Om att berätta...

Om att berätta...
Skrivet av	Fideli
Hej alla ivf-föräldrar. Ett tag trodde jag aldrig att jag skulle få skriva här som "riktig" ivf-förälder, men lyckan stod oss bi och vi har nu 2 tjejer som kom till oss mha ivf/icsi. Vi valde att inte berätta för någon utomstående om våra försök utan höll allt för oss själva. Inte ens våra föräldrar vet hur våra barn kommit till utan bara berörd sjukvårdspersonal fick veta. Vi tyckte att det kändes bäst så. Nu har vi börjat fundera lite kring detta. Vi vill gärna berätta för barnen när de blir större och undrar, vilket ju barn gärna gör, över hur de blev till. Då vill jag inte stå där och ljuga utan då vill jag verätta hur det faktiskt gick till. Det är ju inte aktuellt än på ett tag, men jag har iaf börjat att fundera på det. Finns det andra här, som liksom vi valt att hemlighålla försöken att få barn? Jag skulle så gärna vilja veta hur ni har gjort i denna fråga. Hoppas att ni vill berätta. /Fideli
Svar på tråden: Om att berätta...

Så har vi berättat
Skrivet av Sofia*
Vi berättar öppet om hur våra barn har kommit till. Jag tror att ju fler som känner människor som fått ivf-barn (och vet om det) desto större chans att rätten till behandling kvarstår. Och kanske blir bättre. Därför berättar vi. (Ingen kritik mot de som väljer att inte berätta, det är upp till var och en att utelämna sig och sitt privatliv). Vad gäller barnen så vet vår 8-åring att vi fick hjälp av en läkare när vi ville ha henne. Exakt vad läkaren gjorde har hon inte frågat efter, den dagen frågan kommer svarar vi ärligt.

För oss är det ju rätt givet att berätta
Skrivet av Allis
eftersom vi är två kvinnor som lever tillsammans. Det finns väl en gräns för hur många storkar man kan tro på :O). Vi har skrivit en saga helt enkelt. När den är klar ska jag måla bilder och plasta in alltihop så att man kan dregla och bita hur mycket som helst utan att få halva boken i munnen haha. Jag tror nog att sagor och berättelser passar barn i alla åldrar.


Hemligt här också
Skrivet av Anonym m. 3 IVF-barn
Vi har valt att inte heller berätta för släkt o vänner hur våra barn kommit till. Det är bara min mamma som vet, och hon vet bara halva sanningen egentligen. Vi kommer nog inte att berätta förrän barnen är vuxna och själva står i begrepp att skaffa barn. För oss har det här varit en känslig fråga och det är därför vi hållit det hemligt.

Vi har aldrig haft några hemligheter
Skrivet av myself
Mina barn trodde därför ganska länge att alla barn har legat i frysen innan de hamnade i mammornas magar. Faktum är att de antagligen fortfarande vet mer om mikroinjektion än det "vanligaste" sättet att bli förälder. Jag sparade (främst med tanke på barnen) broschyrer från Reproduktionscentrum i Uppsala, där våra barn är "tillverkade". Där finns både läkare och lab.assistenten Mona-Lill (som var den som injicerade just mina barns ägg med spermier) på bild och man kan också få veta hur det ser ut på avdelningen. Vi hade aldrig en tanke på att hemlighålla något, eftersom vi själva behövt prata öppet om det fantastiska som hänt oss, det kändes mest naturligt att de får veta samt att jag är övertygad om att det är helt oskadligt ATT veta. Om de inte får sanningen, blir de antagligen mer tagna av den längre fram i livet. Vi vuxna har öppet pratat om hur det var när vi gjorde våra behandlingar och hur glada vi är över att vi fått våra fina barn mot alla odds. Barnen har uppfattat ett ord här och ett ord där och till sist har nog bilden blivit relativt klar. På direkta frågor har jag förklarat mer ingående, till exempel genom att plocka fram Lennart Nilssons "Ett barn blir till" (där står det både om vanliga graviditeter och lite grand om IVF) och broschyren från Uppsala. Vi har mest pratat runt bilderna och de har fått ställa frågor. De har tagit det väldigt odramatiskt, mest lyssnat på det som en spännande saga. Barn är ofta sådana, tror jag. På deras dagisavdelning fanns det ett tag fem (!) IVF-barn. Det var mina två, ett tvillingpar och ett barn till. IVF är inte längre något extremt ovanligt och ingenting man behöver skämmas för (vilket jag iofs inte heller tror att du gör). Fast jag ser ju en väldig skillnad i våra sätt att hantera IVF-behandlingen. Vi berättade verkligen för många redan under pågående behandling och då följer öppenheten i stort sett automatiskt med. I ert fall blir det inte detsamma, jag förstår det. Menar du att exempelvis dina föräldar aldrig ska få veta om hur era barn blev till? (Det kan man GIVETVIS inte begära - det är ert val!) Kan det bli ett problem, om du väljer att berätta för barnen?

Om att berätta...

Så har vi berättat

För oss är det ju rätt givet att berätta

Hemligt här också

Vi har aldrig haft några hemligheter

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information