Vet inte om inlägget egentligen hör hit *långt*

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Vet inte om inlägget egentligen hör hit långt
Skrivet av	tvåbarnsmor
Men jag skriver ändå. Jag kopierar mitt inlägg från ett annat snack. ------ Barn är en gåva. Barn är ett mirakel. Det finaste som kan hända mig. Men varför lyssnar/funderar jag för mycket på vad andra ska tycka och tänka? Vi vill så gärna ha ett till barn. Nu har vi redan två stycken men jag kan ändå inte släppa tanken på att få ett till barn. Visst ena dagen är jag mycket sugen på ett till barn medans den andra dagen känner jag mig mycket nöjd med de två jag har. Eller ja, andra dagen är jag så trött att jag inte känner att jag skulle ha ork med ett till barn. Sen tänker jag på hur jag är som person. Alla mina vänner ser mig som en sprallig tjej som vill göra karriär eller iaf en som vill studera vidare. Nu har vi redan två barn och det känns på något sätt normalt att man har två barn. Man utmärker sig inte så värst mycket. Men att få ett tredje barn blir genast en STOR familj. Genast fler hinder? Svårare att resa? Svårare med barnvakt? mm. Jag har inget fast arbete att gå tillbaka till. Många i min omgivning tycker att jag borde få ett fast arbete innan vi försöker få fler barn igen. Min hjärna säger också att jag borde arbeta ett tag innan det blir fler barn i huset. Men mitt hjärta säger verkligen något annat! Det känns lite som om att jag hamnar neråt i sprialen om jag får ett till barn. Jag kanske blir sådär jätte trött och ser jätte sliten ut om vi får ett till barn. Jag är så dum som får för mig att mammor med fler än 2 barn har det så mycket mer jobbigt med 3 barn (eller fler) än dom som har 1-2 barn. Hur blir det med karriären? Gör det någon skillnad på 2 eller 3 barn? Kan man "lika lätt" studera vidare med 2 eller 3 barn? Är det någon skillnad? Frågan är också om jag någonsin slutar drömma om fler barn? Blir jag någonsin nöjd? Självklart är man mer än nöjd med dom barn man har men varför vill jag hela tiden ha fler? Kommer det alltid vara så? Jag är en ung tjej och jag är rädd för att jag kommer ha 8 barn innan jag har fyllt 40. Inget ont i det men jag vill så mycket mer här i livet. Jag har från början tänkt mig 3 barn. Jag är rädd för att jag ska "skaffa" alla barn nu och sen är det "över". Jag vill gärna suga på karamellen och få vara gravid igen. Både nu och sen! Samtidigt vill jag inte ha för stort glapp mellan barnen. Man kanske blir för bekväm av sig ju fler år som går? Sen tänker jag också lite på det här med trotsåldern. Det känns lite skönt att veta att ha 3 barn, dom har varandra och sen är småbarnsåren förbi i ett svep. Smidigt men samtidigt jobbigt kanske? Det finns ju både fördelar och nackdelar med allt! Men det här med vad andra ska tycka! Det är en jobbig tanke för mig. Jag vill så gärna ta bort den tanken och tänka helt och hållet om vad _jag_ känner. Men det är så svårt. Mina andra vänner har inte fått barn ännu. Jag känner att dom måste ju undra vad jag har blivit för person. Jag som var en ute-tjej och som gärna ville studera i 100 år och "bli något". Nu känner/tror jag att dom skulle se mig som en som inte lyckats lika bra. Precis som om att om man har många barn så är man inte lika värdefull. Speciellt jag som är ung. Jag vet, hemskt att se/tänka det så. Men jag får verkligen inte dessa tankar ur min hjärna. Önskar att jag kunde! Detta kanske inte har med hur andra ser på saken utan endast mina egna värderingar och känslor. Jag kanske borde hejda mig med fler barn tills jag själv kännermig säker och övertygad? När jag känner att det inte är ett "underlag" för mig att få fler barn? För det är det väl inte? ; ) Gaah vad arg jag blir på mig själv! Jag känner mig som en jätte svag person som tänker för mycket på vad andra ska säga! Vi har inte världens bästa ekonomi och boendet kunde vara större men jag är inte ett dugg orolig för det. Allt löser sig! Men som sagt jag är så rädd för vad andra ska säga i min familj och framförallt mina vänner. Dom är fortfarande ute och festar, studerar och "lever livet" medan jag kanske blir en trebarnsmamma! Självklart är det inget illa i att vara en trebarnsmamma och det är ett privilegium att få vara det men ändå kan jag inte släppa tanken på vad dom ska tycka och tänka. Vem blir jag i samhället? Kan jag studera vidare? Visst kan jag det men blir det så mycket svårare med 3 barn än 2? Blir livet "svårare" med 3 barn än 2? Jag vill liksom inte leva så att vi knappt kan resa utomlands, bara ha råd med det nödvändigaste? Är allt detta en stor skillnad mellan 2 och 3 barn? Jag menar jag har ju 2 barn nu så jag kanske oroar mig i onödan? ler Är inte skillnaden så stor så skulle jag planera en beis direkt men jag har fått för mig att det är en enorm skillnad! Usch så svammligt och upprepande allt blev. Hoppas någon orkade läsa ända hit! Tack för att du tog dig tid att läsa mitt inlägg. Många kramar,
Svar på tråden: Vet inte om inlägget egentligen hör hit långt

Vad träffande!
Skrivet av Heli
Blev helt tagen av din text för det stämemr så bra överens med hur jag uppfattar mig själv, vad jag hade planerat, hur många barn jag vill ha, om jag nånsin blir nöjd osv. Ska fundera på om jag har något att svara också :-)

Hej Heli!
Skrivet av tvåbarnsmor
Vad roligt med fler likasinnade! Eller ja kanske inte roligt men intressant ;-) Du får jätte gärna komma med tankar och synpunkter! Om du några vill säga :-) kram

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv