2x2 jag vill också säga något

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

2x2 jag vill också säga något
Skrivet av	Elanor
Jag blev mycket berörd av ditt inlägg. Det är sällan jag hör en man uttrycka sig så om sin situation medan kvinnor ofta beskriver att de inte räcker till. Jag tror att för oss är det på något sätt OK att känna så i livet och något vi ofta talar med varandra om. - Även om jag känner med dig i din situation, tycker jag också att det är litet bra att du är i den! Jag menar: du tycks ju vara en pappa som verkligen tar ansvar. Med ansvaret följer också skulden. Det är den som tynger den och den du skulle behöva tala med andra om som har det på samma sätt. Tyvärr tror jag att du är ganska ensam bland män. - Jag hoppas jag har fel och att många män svarar på dina inlägg. Du har kanske försökt inne på Pappsnack?
Svar på tråden: 2x2 jag vill också säga något

Det vill jag också! (till 2x2)
Skrivet av Pappa F. (2+1+2)
Jag är inte här inne så ofta, så jag har liksom missat ditt inlägg. Finns oftast på Pappsnack och Fråga pappor och jag håller med Elanor om att det kan vara en idé att ställa dina frågor där - om du vill få synpunkter från andra män i liknande situationer. Du skriver mycket som jag känner igen och du skriver vettigt och klart. Nästan som om du har gjort hela analysen och klarar av att sätta den på pränt (Päronet har rätt i att det är bra att skriva av sig och även att man ofta behöver formulera sina tankar inför någon annan för att hitta svaret i sig själv), men som om du ändå inte förmår göra något åt det hela. Jag kan förstå din frustration! Synd att du har negativa erfarenheter av familjerådgivning. Själv har jag blandade erfarenheter av det. Det viktigaste tror jag är att det inte funkar om inte båda _vill_ att det ska funka, men om båda vill så tror jag det kan vara jättebra i en sån här situation. Du säger att ni pratat, men att ni ändå inte når varandra. En familjerådgivare är till för att förmå er att lyssna på varandra och kanske dra fram saker som ni inte själva lyckas formulera, men också att så frön till tankar om lösningar och att förstå den andres sätt att tänka. Om du tycker att det är värt ett försök så kan det vara värt att komma ihåg att man har all rätt att byra fr om man inte är nöjd med den man får. I övrigt tycks det handla mycket om stress. Stress över allt som "måste" göras, stress över att inte räcka till och stress över att inte få tid för sih själv. Du pratar om disken t.ex., har ni diskmaskin, eller går det att förenkla vardagen genom att skaffa det? Finns det några saker du kan prioritera bort? Typ att bestämma sig för att inte göra något mer åt trädgården i år, kan faktiskt vara himla skönt. Att släppa några av stenarna man bär på gör också att man kan känna att man faktiskt _gör något_ åt sin situation. Du verkade också lägga ribban högt vad det gäller städningen hemma, att kritorna skulle vara på rätt plats. Går det att lägga över ansvaret mer på barnen? Är du och din fru överens om vilka krav man ska ställa på barnen? Känner du att du har hennes stöd i att dina äldsta barn bor hos er varannan vecka? Det stödet är ju helt grundläggande för er relation. Vidare beskriver du en situation där ni tappat bort gnistan till varandra. Det är en jobbig sak att gå igenom och väldigt svår att vända. Det kan man också helt klart behöva hjälp med. Jag tror att man måste kämpa hela förhållandet igenom för att hålla den där gnistan vid liv. Man får liksom inte ge upp. Att ge upp blir en stressreaktion för att man inte klarar av situationen, men det kräver att man stålsätter sig och snarast bygger upp en mur emellan sig och sin partner för att vara säker på att man klarar sig _själv_. Klart destruktivt för förhållandet. Jag tror att om man får den här biten att fungera så klarar man av stressen mycket bättre. För mig är kärlek för själen vad sömn är för kroppen, om du förstår vad jag menar? Jag klarar mig inte utan det någon längre tid. Jag förstår att det är jobbigt att hela tiden kompensera dina två olika "familjedelar". Jag har utöver två "kullar", dessutom min sambos barn (hon är inte mamma till någon av mina...) och det är inte alltid lätt att få ihop. För vår del så fungerar det väldigt bra nu och jag tror att det beror på att vi båda har en total acceptans för varandras barn. Att göra den där skillnaden mellan dem, där man ska börja kompensera dem för sitt dåliga samvete tror jag inte fungerar. I mitt förra förhållande (med minstingens mamma) var detta en katastrof. Hennes båda äldsta barn var enligt henne "mer" syskon med vårt gemensamma än mina äldsta var. Mina barn var alltid äckliga och hon ville helst inte veta att de fanns. Även om hon inte alltid sa det rätt ut så kände jag det hela tiden. Det blev långt, men kanske inte så många konkreta förslag. Vill du prata mera så får du gärna maila mig på [email protected]. Jo, en sak till - du vet ju vad en separation innebär; jag tycker att du ska göra ett seriöst försök att lösa den här situationen innan du bestämmer dig för att fly ifrån den. Det blir inte enklare att pussla ihop två barnkullar när man lämnat båda deras mammor. klok gammal gubbe... ;)

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv