Är amning alltid bra ur ett AP- synsätt?

Är amning alltid bra ur ett AP- synsätt?
Skrivet av	Tacksam för synpunkter
Min pojkväns ex ammar deras son som snart är 4 år och de samsover. Sonen vill inte sova hemma hos sin pappa nu och när han ändå gör det då och då är han ledsen när han ska sova och "snuttig". Han suger på fingrarna och på sin arm och är orolig. Det har lett till att han träffar sin pappa mindre och att han oftast inte sover kvar. Jag förstår att han är väldigt bunden till sin mamma genom amningen. Nu undrar jag om det verkligen är bra ur barnets perspektiv? Jag anser inte att han får chansen att vara med sin pappa och känna sig trygg med honom fullt ut genom att han längtar så mycket efter att "tutta". Min pojkvän har försökt att prata med mamman med hon vill inte inte lyssna och tänker absolut inte sluta att amma honom. Vi (jag och min pojkvän) tycker det är sorgligt att se hur jobbigt det blir för pojken och har därför läst en hel del om AP. Kanske borde jag inte engagera mig överhuvudtaget (det tycker mina vänner) men det påverkar mitt liv också. Vad kan vi göra för att det ska bli bra för lilleman när han är med sin pappa? Ett annat problem är att mamman inte tillåter oss att resa iväg på semester med pojken "för han klarar inte att sova utan sin mamma". När vi då föreslår att hon kanske kan sluta amma nu så att han fixar att sova utan henne för en längre tid vill hon inte detta. Ett barn har väl rätt att känna sig trygg med båda sina föräldrar????
Svar på tråden: Är amning alltid bra ur ett AP- synsätt?

Tror iofs...
Skrivet av Betula
... inte att enbart amningen kan skyllas för att pojken känner sig otrygg och "tuttig". Har pappan och exet en bra relation, samarbetar de bra kring barnet? Har ni en känsla av att mamman använder sig av amningen som ett "övertag" över pappan? Barn är fenomenala på att plocka upp signaler om att inte något stämmer och det är möjligt att han känner sig kluven och illojal mot sin mamma när han ska vara hos er, så liten han är, OM det är så att hon inte riktigt godkänner pappans och din relation till pojken. Tror inte alls att det nödvändigtvis skulle bli bättre om hon slutade amma, jag tror det handlar om andra saker.

Precis
Skrivet av timjan
det är väl inte sannolikt att det är amningen i sig utan kanske snarare sättet den eventuellt används på.


Svar och några kommentarer
Skrivet av timjan
Nej, amning är inte alltid bra ur ett Ap-perspektiv. För det första: det är väl jättebra att du engagerar dig. Klart att det påverkar ditt liv också och det är väl fantastiskt att ett barn kan ha flera vuxna i sitt liv som är viktiga. För det andra måste jag säga att det inte låter som att pojken mår särskilt bra. Hur stor roll amningen spelar i det stora hela, tror jag inte att någon kan yttra sig säkert om. Men svaret på din fråga om inte ett barn har rätt att känna sig tryggt med båda sina föräldrar, måste ju bli ett självklart ja. Och självklart måste han kunna få åka på semester med er lika väl som mamma. Frågan är hur mycket hans mamma gör för att han skall känna sig trygg hos er? Jag skulle råda er att ta kontakt med en barnpsykolog. Jag är inte så insatt i det juridiska, men jag antar att mamman inte kan vägra detta om ni hävdar att pojken behöver hjälp. Hoppas att det ordnar sig till det bästa. Det är ju så himla viktigt att man får lov att odla relationen till båda föräldrarna.

angående psykolog
Skrivet av Maria med 3 och en på väg
All annan vård än akutvård måste båda föräldrarna godkänna. Så pappan kan inte på eget bevåg söka barnpsykolog. Har en kompis som var bonusmamma till en tonårskille som uppenbarligen mådde dåligt (skolkade, mm). De försökte få hjälp, men så länge som man har gemensam vårdnad så kan den ena föräldern sätta sig på tvären. Mamman gav alltså inte tillstånd för att sonen skulle få träffa psykologen och då får inte psykologen ta emot.

Fast
Skrivet av timjan
vårdnadshavaren får ju inte neka barnet vård så att det far illa. I så fall lär det ju i förlängningen finnas anledning att omhänderta barnet. Och det stämmer inte att det bara handlar om akutvård. Har en bekant som fick veta att hon kunde komma att anmälas därför att hon inte kommit på ett möte med läkare för att få besked efter en undersökning och då var ändå allt väl med barnet. För ett tag sedan var det väl en mamma härinne som skrev att hon inte fick neka till att dottern fick extra näring därför att BVCläkaren ansåg att hon var undernärd? Det kan inte stämma att man som vårdnadshavare får sätta sig emot att barnet får psykologhjälp om det bedöms nödvändigt.


Fast då ska läkare
Skrivet av Maria med 3 och en på väg
bedömma att det är nödvändigt tror jag. Självklart går allt till en viss gräns, men det är inte bara söka vård när man är 2 vårdnadshavare. Om det är fråga om tvångsvård så avgör ju inte föräldern och jag tror inte det görs särskilt mycket för ett barn som "bara" sover dåligt hos pappan.

