Råd från adopterad

Råd från adopterad
Skrivet av	----
till er som går i dessa tankar JAG har aldrig känt mig annorlunda, kanske skulle jag gjort det om mina föräldrar hade "tjatat" om mitt "hemland" och såna grejor. En del barn kommer till sina föräldrar via underlivet el. magen (kjesarsnitt) och en del med flyg. DÄR slutar olikheterna.Jag var 1år naturligtvis en helt annan situation om man är äldre= har minnen.
Svar på tråden: Råd från adopterad

Tack...
Skrivet av Majoslava
men det är kanske förenklad bild av hur adopterade känner. Man brukar inte tjata om hemlandet, men man berättar för barnet hur det gick till och svarar på frågor, och sedan får barnet själv bestämma hur det vill göra med sitt ursprung. Och jag kan inte säga att jag håller riktigt med att 1åringar inte har några minnen. Min dotter var 3 månader när vi fick henne, och hade varit hos en foster familj innan vi fick henne. Jag tycker att nu, när hon är nästan 2 år gammal, man kan fortfarande se att hon tittar nyfiket efter kvinnor som i utseendet påminner om hennes fostermamma, och det har hon gjort hela tiden. Det kan förstås vara en slump bara, men jag tror de minns med ryggmärgen mycket mera än vad vi tror, fast de kan inte förklara det.

majoslava
Skrivet av ---
Minns du ngt från när du var 1 år?


självklart..
Skrivet av ---
.. så berättar man. Jag har alltid vetat att jag är adopterad, har inget minne av när det sas till mig. Jag vet tex nån gång när jag kom hem och berättade för min mamma att ngnsagt kines till mig, då svarade mamma - "men du är väl inte kines, du är ju svensk!" Bland annat därför så har jag aldrig känt mig som någonting annat heller.

uppfyllande profetsian
Skrivet av ---
Om du blir behandlad från början som annorlunda så är det självklart att du kommer känna dig sådan.

iofs
Skrivet av Majoslava
mycket märklig komentar av din mor, tycker jag. hälsa henne!


Majoslava
Skrivet av ---
Varför var det en märklig kommentar? Är jag inte svensk då, det har medfört att jag aldrig har känt mig splittrad eller undrat var jag hör hemma.

lägger mig i med en tanke
Skrivet av if
varför var det en märklig komentar sant ,,hon är var svensk svenskt pass svenska föräldrar svensk mormor ,,mm ..och adopterad från ryssland med blå ögon o ljust lockigt hår och höga kindknotor är jag svensk då eller när är man svensk, född på jorden i universum tillhörighet är viktigt känslomässigt biologiskt ursprung är fakta inget annat,,,

varför...
Skrivet av Majoslava
är det så viktigt för en adopterad och föräldrarna att deras barn uppfattas som svenskt? jag tycker inte det är något farligt om min dotter uppfattas som korean.


farligt nej men det är ju inte sant
Skrivet av if
hon lever ju har i sverige har sitt hem här sitt rum sitt hemmiljö mm Vad spelar det för roll att hon har ett som i ditt fall ett utseende som är mer vanligt i syndostasien än i norden Om x antal generationer kommer det att vara lite blandat som tur är. Jag tycker det är fel att ge så stor vikt åt ett biologiskt ursprung bara yta Vi tillhör alla jorden. Kanske har jag ett naivt sett att se grundat av en uppväxt bland flera adopterade och ingen brydde sig om blå eller bruna ögon Vänd på frågan om det är en svensk adoption från låt oss säga skåne till norrland är barnet skåning eller norrläning då?

Till Råd från adopterad.....
Skrivet av Vicky
Du verkar ha väldiga komplex med dig själv, har du det jobbigt eller. JAg tycker det är oerhört viktigt att man pratar med sitt adoptiv barn om sitt hemland, annars blir det ju så att pratar man inte om barnets hemland, då kommer dte en dag och frågar varför man aldrig tog upp denna fråga om barnets adoption. Och många barn vill inte besvära sina adoptiv förälder med att fråga om varför dom kom till tex "Sverige" osv man är rädd för att såra osv. Men jag måste säga att jag tycker föräldrar som ger engagerar sig i sina barns ursprung osv är otroliga, tänk bara på hur det måste kännas för dem, det kan ju vara rätt jobbigt även för Adoptivföräldrarna att behöva dra upp detta om och om igen, men man gör det för barnets skull.

varför vara så elak?
Skrivet av nennepullan v7+6 bf 1/1 med adopterad lillebror
Hon skrev bara precis som hon känner, varför hoppa på henne för det?


Råd från ANNAN adopterad långt
Skrivet av S - kom till Sverige ´77
Jag förstår din välvilja att dela med dig om att inte alla adopterade har problem. Jag vet att det är vida känt att många har det, och det är inga små problem heller. Allt snack om hur vi är överrepresenterade i psykvården kan ju skrämma vilken blivande adoptivförälder som helst, och jag tycker det är viktigt att visa att det finns faktiskt adopterade som vuxit upp utan en massa problem. Ja, inte mer än vad ett svenskfödd biologiskt barn går igenom i livet iallafall. Men du tycks i ditt inlägg kort o koncist avråda att prata om barnets ursprung och där håller jag defenitivt inte med dig. Jag tillhör dom, som precis som du antar jag, har känt mig trygg i min uppväxt här i sverige. Du skriver; "kanske skulle jag gjort det om mina föräldrar hade tjatat om mitt hemland och såna grejor". Du visade väl att du inte hade något intresse för det, och då brydde sig dina föräldrar om det, och lät dig vara HELT svensk. Och det gjorde dom nog rätt i , men man får inte glömma att olika barn har olika behov: Det som kanske skiljer en biologisk förälder mest från en adoptivförälder är att de måste kunna hantera det faktum att barnet kommer att fråga - eller inte vara ett dugg intresserad av sitt ursprung. Ett ursprung som adoptivföräldern kanske inte vet någonting om - eller frågor dom inte kan svara på. Eller att de själva förbereder sig för att möta barnets behov om de kommer - och så gör dom inte det! Och där står föräldrarna med flygbiljetter i handen och år av kurser bakom sig, och så har barnet inte ett dugg lust att utforska sitt ursprungsland. Mina föräldrar tjatade verkligen inte - de mötte mina frågor när de kom och svarade på det enda sätt de kunde; Jag var hittebarn, tyvärr vet de inget om mina första år. Men de vet en hel del om det land och den kultur jag kommer ifrån. De hade foton från barnhemmet och de lade den första tiden med mig på minnet. (Jag var över tre år och kunde prata o berätta när jag kom, vilket dom återberättade sen när minnena försvann). Jag vill bara med mitt inlägg säga att jag tror att det är viktigt för en adoptivförälder att vara beredd att ta emot frågor när de kommer, eller att INTE "pressa barnet om dess ursprung om det inte är intresserat". Tydligt blir ju detta om man har flera adoptivbarn, varav en kanske inte alls är intresserad och inte bryr sig nämnvärt, mendan det andra tänker och funderar mycket. Och då måste man som förälder kunna möta det på barnets villkor.

Adoptivföräldrar på 2000-talet
Skrivet av LK
Har läst igenom lite inlägg härifrån och märkt att det kommit lite tips, råd och funderingar från adopterade också. En del av dessa säger att man bör tänka sig för innan man adopterar, för barnet kanske inte vill. Jag tror också att de flesta av er som är blivande föräldrar tittat in på andra forum och märkt hur bittra en del adopterade är på sina adoptivföräldrar. Men jag tror att idag har blivande föräldrar lite mer kunskap om hur det är att vara adoptivförälder. Och det finns ett större och lätt-tillgängligare socialt nätverk främst genom internet. Man får inte glömma att på 60 och 70-talet när de första adoptivbarnen kom till Sverige, var det realtivt ovanligt i samhället med tex mörka barn. Det var inte heller en vanlighet att en tre-fyra åring inte förstod svenska. Det man inte heller visste var hur dessa barn skulle reagera känslomässigt på omgivningen. Jag försvarar inte de som sagt till sina barn att "du ska vara tacksam för att du kom hit". men jag klandrar inte dom som i ren vanmakt eller okunskap inte kunde möta barnets behov av en identitet med sitt ursprung. Idag tycks jag mig se hos adoptivföräldrar en större förståelse, och kunskap om vad framtiden kan ge, och ni tycks vara mer förberedda på den mentala biten. Dessutom har samhället förändrats avsevärt de senaste 20-30 åren. Det är mer tolerant till adopterade. Jag tror att om man frågar de barn som kommit nu i blrjan på 2000-talet om 20 år hur de upplevt sin uppväxt i Sverige, att vi kommer få en högre procent som svarar att de haft en bra uppväxt jämfört med de som kom på 60-70-talet. En fundering från mig bara.

och från mig
Skrivet av if
som sett det inom familjen Det var nog den tesen som gällde att man skulle inte glömma bort landet med stort L och inte var det sverige utan det andra Landet, Visst ska man var noga med det men det får inte bli ett självändamål för som jag skrev tidigare i ett inlägg om barnet är svensk adoperat Hur gör vi då . ursprung som ursprung Jag tro att man nog ska vara mer lyrhörd för varje barns önskan att vet men först en trygghet som svensk, Inte att ständigt ge barnet tex Indien som hemort Utan här o nu är hemma dvs sverige.. För hur lätt glömmer vi inte bort miljö arvet dvs tex rörelsemönster hur mörk och brunögd mitt barn är så talar barnet med mina ord min betoning rör sig som mig kilar sig på näsan som pappan ,,glöm inte det ,,


Blev lite
Skrivet av LK
satt på pottkanten där måste jag erkänna. Den situationen är jag tyvärr inte insatt i. Men jag förstår ditt sätt att argumentera. Men igen, man får inte glömma att en del adopterade har ett större behov av att få utforska sitt ursprung än vad andra har, oavsett var de kommer ifrån. Sen får man kanske inte låsa upp sig - jag kallar mig inte indisk. Jag känner mig svensk, men med indiskt ursprung, och det är jag stolt över. Mitt hjärta slår varmt för Indien, jag följer nyheter o dokumentärer om landet - ungefär som jag gör det när det handlar om min uppväxtstad här i Sverige. För mig är Indien en del av mig och kommer alltid att vara. Det är ju trots allt två människor som bodde o levde där med dess kultur och språk som såg till att jag kom till liv. Resten är väl ödet får jag tro... Även svenskfödda adoptivbarn kan ju ha behov att få veta mer om sitt ursprung. Sen kanske man inte kallar sig norrlänning, men man kanske säger "jag är född i norrland, men kom till min adoptivfamilj i skåne när jag var xx gammal..." Och dessa två geografiska benämningar kan man således byta ut och du får likvärdigt svar från en som är icke svenskadopterad. (Det belv lite svamligt, men du förstår kanske lite hur jag menar).

o jag förstår och jag
Skrivet av if
tror att vi menar samma sak , ursprungslandet är viktigt även om det skulle var finland, Men barnets behov är viktigare , info ska finnas tillgängllig tex fotalb mm men inte på föräldrarnas vilkor utan barnets, tex genom foto barnet väljer när han hon vill titta prata sedan ju äldre barnet blir kommer ju andra som du skriver info behov av landet på ett helt annat plan, Det som ofta glöms bort är att det finns massor av adoptivbarn födda i sveriger att adoptera barn var jätte vanligt på 50-talet och tidigare , Men just i kontrast till den tiden där ursprunget gömdes ofta inte alltid kom det internationela adoptionerna och ursprunget kunde ju av naturliga skäl inte döljas Att berätta kunde bli ett självända mål som jag skrev och allt som görs i välm kan var fel om det görs av felsyfte

ps kom på en tanke
Skrivet av if
om det mångkulturella samhället , som jag skrev svenskadopt på 50 -talet inget utseende som gjorde att adopt syntes så att säga på 60-o 70 tal syntes det inte så vanligt med blandfamiljer och 80-talet o framåt vår tid utseende inte självklart som adoptiv , så allt går i cirklar , en liten ps tanke


håller med dig fullt ut!!
Skrivet av GH
Jag är själv adopterad, och jag förstår vad du säger. Jag tror att det är som du säger, att man har i dag mycket mer kunskap om adoptioner osv.

bästa rådet är kanske...
Skrivet av adopterad
att man har tänkt igenom det hela väl... och då menar jag VÄL. Och då menar jag inte bara läsa inom landet och så utan också om hur adopterade känner sig i livet här i ex sverige. få en inblick i hur det är att vara varken svensk eller ex korean (som jag är), att ständigt svaja i cirkeln mellan att vara svensk <-> halv svensk <-> "invandrare" <-> adopterad Det är jobbigt speciellt i tonåren då man ska försöka hitta sig själv och sin identitet att svaja i dessa områden. att höra glåpord från alla dessa områden hela tiden och försöka ta åt sig det på rätt sätt och gå vidare. Att man som förälder ska ha insikten att självmordsstatistiken bland adopterade är jättehög och drog missbruk är vanligt förekommande. även brottslighet då. jag har varit inblandad i alla dessa områden och jag hade jättesnälla föräldrar som var helt perfekta. jag kunde inte ha fått bättre föräldrar men de visste inte om vilken värld det var jag skulle sätta mina fötter i. Det dagens föräldrar kan göra bättre än gårdagens är inte själva inläsandet och så utan försöka förstå vilken pers de adopterade genomgår. hur gör man då detta när man inte kan förstå det eftersom man inte är adopterad? jau, kanske försöka gå på seminarier som adopterade har, läsa böcker från adopterade om hur de har tänkt och upplevt sin uppväxt. sedan är ju alla individer naturligtvis. I slutändan tror jag att man kommer att bli en jättebra adoptiv förälder om man tänker sig barnet som sitt eget. älskan utan förehållsamhet men med extra tanke på hur det är där ute för adopterade.

Råd från adopterad

Tack...

majoslava

självklart..

uppfyllande profetsian

iofs

Majoslava

lägger mig i med en tanke

varför...

farligt nej men det är ju inte sant

Till Råd från adopterad.....

varför vara så elak?

Råd från ANNAN adopterad långt

Adoptivföräldrar på 2000-talet

och från mig

Blev lite

o jag förstår och jag

ps kom på en tanke

håller med dig fullt ut!!

bästa rådet är kanske...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information