Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Avskyr att inte få grepp om saker...

Skrivet av Tullsan
Skrev här vid något tillfälle i höstas då jag upplevde att det var så mycket underliga ljud i vår lägenhet. Det hände tillräckligt ofta och regelbundet för att jag skulle reagera.

Och reagera gjorde jag. Pratade högt, vitt och brett om det med både maken och vänner. Vi kom fram till att jag skulle börja föra bok över varje tillfälle.

Och vad händer? Jo, ingenting. Helt plötsligt händer ingenting på åtminstonde tre - fyra månader. Kan man bli mer förbryllad? Kan man skrämma bort någon genom att öppet prata om det?

Så, häromnatten. Alla hade somnat utom jag eftersom jag var sist i säng. Sovrumsdörren står halvöppen som vi alltid har den. Plötsligt brakar det till bakom den, en dov duns rejäl i tystnaden, och jag lovar jag hoppade till! Låg och stirrade på dörren och tänkte "vad sjutton var DET?"

Tills jag kom på att det sedan flera veckor tillbaka står två proppfulla kassar bakom dörren, fyllda med tidningar och papper.
Jag tänkte "jaha, varför välte den nu helt plötsligt?" men hjärtklappningen lade sig iaf. Så går jag upp, tittar bakom dörren...och båda kassarna står upp som tidigare.Ingenting har ramlat.
Nackhåren reste sig kan jag säga.
Börjar tycka det här är jobbigt...
Svar på tråden: Avskyr att inte få grepp om saker...

Min erfarenhet

Skrivet av  MsK
säger att ju mer "inne" man är i det, ju mer händer det. Glömmer jag bort att "de" finns, tycks de strunta i mig också.

Men håller även med om att det nog kan "pratas bort". För egen del är jag bra mycket mer mottaglig när jag är antingen inne i en av mina perioder (som en berg-och-dalbana det där!) eller också mår dåligt psykiskt. Som om man på något vis är mera lätt åtkomlig/mottaglig då. Har även motsatt erfarenhet förstås, att jag tycker mig stå på topp och uppelver hur "någon" vill ha kontakt eller bara vill göra sig påmind. *svammel*

När jag i tonåren har mycket skrämmande UKU höll jag länge inne med det, i rädsla för att bli idiotförklarad. Det hände jämt och ständigt, att jag på nätterna slets ur kroppen av okända krafter och jag var så skräckslagen att jag helst inte ville sova alls. Men hur somhelst, jag började prata så smått med först min mamma om det, sedan kompisar - och blev mycket riktigt idiotförklarad. Men - den dag jag kom att förstå att jag inte var ensam om detta och att det tom var ett fenomen och hade ett namn, då kände jag mig stark. Och faktiskt, det lugnade sig!
Tror att detta till mycket stor del låg i mitt eget psyke, för visst blir saker mycket värre när man är rädd. Det handlar ju till skillnad från dina upplevelser som är yttre, om mina inre, jag-relaterade upplevelser. Men kanske kan mitt svamlande förhoppningsvis ändå ge något.
 

Fenomen

Skrivet av  Sara
Heter fenomenet UKU och vad står UKU för? Vad är fenomenet?
 

Hoppsan

Skrivet av  MsK
Jag kanske var lite oklar!

Ja, fenomenet jag syftar på är just UKU, som står för Ut ur kroppen - upplevelser. "OBE" på engelska, "Out of body experiencies."

Har dem mycket sällan numera, på gott och ont.
 

MsK, tack för ditt svar

Skrivet av  Tullsan
jag blir väldigt intresserad av dina UKU-upplevelser och förstår att de måste ha varit skrämmande i början. Själv skulle jag tro att jag var på väg att förlora förståndet *L\'. Samtidigt är det lite tråkigt att inte få uppleva det en endaste liten gång för det måste vara en hisnande upplevelse...

Jag funderar fortfarande mycket på vad och varför det händer saker i vårt hem men jag är inte överdrivet besatt av tanken på något sätt. Känner mig snarare mest nyfiken och ganska frustrerad över att inte få några svar på alla de frågor jag ställer mig. Jag hade dessutom lyckats släppa det ganska bra eftersom det varit en flera månaders tystnad.

Blir också förundrad över dessa "ljudeffekter". Det skulle vara enklare att ta till sig att något som låter som det ramlar, också ramlat. Det skulle te sig underligt att något plötsligt bara ramlar men begripligt i all sin obegriplighet *svamlar också*. Men när saker står kvar men låter som de ramlat? Hur - rent tekniskt - är det möjligt.

För visst drar man egna slutsatser ibland som inte nödvändigtvis behöver stämma ett enda dugg. Jag tänkte att "den" resonerade "jaha, jag skrämde henne så då låter jag väl bli att låta då" när jag började prata om det så intensivt här hemma och därav flera månaders tystnad..?

 

Artiklar från Familjeliv