Skulle ni vilja att vi berättade?

Skulle ni vilja att vi berättade?
Skrivet av	Svårt svårt
En son (dock 18 år) till en av dagisfröknarna på mitt barns fd dagis förgrep sig sexuellt på vårt barn, grovt tyvärr. Övergreppen skedde bl a när mannen praktiserade på dagiset. Polisutredningen lades ned, bevisen skulle inte hålla i rätten. 98% av sådana utredningar läggs ned just därför. Vi har inte haft någon kontakt med dagispersonalen efter detta. Delar av personalen blev förhörd av polisen så de vet dock om att något liknande hänt. Den berörda förskolelärarinnan vet däremot troligen inte om att det är hennes son som det hela gäller och inte heller sonen vet sannolikt något. Polisen ställde frågor om flera personer i förhören. Vi kommer troligen inte att ta upp detta med förskolelärarinnan, vi har beslutat att låta bli pga att vi inte tror att hon skulle tro oss ändå - ingen har ju ens kontaktat oss och det var ganska länge sedan nu, så ingen lär göra det heller. Känns skumt för oss kan jag säga...Dessutom så är hon rätt "präktig" i sin mammaroll och tycker att hon "kan" detta med barnuppfostran och allt (inte härmed sagt att hon inte "kan" det, jag gillade henne, då i alla fall). Det skulle nog kännas som ett slag i ansiktet att få höra detta av oss på det här viset. Dessutom så skulle en hotbild uppstå mot vårt barn om vi gick ut med att X berättat om övergreppen och pekat ut mannen. Så vi kommer nog att tiga inför henne (och därmed honom). Samtidigt så maler det...han har tillgång till barn via sin mamma (som ibland även tagit med sig barn hem, när bara ett barn varit kvar på dagiset etc) och han lär knappast tillfriskna, för han är verkligen gravt störd...ja, jag ömmar helt sonika för barnen som kommer i hans väg i framtiden/nu. Det är en mardröm som förälder att gå igenom det här, med allt vad det inneburit för vår familj. Ett litet barn borde inte behöva ha en egen psykolog och borde inte behöva uppleva sådant här. Vi har bestämt oss för att tiga, skulle nog bara få ta en massa "skit" från vederbörande (+ son) - som om vi inte haft nog av det nu... men det gnager... dessutom så har hon varit dagmamma i en massa år innan också... usch!! det gnager... Hur skulle ni göra tror ni? OBS! Vi tror 100% på vårt barns berättelse, likaså polis o åklagare, men det hjälper inte alltid ändå tyvärr.
Svar på tråden: Skulle ni vilja att vi berättade?

Även på dagis/förskola imt
Skrivet av Svårt svårt
.

Menar du verkligen att polisen...
Skrivet av Birgitta, since 1997
... inte ens förhörde den misstänkte förövaren vid tillfället? Det låter mycket märkligt!


Ok
Skrivet av Svårt svårt
Skriver samma sak till alla liknande svar jag fått. Jag varken orkar eller vill besvara en massa ifrågasättanden. Men jag anade att det skulle komma - inget snack-forum utan mothugg. Nej, mannen ifråga vet ingenting om att han figurerar i förundersökningen. Anmälan gjordes utan namn på förövaren, då vi inte hade ett för- samt efternamn vid den tidpunkten. Jag antar att polisen har goda skäl till att välja att inte förhöra mannen under förundersökningsskedet. Jag utgår ifrån att polis och åklagare gjort sitt jobb på bästa sätt. Om ni ifrågasätter deras arbetsmetoder så får ni ta upp det med dem, inte med mig. Vi har blivit bemötta med respekt av både polis och åklagare som förklarat och visat att de tagit vårt barns berättelse på största allvar. Jag har ingen anledning att tro att de brustit i hanteringen av vår anmälan eller i arbetet under förundersökningen. Jag utgår ifrån att de gjort sitt bästa för att försöka få fram hållande bevisning och upplever att så också skett.

Mitt inlägg var inget mothugg!
Skrivet av Birgitta, since 1997
Jag var bara uppriktigt förvånad över att inte den misstänkte konfronterades med anklagelserna. Det låter konstigt för mig som lekman att polisen inte ens förhört honom, men vad vet jag om polisarbete?

Jag förstår inte...
Skrivet av Helén
hur du kan tolka Birgittas svar som ett mothugg, som du tydligen gör. Jo, jag kan förstå att du är upprörd över situationen (självklart!), men jag tolkade inte alls Birgittas inlägg som något ifrågasättande - bara häpet frågande hur polisen arbetar?! Jag tycker också det är oerhört märkligt att personen ifråga inte vet om och vad han är misstänkt för?!


Håller fullständigt med Birgitta och Helén
Skrivet av Irmelin fskl
Min spontana reaktion är densamma som Birgittas. Hur kan detta vara möjligt ?! har inte polisen gjort sitt jobb ?!

Jodå
Skrivet av Svårt svårt
Det ÄR möjligt. Och jodå polisen har gjort sitt jobb. Det är alltså inte polisen själva som fattar beslut om vilka förhör som skall hållas, utan åklagaren. Åklagaren kan liknas vid en dirigent, det är han/hon som bestämmer vem som ska göra vad, vad som skall göras och när. Vårt fall har behandlats på det sätt som dylika fall behandlas här där vi bor i vårt polisdistrikt. Ingen särbehandling alls, varken positiv eller negativ. 98% av alla anmälningar om sexuella övergrepp mot barn som inkommer läggs ned innan åtal. 98% går alltså inte vidare förbi förundersökningsstadiet. Det är enligt mig inget under att inte så många pedofiler grips i vårt land, det ska mkt till för att åka dit som pedofil. Man går relativt säker, så känner vi. Tyvärr. Vi trodde att det skulle sättas in ordentligt med resurser när vi gjorde vår anmälan. Alla sa, "nu sätter ni igång ett jättemaskineri i och med er anmälan"........Jaså?? Nej, tyvärr. Ett par förhör hölls, med föreståndare samt 1 dagispersonal. Ett par förhör med vårt barn (inte ens med specialutbildad personal..utan ensam med en manlig polis, mot vad vi begärde och bad om..!). Inget anmärkningsvärt framkom, utredningen lades ned. Så går det alltså ofta till. Inget ovanligt alls. Men häpnadsväckande - Ja! Det var det för oss också! Dock, rutinproceduren har efterlevts. Inga tjänstefel har begåtts, bara sedvanlig hantering av dylika fall här där vi bor. Sorgligt men sant.

Visst är det svårt.
Skrivet av Anonym pedagog till yrket
Har varit i en sits som påminner lite om din. Och för mitt eget välbefinnandes skull så har jag valt att berätta. Bara berätta sanningen, och låta den leva sitt eget liv. Jag är övertygad om att den påverkade personen i fråga och satte igång processer i henne (en mamma), även hennes agerande utåt bekräftade att hon mycket väl visste att det inte var något påhitt. Fastän hon gjorde allt för att få övergreppet till något rumsrent. Men detta är ju väldigt individuellt. Och visst kan man få mycket skit för det, trots att det finns en stor styrka i att berätta sanningen. Är ni redo att polisanmäla henne för förtal eller trakasserier, om det skulle gå så långt? Är ni redo att flytta om barnets trygghet och familjens mående skulle stå på spel? Sanningen och öppenheten har sitt pris. Lyckönskar er i ert beslut, och beklagar djupt det som hände ert barn.


Men stopp
Skrivet av Jämställd pappa
skulle ni tiga bara för att ni skulle riskera att få skit. Vad skall ni säga till eventuellt kommande offer. Ja vi är ledsna men vi sa inget för vi ville inte få skit - eller? Har ni inte konfronterat vederbörande personligen? Varför inte? Jag skulle aldrig låta det bero men jag skulle uttrycka mig så att jag inte kan anklagas för ärekränkning. Jag skulle förklarat för den unge mannen (18 åringen) att jag har av min son fått veta vad du har gjort. Vi kan inte bevisa det - men polisen är vidtalad så det finns nog en notering kvar någon stans. Sen skulle jag ta upp det med dagisföreståndaren och fråga hur de har agerat. Jag skulle sen även ta upp det med den unge mannens mamma. För henne skulle jag förklara att jag kan bara följa min instinkt och lyssna på mitt barn. Skulle det vara så att mitt barn har fel så är det bekagligt. Den typ av berättelse som han har kommit med fantiseras inte fram av ett så litet barn. Om det är så att det ligger litet i det mitt barn har berättat så har hon nu alla möjligheter i världen att påverka innan det är helt kört. Hon bör ta ett snack med sin son om vad man får och vad man inte får. Våga stå upp och driva en åsikt!!

Jämställd pappa!
Skrivet av Anonym pedagog till yrket
Tyvärr är inte detta en vanlig konfliktsituation som jag anser att du försöker visa, genom den standardlösning du förespråkar. Föreståndaren, för all del - däe skulle jag också kräva åtgärder. Men när det gäller mamman, så ser jag stora brister i dina rekomendationer. En livslögn kan inte röjas som om ingenting har hänt. Liksom en 18-åring inte kan uppfostras. Detta läge är väldigt känsligt, då en konfrontation kommer att bekräfta det mamman redan vet och genom sin präktiga yta (stirkt kontroll) försökt undanröja. Sonen har inte föds som pedofil. Han har själv varit utsatt, och i ljuset av detta bryter man antingen ihop, eller försvarar sin livslögn med näbbar och klor. För detta VET naturligtvis den mamman om. Och hon har troligtvis kämpat hela sitt liv för att hålla den hemligheten begravd. Jag skulle inte döma så snabbt, om jag var du. Det är högst okunnigt.

Hmmm, du verkar ha mycket insikt
Skrivet av Också anonym just nu
i hur den här mamman är. Du verkar veta att sonen är uttalad pedofil och att han själv blivit utsatt för övergrepp. Du VET att den här mamman kämpat hela sitt liv för att hålla den här hemligheten begravd... Tycker det verkar lite okunnigt av dig också att förutse att alla familjer med en pedofil i, ser ut på samma sätt, ungefär som man skulle kunna lära sig i en skolbok att en typisk pedofilfamilj ser. I mångt och mycket kan det säkert stämma, men man kan inte dra alla personer som begår övergrepp över samma kam. Det är alldeles för enkelt.


Vare sig du gillar det
Skrivet av Anonym pedagog till yrket
eller ej, så har jag tillräckligt med erfarenhet för att uttala mig. Jag skriver också utifrån den beskrivning "Svårt svårt" har lämnat. Dessutom verkar du missa att jag skrev "troligtvis" och detta är en helt korrekt slutsats. Pedofil är en vuxen, om man har förgripit sig på ett barn eller en tonåring. Vare sig du vill att det ska vara så, eller inte. Skulle uppskatta om du uppgav vilken skolbok du refererar till.

Det här med skolboksexemplet
Skrivet av Också anonym just nu
är ju något man "brukar" säga. Det finns handböcker i olika ämnen tex. Skulle det finnas en handbok i pedofili, så skulle det troligtvis - enligt dej, vara exakt så som du beskrev det. Själv skrev jag " imångt och mycket stämmer det nog". Det var tydligen nåt DU missade. MEN man kan inte dra alla pedofilhändelser över en kam. Någon gång är man tex förstagångsförbrytare, man MÅSTE inte ha utsatts för övergrepp själv. Vad det gäller mamman, så finns det faktiskt - tro det eller ej, människor som är både blinda och döva för saker o ting, UTAN att för den sakens skull kämpa för att hålla hemligheter begravda. Jag misstror inte dej och dina erfarenheter om du nu trodde det, men alla människor har olika erfarenheter av saker o ting utan att det ena eller andra behöver vara rätt eller fel. Ok?

När du skriver:
Skrivet av Anonym pedagog till yrket
Dt här med skolboksexemplet (2004-11-26 13:33:30) + > "är ju något man "brukar" säga. Det finns handböcker i olika ämnen tex. Skulle det finnas en handbok i pedofili, så skulle det troligtvis - enligt dej, vara exakt så som du beskrev det." så verkar det som att du personligen behöver handböcker att hålla dig till. Att du sen skriver att detta skulle gälla "enligt mig", så är det ett antagande som helt saknar grund. Det handlar nog snarare om dig, skulle jag tro. Sen... om jag bara utgår irån det ovanstående stycket, så ser det ut som att du inte har något konkret att komma med, utan istället gör (som du anklagar mig för att göra) tar till dig det som är "brukligt". Va knasigt det kan bli ibland, du... Jag menar att de som begår övergrepp har _alla_ utan undantag varit utsatta själva. Det är ett påstående som du gärna får motbevisa, men då gäller det att du lägger fram konkreta bevis. Naturligtvis får du också berätta hur du _tror_ pedofili utvecklas.


Mamman, ja.
Skrivet av Anonym pedagog till yrket
Ja, det finns naturligtvis selektiv hörsel och syn. Men detta är psykologiskt betingat. Man vill helt enkelt inte se och höra. Och det handlar om sådant som man egentligen redan vet.

Så hur blir man
Skrivet av Också anonym just nu
förstagångsförbrytare då, menar du? Det här är ganska intressant tycker jag, även om jag inte helt o ¨hållet håller med dej. Jag tycker du har en tråkig attityd till andras inlägg och verkar mest vilja höra dina egna ord...men bortsett från det, så är det intressant. Jag har ingen personlig kunskap i ämnet, bara sånt man läst och hört och tagit del av vad andra pratat om, som på detta snack tex. Jag kan inte motbevisa dej och har inte tänkt göra det heller. Har inget behov av det. Jag tycker bara att det låter absurt att alla som begår övergrepp själva har blivit utsatt. Det blir ju liksom en evig kedja bakåt i tiden ...och framåt också får man väl anta att du menar. Jag tror att det är vanligt att folk som begår övergrepp har blivit utsatta själva, men jag tror inte att det gäller alla. Det finns folk med störningar , som är fullt kapabla till att göra fruktansvärda saker ändå. Jag har tex blivit utsatt för ett övergrepp, i tonåren..ja två tillochmed...Men jag har inte för avsikt att begå övergrepp på nån annan för det. Faktum är att jag VET att jag inte kommer att göra nåt sånt. Så varför kommer jag inte att göra det, om det nu är så att ALLA som blir utsatta själva blir förövare?

Oj va du
Skrivet av Anonym pedagog till yrket
vrider och vänder och antar. Lägger in en helt annan mening i det jag skriver... en som verkar passa dig. Nej. Jag skrev ingentstans att de som blivit utsatta automatiskt blir förövare. Det vore absurt, och det finns heller inga belägg för det. Du får ha vilken uppfattning du vill om mitt sätt att besvara inlägg. Men jag ser ingen anledning till att förtydliga det jag skriver gång på gång för att du tillskriver mig egenskaper och åsikter jag inte har. Så nu får det vara. Är du intresserad av hur psykiska störningar och pedofili utvecklas, finns det många intressanta böcker i ämnet. Vissa baserade på vetenskaplig forskning, andra mindre seriösa. Det är bara att frossa! Vänliga hälsningar


Men hur ska du ha det?
Skrivet av Också anonym just nu
Nu skriver du plötsligt att du INTE sagt att utsatta automatiskt blir förövare. Men tidigare skrev du "Jag menar att de som begår övergrepp har_alla_utan undantag varit utsatta själva." Jag vrider inte och vänder på saker alls, jag menar bara att varje sak har fler sidor än en. Allt är inte svart eller vitt. Man kan inte dra alla som begår övergrepp över samma kam. Men, det är nog dags att lägga ner detta tjatande nu. Vi pratar inte samma språk och sen har vi väl spårat ur lite från själva kärnfrågan som det första inlägget gällde. Ha en trevlig helg.

håller inte med
Skrivet av en till anonym
Det är väl inte säkert att ens föräldrar vet om att man har blivit utsatt för sexuella övergrepp?! Du verkar mena att om någon begår sexuella övergrepp så måste det bara betyda att den personens mamma har utsatt honom eller henne för detsamma - det låter väldigt dumt, faktiskt! Min mamma hade tex ingen aning om att jag hade varit utsatt för det av en dagmammas man förrän jag berättade - tio år senare eller så.

Inte riktigt
Skrivet av Anonym pedagog till yrket
Jag menade inte att det måste ha varit mamman som utsatt barnet som utvecklat en sådan störning. Men att hon mycket väl känt till vad som pågått inom familjen eller släkten. Att din mamma inte vistte, är en sak. Men dagmamman du gick hos blundade för det som skedde. Det är min bestämda åsikt.


Av vad jag har förstått
Skrivet av Svårt svårt
så blir man oftast pedofil om man själv blivit kränkt och fått begreppen ihopblandade, att själva livets grundpelare blivit snedställda så att säga: Vad är kärlek? Är detta kärlek, det pappa ger mig? Om man upplever att det är det, om själva grundpelaren blir snedställd, så är det mkt sannolikt att man själv fortsätter kränka andra, för gränsen har suddats ut och begreppen blivit förvirrade i grunden. Grymhet förväxlas med kärlek, erotik blir kränkning, ja allt blir upp och ner och ut och in. Om man däremot tar känslomässigt avstånd från den som kränkte och det den gjorde så har man mindre benägenhet att upprepa mönstret. Det har jag då "lärt mig" genom denna vår familjs tragedi. Sedan finns väl många många undantag....

Så tänker vi göra
Skrivet av Svårt svårt
Vi tänker berätta för hans mamma. För vår egen sinnesfrids skull. Det låter enkelt för omvärlden: "Berätta för Guds skull!", jag förstår det, så hade jag också reagerat innan detta hände oss. Men det är tyvärr så att folk inte reagerar som man förväntar sig på en sådan här sak. Ett föräldrapar med barn på samma dagis, vars barn hade ren dagisskräck (de tog barnet ur dagiset till slut till och med), ville inte ens veta av det vi sa, utan sa bara att "äh, barn pratar så mycket" och konstaterade att inget kunde ha hänt deras barn för "X var ju så glad nu när X slutat på dagiset". Av många många olika skäl som jag inte kan ta upp här så tror både min man och jag att deras barn tyvärr också råkat illa ut. Jag förstår varför man kan vilja resonera så när man möts av ett sådant hemskt budskap, men jag förstår inte hur man kan välja att göra det. Omgivningens reaktioner är för det mesta helt normala, med avsky och sympati, men vissa människor VILL bara inte höra eller veta om sådant här. Det är tyvärr så. Man kan må väldigt dåligt av att möta sådana människor när man berättar en sådan här känslig sak. Jag tror att den här mamman kommer att försvara sig och sitt "barn" (numera vuxen) med näbbar och klor. Jag tror att det kommer att bli riktigt fult faktiskt, det är därför vi tvekar. Jag är inte rädd för lite skit, men det är ju inte omöjligt att mannen (sonen) får hämndbegär. Han är gravt störd utifrån det vårt barn berättat. Be en liten bön för oss eller sänd en stärkande tanke, vi behöver det! Tack för ordet och för era tankar!

Ingen här som vill svara på min fråga?
Skrivet av Svårt svårt
Känns lite tråkigt förstås.


Kära du
Skrivet av yrla
Du har inte ställt någon fråga. Lycka till med ert beslut. Ni gör rätt!

Men kära du...
Skrivet av Svårt svårt
läs mitt inlägg. Hittar du verkligen ingen fråga? Men visst, vi har hittat ett svar själva ändå.

Va?
Skrivet av Anonym fd dagmammebarn
Två frågor hittar jag. Hur skulle ni göra tror ni? Skulle ni vilja att vi berättade?


Min dagmammas son
Skrivet av Anonym fd dagmammebarn
tafsade på mig och några tjejer till när vi var små. Han var 12 år. Hon vet inte om någonting. Men den här killen som är 18 år och borde kunna ta ansvar för sina handlingar. Nej, för mig känns det inte rätt att tiga, även om det skulle kännas svårt att berätta. Även om mamman kanske sparkar bakut så kanske det ändå kan börja ringa några varningsklockor för henne.

svårt..
Skrivet av Katarina
Ja, ni är i verkligen en riktigt svår situation. Jag hade tänkt som du: skydda mitt barn till varje pris. Men hur gör man det då? Genom att berätta och ge barnet "upprättelse" eller genom att skydda det mot eventuella repressalier? Jag vet inte, men jag tror att jag ändå skulle välja att berätta. För alla andra barns skull. Men jag vet verkligen inte. Jag hoppas att ni hittat eller hittar en väg som känns bra för er.

Skulle ni vilja att vi berättade?

Även på dagis/förskola imt

Menar du verkligen att polisen...

Ok

Mitt inlägg var inget mothugg!

Jag förstår inte...

Håller fullständigt med Birgitta och Helén

Jodå

Visst är det svårt.

Men stopp

Jämställd pappa!

Hmmm, du verkar ha mycket insikt

Vare sig du gillar det

Det här med skolboksexemplet

När du skriver:

Mamman, ja.

Så hur blir man

Oj va du

Men hur ska du ha det?

håller inte med

Inte riktigt

Av vad jag har förstått

Så tänker vi göra

Ingen här som vill svara på min fråga?

Kära du

Men kära du...

Va?

Min dagmammas son

svårt..

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information