Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Jag går runt med en klump i bröstet

Skrivet av Svider i mig
Det här låter säkert skitfånigt, men jag går runt och mår dåligt för att jag nästan känner mig mobbad av min fyraåriga dotter. Jag vet att hon känner det som om hon inte får tillräckligt med postiv uppmärksamhet men att lillebror (1 1/2 år) får massor. Både jag och barnens pappa försöker på alla vis att behandla dem lika, men som det är nu så gör hon det bara värre och värre för sig själv. Jag kan nästan säga att jag tycker mindre om min dotter än om min son just nu. (Hemskt va\') Men hon är så full av ilska, sur och grinig. Ingenting är bra. Ingenting vill hon. Samtidigt oroar jag mig så för henne för att jag märker att hon inte mår bra. Hon leker ogärna med de andra barnen på dagis, söker sig till vuxna, är klängig och hängig, använder nerkissning nästan som trots. Vi ser ju att hon är kissnödig. Frågar om hon vill ha hjälp, får ett vresigt nej till svar, tio sekunder senare kissar hon på sig. Jag får byta på henne och fixa med henne (hon får uppmärksamhet). Vad ska jag göra? Hur ska jag komma ur den onda cirkeln?
Svar på tråden: Jag går runt med en klump i bröstet

Stackars er va jobbigt!

Skrivet av  Cilene m Chloé
Vet inte om jag har så mycket att komma med men det viktigaste tycker jag är att ni vuxna rent psykologist ställer er på hennes sida. Det är så lätt när man hamnar i konflikt att se det som att ni är motparter. Men ni är ju de vuxna och hon är ett barn och det är er uppgift at hjälpa henne. Även om du mår dåligt så är det i första hand henne det är synd om och förrök att undvika att tänka att du är "mobbad" av din flicka för hon är inte stor nog för det.

Hur vet du att det är just uppmärksamhet hon lider brist på? Det kan ju vara något annat som inte funkar? Har du bett om ett samtal med dagispersonalen för att höra hur de ser på henne?

Ni kanske skulle överväga att tala med en barnpsykolog. Enligt min uppfattning så finns det ett stort motstånd mot det hos många som uppfattar det som något att ta till i sista hand. Men ett samtal med enn psykolog kan ju ge väldigt många uppslag.

Avslutningsvis så kan jag berätta att jag vet många 4-råingar, bl a Chloé, som haft perioder då de varit ganska rasande mest hela tiden. Chloé hade sin i början av sommaren men det har gått över nu. Jag tror att det hängde ihop med en utvecklingsperiod, hon lämnade småbarns-tiden bakom sig och är nu mera av ett förskolebarn. Hon var också extremt klängig då.
LYCKA TILL!
 

Hej

Skrivet av  Hannele och Ellen
Jag har känt liknande mot min nu åttaåriga dotter. Vi gick till BVCpsykologen och fick bra tips och prata av oss.
Barn vill ha uppmärksamhet och bli sedda. Ett sätt för dom är ju att "bråka" osv. Då får de massor av tid från föräldrarna. Vänd på det och uppmärksamma allt bra barnet gör.
Låt henne få små uppgifter hemma så hon känner sig viktig.
Framför allt, ha is i magen det går över!
 

Inte kul

Skrivet av  Anna med tre tjejer
Att behandla syskon exakt lika funkar sällan i praktiken.

Försök att ge henne egentid. Gör saker med bara henne. Behöver inte vara stora avancerade grejer, det kan räcka med att ni två tillsammans åker och handlar, bakar, läser en saga, spelar spel.

För att bryta en negativ trend kan det vara bra att försöka fokusera på det positiva. Gen henne beröm minst en gång per dag för något som hon gjort bra
 

Tack

Skrivet av  Svider i mig
för svar. Kan konstatera att jag nog varit dålig på att göra saker enbart med henne ibland. Det är svårt när man ofta är ensam med barnen. Däremot tycker jag att jag är bra på att berömma henne då hon gör något bra och uppmuntrar henne att vara med och hjälpa till (vilket hon ofta tycker är kul). Det viktigaste är nog att se tiden ann och tänka att det är övergående med hennes humör.
 

Du är helt normal

Skrivet av  A
tycker jag. Det är ju helt naturligt att du blir irriterad på henne. Om man bortser från vad det är hon gör surar eller gör tvärtemot etc så reagerar du precis som du skulle ha gjort oavsett vem det var som gjorde så mot dig. Jag tror inte du skulle känna så om det t ex var på jobbet. "Nä nu tycker jag mindre om en annan kollega - hoppas hon inte mår dåligt för det".

Lillbebisen kommer också att växa upp och börja spjärna emot.....just nu är den den oförargeliga.

Vad jag försöker säga är att va inte för hård mot dig själv. Jag tror det blir lättare om man kan tänka "himla skitunge" just när hon är besvärlig och sen inte ha dåligt samvete för det utan glömma det och gå vidare.
Det är det ständig gnagande dåliga samvetet som förstör.
Se det för vad det är: hon var jobbig, du blev irriterad MEN du älskar henne för det. I morgon är en ny dag. Du blir inte straffad och hon mår inte dåligt av att du känner normala känslor.
 

hej känner likadant

Skrivet av  tona m. Kevin 000710 & Noah 040831
om det är till nån tröst. Min son på fyra år kan driva en till vansinne, just det där med kisseriet. Man frågar och sen efter 10 sek så kissar han ner sig. Och sen ska man visa att man blir arg. Jag får så dåligt samvete för jag blir så fruktansvärt arg på han. Ha en liten kille till på en månad som behöver en med. Den stora killen Kevin har absolut ingen respekt för en annan. Du får gärna skriva så kanske vi kan dela lite tankar. Kram Tona
 

ska stå; att man inte blir arg.

Skrivet av  tona m. Kevin 000710 & Noah 040831
Tona
 

Min 4-åring

Skrivet av  Agnes med 5
blev istället trotsig och lyssnade inte alls. Jag sökte psykolog hjälp. Hon (psykologen)trodde vår relation fått sig en törn när lillasyster kom. 4-åringen är ett mellanbarn. Hon rådde oss att göra mer saker tillsammans med bara 4-åringen. Men även de små sakerna i vardagen, ge en extra kram, lyssna noga när 4-åringen pratade och berättade, ta sig ordentlig tid vid sänggåendet och ha en mysig stund. Hos oss har det funkat. Vår 4-åring har blivit lugnare och gör inte så ofta de heltokiga grejor han gjorde tidigare. Lillasyster är 20 månader.

Lycka till!
 

Artiklar från Familjeliv