"Ska man uppfostr andras barn?"

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

"Ska man uppfostr andras barn?"
Skrivet av	Ciqi
Jag läste just ett svar från Anna W (måste ju ta reda på lite om vad hon tycker, tänkte jag), där hon svarar på frågan om ifall man ska uppfostra andras barn. Hennes svar vore iofs intressant att diskutera också, men den fråga jag vill ställa här är vad ni andra tycker om att lägga sig i andras barnuppfostran. Själv skulle jag känna mig oerhört kränkt som förälder om någon helt enkelt la sig i och började bestämma över mitt barn. Man är så ofta osäker som förälder, ändå, utan att någon annan ska tala om för en att man har gjort bort sig -enligt deras åsikt. Och samtidigt stöter man ju på föräldrar som kränker sina barn med förödande regelbundenhet. Då menar jag inte när man i största allmänhet har andra värderingar än den aktuella föräldern, utan de ytterst få gånger när någon annans uppfostringsmetoder ger en själv ångest. Det har hänt mig en enda gång, att jag har velat gripa in, kan jag förklara för att understryka vilken grad av kränkning det är jag menar. Den gången sa jag inget, och jag ångrar det nu, men vet fortfarande inte hur jag skulle ha burit mig åt heller. Då hade jag inga egna barn, vilket gjorde det hela ännu mer komplicerat tyckte jag. (Obs. att detta inte handlade om fysisk bestraffning utan förlöjligande och nedvärderande kommentarer till barnen.) Hur skulle ni andra ha gjort? Är det någon som har varit i en sådan situation och ingripit? Eller som har varit barn i en sådan situation där ingen ingripit?
Svar på tråden: "Ska man uppfostr andras barn?"

i den situation
Skrivet av Ev@
du beskrev var det väl föräldrarna du ville uppfostra? Om ett barn gör något verkligt galet, som att slå andra barn eller hitta på något som kan vara en fara för barnet eller andra, har man skyldighet som vuxen att säga ifrån, tycker jag. Om man ser ett barn bli allvarligt kränkt har man också skyldighet att säga ifrån (det är faktiskt förbjudet att allvarligt kränka barn i det här landet). Men då är det de vuxna man uppfostrar. Inte barnen. I övrigt tycker jag att det är svårt att uppfostra andras barn. Jag säger till vad som gäller i mitt eget hem om barn hälsar på hemma hos oss. Vi vill exempelvis inte att man hoppar i våra sängar, och det berättar jag för barn som hälsar på. Hoppar de ändå, säger jag till. Men jag lägger mig inte i hur vänner eller bekanta är som föräldrar (förutsatt att de inte allvarligt kränker sina barn, men det har jag faktiskt aldrig varit med om). De gör inte alltid som jag skulle göra i samma situation. Men det får jag acceptera.

svårt det där...
Skrivet av Anny
Svårt att veta hur man bäst säger till andras barn utan att berörda föräldrar tar det som en personlig kritik att det inte var de som sa till... Att "uppfostra" andras barn tycker jag är fel (utom riktigt närstående barn som får sig en dos bara av att ofta vara i närheten). Men att säga till andras barn det tycker jag faktiskt att man ska, om någon gör illa någon på öppna förskolan, förstör för någon annan eller hoppar zick-zack mellan alla bebisar... Att inte säga till fastän man ser blir ju att indirekt godkänna beteendet och det ger ju fel signaler. Lika självklart som att man bryr sig ifall någon är ledsen, eller extra glad. Fast det är inte så vanligt, i alla fall inte på våra verksamheter, att andra föräldrar "lägger sig i" och jag förundras gång på gång över det.


Ja, det har du ju rätt i
Skrivet av Ciqi v32+Edvin 15 mån
Jag kanske formulerade mig för snävt! Men nog ville jag lägga mig i deras barnuppfostran, fast jag inte gjorde det då. Var hittar man civilkurage? Hur säger man ifrån på ett sätt som inte motverkar sitt syfte? (Det är kanske inte en fråga för en snacksida om barn egentligen.)

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv