Tandemamning och sluta på natten *långt*

Tandemamning och sluta på natten långt
Skrivet av	Cecilia med Juni
Hejsan! Nu känner jag att det nog är dags för mig att fråga lite igen också! Jag har inte riktigt tänkt igenom det här klart, men jag har börjat trivas sämre med amningen på kvällar och nätter. Förut tyckte jag att det var ett lätt och praktiskt sätt att snabbt och enkelt söva om Juni, och har har i gott minne att jag själv aldrig sov en hel natt före 3 års ålder fastän jag bara ammades 7 månader, så jag litar inte på när folk ofta ger amningen skulden för dålig sömn, matvägran och allt vad det kan vara. Min mamma bar och kånkade på mig nätterna igenom, och eftersom hon har en reumatisk ryggsjukdom så var det nog verkliugen inte alls särskilt bra för henne. Då tycker jag att jag haft det lätt som bara givit Juni bröstet i mörkret i sängen och både hon och jag snabbt har somnat om. Men nu den senaste tiden så har jag börjat bli irriterad när Juni vaknar och vill amma, jag vet inte om det beror på att jag är gravid och inte orkar som vanligt kanske. Eller att tiden har gått och jag helt enkelt känner att det är annorlunda nu när hon böärjar bli stor och att det kan vara dags att sova hela natten? Hon är 20 månader nu. Jag vill inte heller amma Juni på natten när nya bäbin kommer om ca 4 månader, även om jag kan tänka mig att amma Juni några gånger på dagen också då. Sedan har bröstvårtorna börjat göra ont. jag vet inte om hon slrvar med tegt, att vi ligger obekvämt i sängen, eller om det är hormonellt att de ömmar. Nattamningen blir i alla fall en plåga när det gör ont! Jag har börjat beklaga mig för min sambo på nätterna nu, att det är jobbigt, att jag vill sova att det inte är roligt och mysigt att amma när det gör ont osv. Så kände och sa jag aldrig förut när hon vaknade! Ibland kan han söva om henne men inte alltid. Och det känns så synd att neka henne bröstet nu när hon för bara en vecka sedan lärt sig att säga ordet "amma" jättefint! Då vill man ju belöna det framsteget och visa att man förstår vad hon säger. Junis pappa säger att han förstår att jag tycker det är jobbigt nu, men jag känner ingen press alls från honom att jag borde sluta för att hon skulle vara "för stor" att nattamma eller så. Å andra sidan känner jag att jag inte kan lägga ansvaret för att ta hand om Juni på natten på honom också nu om jag skulle neka henne bröstet. Han jobbar heltid och går upp 5 på morgonen, och eftersom som jag är gravid och inte mått så bra så gör han det mesta av hushållsarbetet också. Han drar redan ett lite för tungt lass och jag kan inte lägga en till sten på bördan, tvärtom känner jag att jag måste börja "hjälpa till" mer hemma nu när det hemskaste illamåendet gått över och det mest är sammandragningarna som är jobbiga när jag anstränger mig lite. Det känns lite som att Juni är på väg mot att börja sova hela nätter, hon har gjort det två gånger nyligen, senast nu i natt! Då kände jag att jag verkligen skulle vilja få göra det oftare. Efter en period då hon inte ammat så mycket på nätterna, kanske 1 gång eller två framåt morgonen så började hon plötsligt vakna och amma jätteofta på natten förra veckan. Det kändes jättejobbigt! Junis pappa kom igår på att det helt enkelt kan bero på att vi slarvat med mat lite, kanske inte ätit så ordentligt till lunch ibland eller ätit vuxenmat som hon inte gillat så bra på kvällen. Kanske hon helt enkelt ammar mer för att hon är mer hungrig? Så vi ska testa att ge mer mat i alla fall, kanske barnmatsburk till ett mål och havregrynsgröt på kvällen. Men jag funderar ändå på att kanske vänja av på natten "på riktigt". Jag har inte riktigt tänkt den tanken förut, så den känns ny, främmande och läskig för mig, men den gror liksom där inne just nu. Jag tänkte att det skulle falla sig naturligt när nya bäbisen kom. Eller att Juni skulle sluta självmant. och kanske är hon på väg dit, men de här bakslagen då det ska plötsligt ska snuttas natten igenom orkar jag inte med just nu börjar jag känna! Jag blir bara en arg och dum mamma då, amningen blir som en konflikt istället för mysig och konfliktlösande som den är på dagen. Vi har lite jobbigt med övergångsfas med behov av att sova middag eller ej också, och det gör väl det extra jobbigt. På eftermiddagen är Juni inte trött och kan inte somna, men hon klarar ändå inte riktigt att vara vaken hela dagen ändå, så ofta stupar hon någon gång mellan 17 och 19! Så sover hon kanske 2 timmar och sedan är hon vaken till 23 - 01 ungefär.Men det är ändå ett bättre alternativ än det andra: om vi lyckas hålla liv i henne till 20.00, då vaknar hon 04.00 och kan inte somna om alls! Fast vissa dagar har det gått att vara vaken hela dagen och somna 21-21.30 och sova till 8.00. Men det är undantag. Det är en knepig mittemellan fas, och jag tror att det i mycket är en mognadsfråga, att hon behöver växa till sig lite så faller pusselbitarna på plast igen. Nu blir ingen dag lik den andra. Det är svårt att få till det, och det som funkar den ena dagen kan bli helt tokigt och jättejobbigt nästa. jag vet aldrig om hon kommer att somna för natten 20.00, 21, 23, eller 01, och oavsett vilken av tiderna hon somnat så vet jag inte om hon kommer att vakna 03. 05, 8.00 eller 10! Middag sover hon ibland 13.00, andra dagar 19.00! Och det som funkade bäst en dag kan bli jätteknasigt nästa ... Juni har alltid varit en "kvällsmänniska" precis som jag, har somnat sent och sovit länge på morgonen. Förr brukade hon sova mellan 23-11, men nu verkar hon inte alls behöva sova så mycket. Max 10 timmar på natten, ofta mindre. Vi får väldigt lite barnfri tid också eftersom hon sover lite och somnar sent. Hon är väldigt pigg, glad och livlig på dagen, så det verkar som att hon inte har så stort sömnbehov? Jag kan tycka att det är jobbigt att det är sån fart på henne, att det är svårt att hinan med i hennes tempo när jag själv är trött och gravid. Men hon är en liten solstråle som är pigg och vild, hon verkart ju utsövd i alla fall? Så vi tar en dag i taget liksom. men nu känner jag ju skillnaden mellan att amma henne till sömns när hon är riktigt trött och somar efter 10 minuter, gentemot de kvällar när jag kämpar och ammar henne i 3 timmar, det gör ont och är urjobbigt och jag känner att jag skulle önska att hon jämt somnade efter en halvtimme eller så! Ja, det här blev ju hemskt långt, men det är så här krångligt och fundersamt det känns! Jag vet inte riktigt hur jag ska göra eller ens om jag bör göra något eller lita på att det snart "växer bort"\'? Råd och tips vore skönt att få i alla fall. Hur har ni andra gjort med nattamning och middags vila, ni som ammat "större barn" och ammat länge på natten? Jag vill också gärna ha råd och erfarenheter om att amma syskon! Förlåt att det blev så hemskt långt, men jag känner mig väldigt osäker på både hur jag ska se på det här med sömn, nattamning och middagsvilan och alltihop och än mer vad jag ska göra med det. Vissa dagar går det jättebra, andra är jättejobbiga. OM jag skulle försöka ge Juni en extra knuff att sluta amma på natten nu, så vill jag att det ska _underlätta_ nätterna! Det får absolut inte bli jobbigare att söva om henne, eller svårare för henne att somna om. Det är inget egenvärde i att vänja av på natten för mig i fall hon vaknar mera då. I så fall så vill jag att hon ska somna om vid minsta klapp istället. Jag vill liksom ha minsta motståndets lag, inte sluta till varje pris. Jag ammar alltid till sömns om vi är hemma, dag som natt, och det fortsätter jag gärna med, åtminstone tills nya bäbin kommer. Då får vi väl se vad som funkar bäst.
Svar på tråden: Tandemamning och sluta på natten långt

Man är inte sämre än att man kan ändra sig
Skrivet av Hanna -Liv, Es och F
Hej! Jag slutade amma Eskil när han var 16 månader helt, det berodde på nätterna. Jag hade en superjobbig arbetssituation och satt och skrev till midnatt varje kväll och upp tidigt och för att jobba. Jag var på väg rakt in i den beryktade väggen. Jag behövde verkligen få sova och få ändras situation på jobbet. Han var ju då mindre än Liv är idag, och ibland funderar jag på om det var rätt att sluta amma honom för min skull, men varje gång jag ställer mig frågan får jag samma svar. Ja, han behövde först och främst en mamma, en hyfsat pigg mamma. Amningen kom sekundärt då. Jag var så trött att jag nästan kräktes på mornarna, och trött så att jag stupade stunden på kvällen vi hade tillsammans. Livet såg helt annorlunda ut när jag fick sova! Hur man ska göra med amning måste man själv fundera på. Men jag skulle göra samma val idag, ta beslutet över slopad nattamning om jag behövde för att vara en hyfsas bra mamma resten av tiden man inte ammar för att vara tillsammans på. Liv är också ett barn som inte använder så mycket tid för sömn, jag tror men en stor envishet att varje barn är unikt och har unika behov. Behoven kan växla med tiden och barnets utveckling. Man kan aldrig med lyckat resultat trixa särskilt mycket, bara varsamt vägleda. Jag tycker att det låter jobbit för resten av familjen när ett barn sover middag på kvällen, då kanske man måste vägleda litegrann för att alla ska få så bra som möjligt. Själv vägleder jag när jag nekar min son att sova middag mellan 16-17, vilket han gärna skulle göra ett par gånger i veckan, det är för sent han kan då inte sova på kvällen. Men för att komma ikapp brukar han i gengäld somna lite tidigare någon eller några kvällar i veckan. För att vägleda använder jag mig av aktiviteter, jag planerar saker att göra tillsammans som dels gör barnet trött inför sovstunden, men också den stunden där jag vill skjuta lite på sömnen är upptagen av något kul. Tex bakar vi, duschar, går ut, sticker iväg på lite äventyr, hälsar på någon. Jag vet inte om jag förklarar särskilt bra? Om man bestämmer sig för att sluta amma på natten är man ju inte heller sämre än man kan ändra sig. Jag nekade Liv tutta vid ett par gånger, för hon tuttade på ett jobbigt och obehagligt sätt, hon blev ledsen, men återgick till det vanliga sättet och nu ammar jag igen, på ett sätt som just nu känns ok, dygnet runt! Hoppas du får många bra svar så kan du lägga samma lite här och där och komma på ett smart sätt att lösa er situation på!

Hej Cecilia långt tillbaka
Skrivet av SESA
Oj, det är inte lätt att få ihop dagarna Jag har nog inte så mycket goda råd att komma med. Men för oss skedde nog den första ordentliga struktureringen av Ediths vardag när jag började jobba i augusti. Då började hon också på dagis och dagarna blev lite mer inrutade. Hon har ju varit vaken på nätterna ändå, jag nattammar ju fortfarande och hon har vägrat sova på kvällen också, liksom på dagen. Men de yttre ramarna har ändå funnits där: På morgonen går vi upp, gör välling, äter frukost och sen påklädning och hela fadderullan och så iväg till dagis. Eftermiddagarna är ganska lika de med. Tiderna bestäms inte av behov eller lust utan av arbetstid/dagistid. Men det är nog först nu, mer än ett halvår efter dagisstarten, som det känns som hon är med på galoppen. Våra rutiner har först nu blivit hennes rutiner också. Innan har hon befunnit sig i något slags undantagstillstånd och jag känner öht att hon verklingen är på väg ur bebisåldern på riktigt. Hon kan tex glömma att tutta en hel dag (otänkbart för ett par månader sen). Hon inte bara har fogat sig till våra rutiner, hon verkar trivas med dem, hon är glad över att ha det här sammanhanget, att vara en del av något liksom. (nu låter jag nästan lite AW, eller hur? s) Alltså jag förespråkar verkligen inte rutiner som enda botemedlet i alla lägen. Men nu (när vi är där vi är) så känner jag att rutinerna förenklar ganska mycket. För alla inblandade. Det är skönt att jag ändå låtit Edith vara liten och "undantag" tills hon själv mognat in i familjen, eller hur jag ska uttrycka det. Innan "vardagen" så kunde hon också råka somna vid 19 och sen vara vaken till 23, tex. Men det går absolut inte, för jag kan inte vara uppe till 23 när jag ska jobba (och dessutom amma halva natten). Jag har motvilligt väckt henne när hon sovit middag på sista tiden, de har väckt henne på dagis också. Det hjälper, hon sover max en timme på dagen nu och det är ganska stor skillnad på kvällströttheten. Nu ber hon om att få gå och lägga sig vid 21, om hon av någon anledning inte kommit i säng innan. Ibland somnar hon redan vid 19.30! Jag har sagt till fröknarna att om Edith säger att hon inte vill sova, så behöver hon inte det. ( Fantastiska fröknar som inte har någon invändning mot detta alls, de tycker tvärtom att det är bra! ) Hemma sover hon sällan middag, vi erbjuder och kanske tom försöker övertala henne. Men är kl 15 då blir det ingen middagssömn. Och det kan ju bli hur jobbigt som helst, men det är viktigt känner vi att inte rutinerna (som ju är hennes egna nu för tiden) inte rubbas FÖR mycket. Då när man har en sån där monstertrött Edith så får man verkligen anstränga sig. En förälder får koncentrera sig på att serva och roa lilla prinsessan så att det varken blir kaos eller sömn mitt i leken. Vi passar på att bada de dagar barnen är extra trötta. Det minskar konfliktrisken mellan barnen, och det får tiden att gå. Än har ingen somnat i badkaret ler. Vi brukar gå ut och gunga en lillsväng el dyl, bara för att få ytterligare en halvtimme att gå. Sen från kl 19 (typ) är det fritt fram för den som vill att gå och lägga sig Då när barnen vet att det snart är dags, kopplar de av och leker som aldrig förr, en stund iaf. Jag skulle inte orka tandemamma jag beundrar verkligen de som orkar, men jag skulle inte gör det. Vem prioriterar man? Vem skriker högst? Vems skrik är lättast att stå ut med? Och på nätterna också hjälp när ska man då få sova? Jag skulle vara rädd för att syskonkonkurrensen skulle späs på ytterligeare av "slagsmål" om bröstet. Men det måste ju givetvis bero på barnens personlighet och så förstås Jag känner igen olusten som du verkar känna kring amningen, det är inte mysigt längre, det kryper i kroppen. Jag skrev ju lite om vår samsovning för ett tag sen och det är lite samma läge men jag har gått igenom såna här perioder förut med Edith, både vad gäller sömn och amning. Så kanske man inte ska bry sig, eller kanske man får en chans att sluta amma att man själv tappat lusten är ju ett rätt stort steg i rätt riktning. Prova att sluta med nattamningen. Du märker ju ganska snart om Juni är med på noterna eller ej. Får hon återfall senare så är det säkert ganska lätt att komma över det. Ibland när jag sagt nej till Edith kan jag känna "var det så lätt? Betyder inte nattamningen mer?" men sen ibland så godtar hon ju inga nej utan protesterar högljutt. Nu är hon sjuk så nu är det verkligen silkesvantar som gäller och extrema nätter, jag är helt slut. Var ju jättekul att börja den här dagen (efter en hård helg) med att bli lite påhoppad på Småbarnssidan inget att bry sig om, det gör jag inte heller, fast jag tappade lite lusten till hela detta forum ) Hon har fått ögoninflammation (utöver förkylning) med feber och så har hon fått svinkoppor på fötterna en massa sår och var och jätteont. Stackars lilla Edith. Hon fyllde förresten 2 igår! Inga bra råd kom jag med, bara en massa prat om mig själv, man kan bli lite trött på sig själv ibland suck och pust


Det finns nog inget enkelt svar...
Skrivet av Kattis
...att ge dig i den här frågan. Utan du måste nog försöka prova dig fram, testa lite olika saker och känna efter vad som funkar bäst och vad som är smidigast för både dig och Juni. Jag sympatiserar varmt med din önskan att "följa minsta motståndets lag" - det är precis vad man behöver när man är gravid igen och har ett litet barn att ta hand om! Ofta är det ju faktiskt enklast att amma på natten, åtminstone brukar det ju vara ett väldigt smidigt sätt att snabbt söva om barnet. Men om du känner att du innerst inne skulle vilja dra ner på nattamningen, så tycker jag du ska gå på den känslan och prova att trappa ner och se vad som händer. Blir det jobbigt, så att Juni inte vill somna om utan blir ledsen och orolig - ja, då är det nog enklare att återgå till att amma. Men det kan ju också tänkas att det funkar bra och att hon somnar om snabbt om hon bara känner din närhet med t ec en hand på håret... Prova och se, är alltså mitt råd. Det jag också tänker på är att du skriver att Juni oftast är vaken till rätt sent på kvällarna. Kanske kan du passa på att amma henne ofta under kvällen, för att liksom tanka henne proppfull av mammagos, så att hon förhopningsvis inte behöver det så mycket på natten sedan? Det där med middagsvilan brukar ofta vara knepigt i Junis ålder. Mina fyra barn hade alla slutat sova middag när de blev två. Under halvåret innan dess blev det ofta så att dagsömnen försköts och kom allt senare på eftermiddagen, vilket i sin tur gjorde att de somnade senare på kvällen. Till slut försökte vi aktivt hålla dem vakna på eftermiddagen och då slocknade de faktiskt rätt tidigt på kvällen. Men jag minns att det var en rätt jobbig och kinkig period ett tag innan de hade vant sig... När det gäller nattamningen, så är det min erfarenhet att den kan gå lite i perioder och även att det kan se olika ut från en natt till en annan. Så bara för att Juni har velat amma oftare nu några nätter, så behöver det ju inte alls bli så framöver. Utan det kan ändå mycket väl vara så att hon så sakteliga håller på att självmant trappa ner nattamningen, även om det ibland är ett steg fram och ett tillbaka... Men som sagt - känner du att hela din kropp protesterar när/om hon vill nattamma ofta, så tycker jag inte alls det är fel att försöka trappa ner. Du kan ju i så fall prova att bestämma en "amningsfri" period under natten, när du och din man i stället ger Juni tröst och närhet på annat sätt än via bröstet. Och så småningom kan ni utsträcka den här amningsfria perioden tills den tar upp större delen av natten... Tar man det gradvis och försiktigt så brukar det faktiskt gå bra. Sen behöver det ju inte se likadant ut alla nätter heller. Utan de nätter du vill och orkar så kan du amma mer, medan de nätter du känner att du INTE orkar så kanske ni får trösta och lugna på annat sätt. Man behöver inte vara superkonsekvent, huvudsaken är ju att Juni känner att ni finns där för henne och det gör hon ju säkert!

Kattis - en fråga
Skrivet av Helena med Marek och Miles
Jag har nu läst att i många kulturer slutar man amma när man blir gravid med nästa barn. Är det så vanligt med tandemamning egentligen? Min son var nästan två när jag blev gravid, och jag kände direkt att jag orkade inte amma mer, fast jag hade redan trappat ner och slutat amma på nätterna innan dess, så det var inte svårt att sluta.

Jag vet inte...
Skrivet av Kattis
...hur vanligt det är/har varit, men jag skulle tro att det har varit väldigt varierande i olika tider och olika kulturer. Många kvinnor är ju inte alls fertila så länge de ammar, och då kan de ju inte bli gravida på nytt medan de fortfarande ammar. I vissa kulturer vet jag också att det har funnits tabun mot att en gravid kvinna ammar sitt äldre barn. Samtidigt såg jag själv tandemamning på flera håll på landsbygden i Botswana för ett antal år sedan. Jag har inga siffror på hur vanligt det är, kanske Skorpan vet?


Jag har gjort så här
Skrivet av Skorpan
att jag har väntat ite med att reagera på Benjamin när han vaknat. Har han gnällt till bara lite men relativt snabbt somnat om så har han fått göra det, men om jag märkt att han blivit ledsnare i stället för lugnare så har jag ammat, innan det blivit illa. Resultatet har blivit att jag nattammat mindre och de senaste veckorna har vi inte nattammat alls. Jag tror att det kan bli mer igen, men det har i alla fall blivit mindre än det skulle bli annars. Det har varit min kompromiss.

Inga direkta råd
Skrivet av Ia med A o E +v 35
men lite hur det har varit för oss. Ebba föddes när Anton var 2,5 år och då ammades han fortfarande på nätterna. Det var jobbigt att amma 2 st men han är ett sånt barn som jag nästan är säker på inte hade vaknat mindre även om han slutat att amma. Själva amningen i sig upplevde jag inte som jobbig utan att bli väckt av 2 barn efter 2,5 års grav sömnbrist var såklart jobbigt. Men det var lite som du säger, minsta motståndets lag. När han äntligen vid nästan 4 började sova hela nätter och Ebba också började sova någorlunda då går man och blir gravid igen. Anton ammade inte så mycket dagtid när Ebba föddes så det upplevde jag inte heller jobbigt att tandemamma dagtid. Snanare kanske det hjälpte till att han aldrig varit svartsjuk, men det kan ju bero på helt andra saker som personlighet mm. Anton har också alltid haft ett mycket litet sömnbehov och sov han lite för mycket på dagen så var han uppe halva natten. Tycker det låter som om Juni är på väg att sluta sova middag, tror nog hon slutat med det innan nya bebin kommer. Anton var också mycket kvällspigg men när han slutade sova middag vid 2 år så började han gå och lägga sig tidigare. Ebba har ett större sömnbehov och kan gå och lägga sig i skaplig tid även om hon sovit länge eller sen middag. Det är skönt att ha syskonen någorlunda "synkade" vad gäller läggningstiden. Jag var säker på att Ebba, nu 25 månader, skulle sluta amma för några månader sedan men har nu de senaste veckorna börjat amma mycket mer igen, dock inte så mycket nattetid soom tur är utan högst 1-2 gånger. Känner att jag inte skulle orka igen med dubbel vakning om nätterna men tror ändå på att det är positivt att inte avsluta (om inte barnet vill förstås) amningen dagtid om man inte känner att man verkligen vill. Det är ju några månader kvar för dig och mycket hinner nog ändras innan dess, men det kommer säketr att lösa sig!

Lite till
Skrivet av Ia med A o E +v 35
Det är nog skönt som en del skrivit om pappa kan ta nattningen även om man fortsätter att amma. Med Anton så gick inte det, nu är det dock alltid pappa som nattar honom. Ebba var ingen sån bebis som skulle ligga hela kvällarna och amma som Anton utan hon somnade väldigt tidigt det första året, redan vid 17-18. Det var i och för sig jobbigt för hon gick upp vid halv 5-5:-). Med Ebba har det gått mycket lättare för pappa att natta än Anton, i många perioder har pappa gått före mig. Nu är hon dock inne i en period där bara jag får natta och hon ammar mycket igen. Hoppas det går över tills nästa bebis kommer.


Hej Cecilia,
Skrivet av Monika med Klara och Simon
Ja, det var ett långt inlägg med många funderingar. Jag förstår dig så väl när du skriver att du vill ha minsta motståndets lag. Samtidigt förstår jag också din ovilja inför nattamningen nu när du är gravid. För egen del slutade jag nattamma Klara när hon var 11 månader (gravid i 2-3 månaden). Kroppen sade bara stopp helt enkelt, jag var helt slut. Vi hade i och för sig en annorlunda situation, min man var pappaledig och jag jobbade heltid då. Klara sövdes heller inte vid bröstet då utan med vällingflaska i pappas famn framför teven. Jag tror att det beror rätt mycket hur man känner inför att fortsätta amningen. Jag kände då att Klara kunde få fortsätta, men det gjorde inget om hon slutade. Då var det inget svårt beslut att avlasta mig genom att min man gav välling på kvällen och tröstade på natten. Men bara för att man vänjer av nu på natten innebär det kanske inte automatiskt att man vänjer av för alltid på natten. Klara återupptog nattamningen 1-2 månader efter att Simon föddes (då ca 20 månader gammal) och hon skulle säkert gärna tutta varje natt när hon vaknar, men sedan 3-4 månader (hon är 2,5 år nu) så går det för det mesta att neka bröstet på natten. Hon får krypa ner hos pappa när hon vaknar (hon har egen säng). Hon grufsar lite, men det är inte värre än så. Under ett drygt halvår ammade jag två barn på natten eftersom det helt enkelt var minsta motståndets lag. Men det var skitjobbigt även om jag låg ner och ammade och även om min man hämtade Klara från spjälsängen när hon vaknade och skrek. Jag är inte säker på att du måste ändra något nu bara för att förbereda Juni. Men vissa saker kan ändå vara värda att fundera igenom. Du skriver att du ibland söver Juni genom att amma 3 timmar på kvällen. Det blir nog ganska tungt för dig att fortsätta med det när bebisen kommer. Kanske blir det också praktiskt svårgenomförbart. Visst kan man amma två barn samtidigt, men det är inte säkert att dom gillar det alla gånger. En nyfödd vill ju oftast suga konstant kvällstid och det är ju vanligt att man får byta bröst "hela tiden hela kvällen". Det är säkert väldigt olika hur man känner inför det större barnet, men för mig var det viktigt att kvällen var bebisens egen tid vid bröstet (på dagen låg syrran oftast bredvid och tuttade). Jag var glad att Klara ändå var van sedan tidigare att det var min man som hade hand om hennes läggning. Ett sätt för din man att avlasta dig kan ju vara att han börjar lägga Juni (oavsett hur ni gör med nattamningen). Det är ju inte säkert att det blir så svårt att vänja av Juni med nattamningen heller. Jag tänker att ni kan göra ett försök och se hur det funkar helt enkelt. Det går ju alltid att återuppta nattamningen om det inte skulle funka. Vad gäller middagssömn så har vi alldeles nyligen börjat styra upp det lite grann. Vi tröttnade på att ha Klara vaken till 22-23 på kvällarna samtidigt som hon kunde sova 2-2,5 h middag. Vi kör också upp barnen klockan 7 på morgonen numera. Det verkar som om våra barn inte behöver så väldigt mycket sömn heller och det kan man ju inte göra något åt. Men jag tror nog att man kan styra när dom sover, i viss mån. Om man är ihärdig och konsekvent kan man nog få dom flesta barn att somna i vettig tid på kvällen (typ senast 21-21.30 i alla fall). Men det kanske är lättare att ta tag i när bebisen har kommit. Jag tycker i alla fall att det är få saker som kan suga musten ur en så vansinnigt mycket som en graviditet. Jag blev mycket piggare efter att Simon var född. Angående tandemamning så måste du känna i hjärtat vad du vill. Börjar du känna olust inför amningen av Juni så tycker jag inte att du skall dra dig för att sluta. Det är inte alltid så lätt att amma syskon och ibland har jag önskat att jag hade slutat amma Klara när hon var 13 månader (och hade en period när hon var på väg att sluta och säkerligen inte hade varit svår att avvänja). Inte har det varit så kul alla gånger när Klara skrikit i högan sky för att hon fått vänta för att Simon skulle få först (att ligga och amma klarar jag bara en i taget). Samtidigt om du känner i hjärtat att du vill låta Juni fortsätta, så är det klart att du fixar det. Det finns nog inga rätt och fel utan det som känns rätt i hjärtat är rätt!

Mina erfarenheter är väl dethär egentligen!
Skrivet av Ingela E
Känner igen ganska många av dina känslor ifrån när jag själv väntade lillebror och fortfarande ammade storasyster. Har berättat här förut om mina erfarenheter, men då under sign. III eller liknande. Jag hade väl hunnit gå kring 3 månader in i graviditeten när å ena sidan dottern började vilja amma mer än någonsin på kvällar och nätter och å andra sidan var bröstvårtorna ömmare och känsligare. Till råga på allt var jag tröttare än vanligt och hade börjat arbeta. Det blev ohållbart! Jag blev också sådär irriterad, vilket jag tyckte var jobbigt. Samtidigt ville jag inte avbryta amningen totalt utan vi kom fram till en lösning som passade oss. Först och främst så pratade jag med dottern om att jag fick ont av att amma länge och att brösten behövde vila lite. Att hon gärna fick amma, men bara "en stund" vid nattningen och inte på nätterna. Hon var med på att jag talade om när det räckte att amma på kvällen. Dottern var nog kring 20 månader då och kunde ta till sig de argumenten, även om hennes längtande blick tydligt visade att hon egentligen ville mer så förstod hon vad jag menade när jag sa att jag fick ont annars. Vi gjorde mao en lite kompromiss som innebar att hon fick amma lite mindre på kvällen och tidigt, tidigt på morgonen för att även jag skulle må bra. Kanske kan vår modell inspirera till något ni kanske kan testa? Under slutet av min graviditet höll vi upp med amningen några veckor pga att mina sammandragningar blev regelbundna och höll i sig länge i samband med amningen. Dottern längtade under den tiden efter at få amma igen och vi återupptog den ca 5 veckor senare när "faran" för för tidig födsel var över. Senare har jag även tandemammat fram till lillebror var 5½ månad. Jag upplevde aldrig avundsjuka eller liknande och vi kunde alltid resonera om att lillebrors amning fick komma först och att hon gärna fick amma efter. Jag valde att styra det så att jag och dottern framför allt ammade på morgon och kväll och vid speciella tillfällen på dagen (sjukdom, tröst efter att ha slagit sig och för att avstyra stockningar bl a). Detta var något som fungerade för oss. När sonen blev 5 månader och kom in i en tillväxtperiod vet jag egentligen inte vad som hände med mig, men jag blev totalt övertrött, grå i hyn, fick svårt att sova, livlöst hår och mådde jätteskruttigt. Min upplevelse var att det var som att all samlad energi var slut hos mig och det jag tillförde rann ut med mjölken. Har läst en gång (här) att det teoretiskt inte kan bli så, men så upplevde jag det. Ett par veckor senare pratade jag med dottern om amningsslut, vilket fungerade helt smärtfritt.

Tandemamning och sluta på natten långt

Man är inte sämre än att man kan ändra sig

Hej Cecilia långt tillbaka

Det finns nog inget enkelt svar...

Kattis - en fråga

Jag vet inte...

Jag har gjort så här

Inga direkta råd

Lite till

Hej Cecilia,

Mina erfarenheter är väl dethär egentligen!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information