Jag blir så RÄDD

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Jag blir så RÄDD
Skrivet av	Jess
ibland när jag inser hur värnlös jag är, hur oerhört utelämnad man är till livets alla faror. Detta kanske är fel forum att skriva i, jag vet inte, men måste få detta ur mig. Alla ni som är föräldrar, ni förstår säkert. Denna våg av ångest som baara sköljer över en när man inser att det inte går att skydda sina barn mot allt hemskt. Jag tänker inte alltid på det, men nu är det snart årsdagen av Estonia katastrofen och då kom mag-ontet igen: Vad sa alla dessa föräldrar till sina barn den där natten? När fartyget fick slagsida, folk skrek i panik, saker for i luften och vattnet strömmade in? Vad gjorde de när de inte kunde dölja sin skräck och såg den speglas i sina nyvakna barns ögon och insåg att detta är slutet. Vi klarar det aldrig. Vi tar oss aldrig ut.Vi kommer att dö här snart, tillsammans. Sa de det till sina barn? Vad gjorde de? Jag törs nästan inte tänka tanken. Vågar bara snudda vid den och tvingar mig sedan att tänka på annat. Glada tankar. Får en slags panik i kroppen som jag inte kan förklara. Det märkliga är att jag faktiskt kan tycka att inte alls varit lika hemskt om det bara drabbat vuxna. Små barn som förväntar sig allt gott, allt tryggt...Ser mina barn, sovandes trygga i sina sängar. Vill inte föreställa mig dem i ett sådant scenario. Ändå gör jag det. Igen och igen, Och blir alldeles kall inombords. Är det min känsla av maktlöshet som får den här ångesten att krypa fram, eller vad? Jag tvingar mig att tänka på annat. Försöker. Lyckas för det mesta. Men inte ikväll.
Svar på tråden: Jag blir så RÄDD

Jag är precis likadan!
Skrivet av Lisa
Kämpar också ofta mot såna här tankar och det är sååå jobbigt... Får också ångest när jag tänker på sånt som du beskriver. Har alltid varit ganska orolig av mig (det går i perioder) men sen jag fick barn har det blivit mycket värre. Föreställer mig ibland hemska situationer, som tex Estonia, och funderar på vad man skulle ha sagt och gjort osv. Ibland tänker jag på hur det skulle bli ifall jag råkade ut för något och, i värsta fall, dog. Hur skulle barnen ta det, de är ju så små? Vad skulle hända? Nä, fy, sånahär tankar är så jobbiga... Hade en period då mitt minsta barn bara var några månader då jag mådde jättedåligt av alla dessa tankar. Då tänkte jag massor på sånt här,dagligen. Fast jag förstod också att det förmodligen var någon form av deppression efter förlossningen i samband med att jag aldrig fick någon sömn (sonen hade kolik) som utlöste detta. Numera har jag lärt mig att hantera det ganska bra. När tankarna dyker upp så tänker jag helt enkelt att nu får jag skärpa mig! Jag vet ju att jag mår dåligt av att tänka på sånt så då är det bättre att låta bli. Och så tänker jag på något annat i stället! Men ibland är det jättesvårt. Ibland när något av barnen ska ut på något eller jag själv ska bort på något så kan jag tänka "tänk om det är sista gången jag ser dem nu...". Och bilresor är INTE roliga sen jag fick barn. VArje gång vi ska ut och åka lite längre är jag livrädd att något ska hända... Drar mig t.o.m att åka längre sträckor pga detta. Jobbigt! Och när min man är ute i bilen ensam med barnen, ja, då är det riktigt jobbigt. Då är jag nästan säker på att något kommer hända fast jag vet att han är lika rädd om barnen som jag. HAn måste alltid ringa mig när de har kommit fram så jag kan slappna av. Usch, det är jobbigt att vara så "hönsig" av sig men jag är så rädd om barnen så det går inte att förklara. Det får bara inte hända dem nåt och bara vetskapen om att det KAN göra det görmig helt tokig ibland... MEn, det är som sagt bara att försöka tränga undan dessa tankar och tänka på något roligt i stället. Tänk vad previlegade (vad heter det egentligen!?) vi är som har barn! Inte ska vi slösa bort vår tid med att gå och oroa oss över vad som kan hända, Nä, vi får njuta av barnen istället och vara tacksamma över dem!

Känner igen det där
Skrivet av Bea m. Vincent & Herman
Och just nu i dagarna har ungefär samma tankegångar varit i mitt huvud vad sa de, vad gjorde de? Hur skulle man själv reagera. Usch nu blir ledsen igen, fy fan vilken mardröm.


Visst, jag känner stor oro varenda dag
Skrivet av trebarnsmamman
över att det ska hända barnen något. Allvarlig sjukdom, olycka, att någon ska kidnappa dem eller göra dem illa, miljögifter, trafiksituationen, mobbing... Det är väl ok så länge man har dem hemma, men när de börjar i förskola och skola...det är jättejobbigt. Men jag tror det är en naturlig del av föräldraskapet -aldrig mer kommer man kunna slappna av helt och hållet, tyvärr.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv