Ååå snälla hjälp mig!!

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ååå snälla hjälp mig!!
Skrivet av	LedsenMor
Jag är en mamma till en 14-årig flicka. Det känns som om allt går utför... I sjuan har det gått dåligt i skolan och hon hänger inte med längre, hennes attityd är helt förfärlig och hon har inget engagemang i något - vill inte börja med någon aktivitet alls. Hennes pappa och jag är skilda sedan hon var två år och nu är deras kontakt dålig och de bråkar ofta pga hennes humör och ovilja att hjälpa till och plocka undan efter sig. Jag och min sambo talar om för henne att hon är välkommen att bo hos oss hur mycket hon vill, och vi ska precis flytta till större, vilket hon tycker är kul och roligt. Tyvärr råkar vi också i luven på varandra ibland eftersom jag så ofta blir besviken på att hon tex inte plockar undan disken efter sig, eller struntat i läxan...eller suttit framför datan hela dagen. Idag såg jag ett inlägg på hennes Lunarsida (hon vet inte att jag sett det) där det står att hon hatar sin morsa och farsa och att hon hellre vill bo på fosterhem. Jag blir så förtvivlad. Jag älskar min dotter och vill att vi ska ha det bra tillsammans. Jag tycker att jag ställer upp på henne och sätter gränser när det är stopp. Vad ska jag göra - hon försvinner ifrån mig och har bytt personlighet helt och hållet - hennes attityd är hemsk, hon bryr sig inte i något och bara himlar med ögonen och gör miner när man säjer till henne något. Hur ska vi lösa det här innan det går för långt.. Snälla - hjälp mig.
Svar på tråden: Ååå snälla hjälp mig!!

Ledsen Mor!
Skrivet av Anki
Forst och framst - din dotter hatar inte er. Nar jag var fjorton sade jag exakt samma saker om mina foraldrar, men menade inte vad jag sa. Jag minns att jag madde oehort daligt nar jag hade sagt elaka saker om min foraldrar. Varfor jag uttryckte mig sa kunde jag nog inte riktigt svara pa heller, det ar val en kanslostorm som pagar under tonaren. Plus att man ALLTID kanner sig missforstadd! Tyvarr ar tidiga tonaren en otroligt jobbig tid och det drabbar alla i familjen. Man bor kanske andra lite rutiner och vara flexibel. Kanske ar det dar med disken inte sa viktigt? Kanske ska man lata tonaringen fa hasa omkring i sin egen varld lite grand. Man skall anda naturligtvis finnas dar for henne/honom, visa att man inte tolerar VAD som helst, guida den vilsna manniskan. Forsok minnas sjalv vilken javlig tid tonaren var! Jag tror inte man kan gora annat an att finnas dar som stod och vanta... En vacker dag har din dotter funnit sig sjalv och den hemska tiden ar over... Kanske ar min insandare lite val hurtig, men jag menar att du inte ska oroa dig allt for mycket. Du kommer att klar det!

Tack för svar..
Skrivet av LedsenMor
Jag tror att du har helt rätt - men frågan är hur mycket tålamod man kan ha.. Jag önskar man kunde skaffa sig mer på något sätt. Jag vet att hon har det jobbigt nu, och jag önskar jag kunde vara den där förstående modern som kramar om och inte blir irriterad trots blöta handdukar på golvet och uppkäftiga svar när man frågar något.. Jag får nog försöka iallafall - jag är rädd för att det går åt pipsvängen helt annars. Hon var olycklig i våras och började skära sig på armarna - mest pga skolan tror vi - men det kan ju även vara de bråk som blir hemma. Tack iallafall för ditt svar. Jag ska försöka. Bästa hälsningar

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv