Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Kanske ett litet problem

Skrivet av mamman
Ibland känns det som om jag har två barn.. (en femåring o en 45åring)Båda två pratar med mig -samtidigt! och i munnen på varandra alltså. Får ofta säga till den ene -nu pratar jag med X.. Att en femåring uppför sig så är ju inte konstigt, och föräldrerns plikt att lära hur man uppför sig. men en 45åring, ska man behöva uppfostra honom? Han tycker jag är mycket löjlig när jag tar upp det här. Han tycker inte att det är nåt problem. men jag skulle vilja att vi pratar alla tre, med varandra! Är det för mycket begärt? Varenda måltid är det likadant o även annars. Båda är lika "ivriga" på min uppmärksamhet...
Hur har ni andra det, och ni med fler barn?
(Dessutom pratar han ofta om saker jag inte tycker är till för små öron, jag får ofta "hyssja" honom)
Svar på tråden: Kanske ett litet problem

Du kunde ha

Skrivet av  en annan mamma
pratat om min man , 43 år gammal ! Det som gör mig irriterad är att han kräver full uppmärksamhet när han börjar prata, även om barnen (8 o 6 år) är intill och råkar avbryta. Han kan inte på ett vuxet sätt avvakta och låta en liten grej komma emellan, utan jag får skit för det istället att jag inte lyssnar på honom. Dessutom pratar han massor om sitt jobb och om folk där, div. irritationsmoment och vad folk säger och så. Även mindre lämpliga saker att höra för barn, eftersom en del av dem han pratar om, träffar vi ihop med barnen ibland.
 

Kan tillägga

Skrivet av  en annan mamma
att igår kväll gjorde han en för honom typisk grej.
Han var i allrummet som är utanför barnens rum och har börjat renovera. I och med det så pratar han om ngt sådant med mig, samtidigt som jag går in i ena barnets rum med en hög kläder som jag lägger i byrån. I sängen ligger båda barnen och läser godnattsagor, och har släckt i taket och endast läsbelysning. Han kliver in för att fortsätta prata, tänder i taket och pratar så högt så han överröstar dottern som läser sagan. Jag säger till honom eftersom han inte tänker själv på att han stör, men han tar det som att jag inte hör (har lite dålig hörsel). Båda blir sura, och jag tycker synd om barnen, suck. Hade det varit jag, hade jag gjort en paus i mitt pratande tills den andra kom ut från rummet igen, det handlar ju om respekt och är självklart tycker jag. Sen kanske jag borde stått kvar och lyssnat på honom, tills han pratat klart, men då får man inget gjort.
 

jag

Skrivet av  ....
håller delvis med dig men å andra sidan ska du ju som sagt respektera honom tillbaka och lyssna tills han pratat klart. Det är väl oxo nåt självklart?
 

Artiklar från Familjeliv