Hjälp.

Hjälp.
Skrivet av	Lilla jag
Hej. Jag och min sambo har problem. Vi har ett barn, en dotter född i december -02, och ett barn på väg i februari nästa år. Jag känner inget för min sambo längre, jag vill inte älska med honom, hela min kropp skriker neeeej när han rör vid mig. Han är väldigt dålig på att prata, och jag tror det är där problemet ligger. Istället för att komma närmare varandra så glider vi bara längre och längre ifrån. Han är inte alls sådan som jag trodde han skulle vara, när vi fick barn trodde jag att han skulle vara på ett visst sätt, med blev helt annan. Han berättade inte för mig att han var glad att vår dotter fötts, han valde att arbeta de 10 pappadagarna man får när barnet var nyfött. Han valde att köra hem till sina vänner och sitta länge och snacka med dem istället för att vara hemma med oss, hans familj!! Det gör han fortfarande. Allt sådant glömmer jag inte, och jag är så fruktansvärt besviken på hur han behandlade oss den första tiden. Han gnällde på att jag inte orkade göra saker, och att jag inte ville åka och hälsa på någon när dottern bara var tre dagar och vi nyss kommit hem från BB. Han blev sur när jag fick livmodersinflammation (blev jättesjuk i två dagar) för att han tyckte det var så jobbigt att han fick ta mer ansvar då (kunde inte resa mig ur sängen). Jag får aldrig nåt när det var morsdag, fastän han vet om att det är. Bara för det så får han inget av mig på farsdag, men det bryr han sig inte om. Kanske är det petitesser med far- och morsdagar, men för mig är det ganska viktigt. Jag känner aldrig att jag blir uppskattad, och så fort jag vill göra något själv, så blir han sur och tvär och verkar tycka jag är en häxa som smiter ifrån barn och plikter. Han säger inget, men det MÄRKS. Han säger att han älskar mig, men jag känner inget. När han pratar med sin syster eller med vänner i telefon så är han som den killen jag blev tillsammans med, glad, trevlig och förstående. Med mig pratar han knappt. Är jag så tråkig? Är jag värdelös? Han tycker det är tråkigt att bara vara hemma, han och jag och vår dotter, en vanlig lördagkväll. Han surar och säger inte ett ord när vi sitter i tv-soffan. Jag känner mig ju som världens tråkigaste person, inte ens värd att säga ett ord till på en hel kväll Själv är jag uppväxt i en trygg, stabil familj, där vi ofta var hemma om helgerna och bara hade det mysigt vi i familjen. Detta har format mig mycket som människa, och jag känner mig stark, lugn och trygg. I mig själv, men inte ihop med honom. Jag känner att jag måste anstränga mig för att han ska tycka om mig, och försöka vara som han VILL att jag ska vara, inte hur jag ÄR egentligen. Nu säger min kropp ifrån, jag kan inte älska med honom mer, det är precis som om det vore en annan person som bor inuti mig, för det är verkligen totalt stopp. Jag drar mig undan när han vill pussas och det är riktigt tydligt att jag inte vill. Han fortsätter givetvis inte att försöka, utan blir sur, varje kväll. Jag vet inte vad jag ska göra. Nu har vi snart två barn, och nu undrar ni ju säkert hur jag kan vara så dum att jag skaffar barn med honom. Men alla dessa känslor har jag nog förträngt, för det dyker upp nu, mer och mer för varje dag som går. Någon som förstår mig? Vad ska jag göra?
Svar på tråden: Hjälp.

Helt ärligt...
Skrivet av En annan jag
...så tror jag att han är för feg för att lämna dig och behandlar dig så att du istället ska lämna honom. Och det är inte du som är tråkig, det är han som inte är mogen nog att förstå vad en familj är till för. Jag förstår att du inte vill älska med honom. Vill du egentligen nånting alls med honom? Du kan ju alltid föreslå familjerådgivning, men det verkar vara en lång bit att gå. Kan inte ge dig mer uppmuntrande svar, men skickar en styrkekram för det tror jag du behöver. Låt honom inte behandla dig som luft, då mår du bättre utan honom. Du är värd mer!

Långt eller inte
Skrivet av Pappa F.
så tycker jag att familjerådgivning är en bra omväg att gå när man är i den situationen. Man ska inte ge upp för lätt, men inte heller sopa under mattan. Ta tag i situationen snarast möjligt!


Känner igen...
Skrivet av Januarimamma -04
...mycket av det du skriver. Och tyvärr tror jag inte att vi är ensamma. Känns dock som att du har det lite värre än jag. Vet att min sambo älskar mig och inte vill lämna mig. Tyvärr kan jag känna ibland. Kan du överhuvudtaget tala med din sambo om hur du känner? Eller är det lönlöst? Kräv i så fall familjerådgivning. Står du ut med status quo? Om inte hota helt seriöst med att lämna honom.

Hej!
Skrivet av Li
Låter kämpigt! Viktigt dock att du är dej själv och kan känna att det är ok att vara det! Läste en bra bok nyligen, som kanske kan vara till hjälp: Efter förälskelsen, av Thomas Böhm. Hoppas ni löser detta! Familjeterapi är ju inte fel, har bra erfarenhet av det! Jättekram!!

Har haft det likadant
Skrivet av Jdis
Jag känner igen mig i nästan allt du skriver. Vi har gått igenom samma sak som ni och klarat oss ur det. Vi hade turen att ha en nära släkting som agerade familjeterapeut till slut. Någon som såg problemen utifrån och kunde sortera åt oss. Och även påminna oss om att se varandra och dela med oss av varandra till varandra. Vi var verkligen på väg utför. Nu i efterhand vet jag att en stor del av problemen berodde på att jag bar på en depression som jag inte själv visste om. Jag rekommenderar starkt att du kontaktar BVC eller MVC som kan skicka dig till psykolog gratis för att reda ut hur du själv mår och göra att du kan vara glad utan att bli bekräftad av din sambo. Jag hör att du, precis som jag är jätteledsen över missade morsdagar etc. I mitt fall kom jag fram till att dessa dagar var något som jag använde för att projicera min avsaknad på kontakt med min sambo... Jag rekommenderar verkligen, verkligen att ni går till en familjeterapeut även om det kan kännas knepigt att ta steget. Din man tycker säkert att det är jättelöjligt och att det inte alls behövs men stå på dig, be som sagt BVC eller MVC om hjälp att få det att bli av. Be dem boka tid och skicka kallelse om det känns svårt att göra det själv. När ni väl är på gång så kommer det ge er MASSOR. Du skriver att din man är dålig på att prata. Det är allt för vanligt att de är så. Dock beror det kanske på att vi tjejer pratar för mycket och säger saker som männen inte tar till sig. Om ni har någon annan med er när ni pratar kommer ni få hjälp att förstå varandra. Glöm inte att din man säkert är jätteförvirrad i sin nya roll som pappa. Hur många vet hur man skall vara, vad man skall göra eller hur man gör det när man nyss blivit förälder??? Han kanske helt enkelt känner sig värdelös och försöker dölja det genom att vara onåbar..? Lämna honom inte förrän du/ni rett ut varför det blivit som det är mellan er. Speciellt när du ser att han är en annan när han pratar med andra närstående. Det kanske kan vara en idé att börja ett samtal strax efter att han talat med någon i telefon på det sättet och du kan säga att du blir ledsen för att han inte längre pratar så där glatt och avslappnat med dig. Fråga honom rakt ut varför och låt honom prata och förklara hur han ser på saker. Jag hoppas inte du tycker att jag svammlar....det är svårt att ge råd i en chatt men jag vet att man kan komma tillbaka till det man hade innan och bli de man en gång var. Man kan känna lust till varandra igen. Jag har bevis. :-) Lycka till. Tänker på er! Kram

Hjälp.

Helt ärligt...

Långt eller inte

Känner igen...

Hej!

Har haft det likadant

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information