulle hända något med Thea, jag vet att det är en larvig anledning och att det inte skulle vara mindre hemskt om något skulle hända bara för att jag har ett barn till men det är så det känns. I alla fall, jag hade svaga misstankar om att vara gravid för några veckor sedan och var under de dagarna innan mensen kom både livrädd och lycklig, det var väldigt skönt när mensen väl kom. Vi har inga planer på syskon under de närmaste året i alla fall och får väl ta ställning igen senare men det är, för mig i alla fall, inte alls självklart att det blir fler barn fast maken är helt inställd på syskon.. Ja ja den som lever får se.

Funderar på att stoppa här..

Liknande funderingar!

Samma tankar.

jag med.....

Vi med

några tankar

Förlåt att jag lägger mig i

Jo, det är väl så

Tror du har rätt..

Förstår precis vad du menar!

ihhh jikes, tänk o föda en 1 åring

det är kanske inte definitivt NEJ för all framtid

Exakt!

tja...

Men visst..

Men om man är just osäker, så..

Ja..

Nej jag är bara barnet s

Nej, inte om man tror på....

AH, vilket..

S-J

A-ha.

Men ursäkta S-J...

Så här vill jag ha det..

Känner precis likadant..

Jag med

Men hej Gabbiz!

Jo, jag har tiden för mig..

jag ville bara ha ett barn

så där har jag oxå

Mina känslor. (ganska svamligt)

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information