Maria igen
Skrivet av timjan
Det verkar ju handla om mer än det. Och framför allt verkar det ytterst angeläget att man hjälper föräldrarna att reda ut den här "maktfördelningen" i situationen. Mamman har ju knappast rätt att bestämma att sonen inte kan vara ifrån henne. Tycker att det vore väldigt bra om man försökte vända sig till BVC och låta personalen där avgöra om det finns anledning att gå vidare. Och så antar jag att familjerätten bör kopplas in.

Tror att man måste
Skrivet av Maria med 3 och en på väg
ta det via kommunens familjerätt först och främst. De finns ju där för att vara ett samtalsstöd för föräldrarna istället för att de ska behöva ta det via tingsrätten. Sedan kan familjerätten rekomendera att man pratar med psykolog om det anses behövas. Familjerätten är oftast jätteduktiga på att se till barnets behov och hjälpa föräldrarna att förstå varandra.


Hej Maria!
Skrivet av Anna m. Martin och lillebror bf 16/2
Var inne och läste lite...har inte blivit mkt på sistone men nu blev jag nyfiken =) När kommer det syskon? Är allt bra annars? Vi har precis flyttat ur stan till radhus i Täby och lillebror väntas om 6 v...känner mig helt slut annars är allt bra =) Kram Anna

Så snart!
Skrivet av Maria med 3 och en på väg
Kul att ni också ska ha barn. Det är rena babyboomen här. L Jag är beräknad till 4/7. Så jag tror jag är i v 14-15 just nu. Jag höll koll fram till v 12+0 Vad roligt att flytta till hus. Jag är uppvuxen norr om stan (Åkersberga) så i Täby har jag varit och shoppat många gånger. Skönt att ni hann flytta innan liten kom. Det är så stökigt att flytta ändå och lättare ju färre barn man har att hålla reda på bland alla lådor.

Inte amningen som är problemett
Skrivet av Maria med 3 och en på väg
i sig. Många på den här sidan ammar och är borta 1-2 nätter utan barn. Det låter mer som om mamman vill hindra pappan från att umgås med sonen eller hon har så svårt att vara ifrån sonen själv att hon binder honom hårdare till sig. Klart att sonen sover oroligt hos er om han aldrig får vanan att vara hos pappan. Förhoppningsvis så räcker besök hos familjerätten där mamman och pappan kan få hjälp att komma överrens om ett sunt umgänge för barnet med båda föräldrarna. Har de gemensam vårdnad? Har de nåt umgängesavtal? Annars är det läge att få till ett umgängesavtal som sätter upp villkoren för hur pappan och sonen ska kunna träffas. Då får mamman svårare att hindra umgänget med såna skäl som att det är svårt för sonen att vara ifrån henne. Det finns många 4-åringar som bor helt växelvis (inte nödvändigtvis varannan vecka). Min son var drygt 4 när vi skiljdes och det var inga problem att bo lika mycket hos mamma som hos pappa. Det svåraste var för mig att släppa taget då pappan inte tidigare tagit nåt ansvar får nåt av barnen. Det var helt klart nyttig för alla att lära sig ta mer ansvar och att våga släppa taget. Barnen har fått mycket bättre kontakt med sin pappa efter skilsmässan jämfört med innan.


Tyvärr är det lätt hänt att amningen får skulden..
Skrivet av Kattis
...om ett barn t ex inte har så bra relation med sin pappa. Men det är min erfarenhet, dels efter att själv ha ammat länge och dels efter att som hjälpmamma ha haft kontakt med många långtidsammande mammor och deras familjer, att långtidsamning inte i sig utgör ett hinder för en djup och nära relation till pappan. Som jag ser det, så är det alltid pappans ansvar att skapa en nära relation till sitt barn, oavsett om det ammas eller ej. En 4-åring, som i ditt exempel, ammas ju inte helt utan äter även annan mat och ammas mest som ett sätt att tanka närhet, tröst och trygghet. Det är i sig inte konstigare än att man kramas eller kryper upp i famnen för att få den tryggheten. Och det är inte ett dugg konstigare att han saknar bröstet när han är ifrån sin mamma än att ett annat barn skulle sakna sin vällingflaska, sin napp eller sin snuttefilt om barnet var skiljt från dessa saker. När man ammar ett större barn brukar det gå bra att hoppa över amningen över natten, eller t o m över flera dygn i sträck om mamman och barnet är skilda åt. Jag menar alltså att amningen i sig inte borde utgöra något hinder för att den här 4-åringen ska kunna vara trygg med pappan. I stället för att ge amningen skulden så behöver pappan hitta olika sätt att komma närmare sonen och skapa en trygg relation till honon. Det är helt och hållet hans eget ansvar, amning eller ej. Naturligtvis vore det fel av mamman att hindra pappan från att ha sonen över natten på grund av amningen, men som jag har förstått ditt inlägg så hindrar inte mamman detta utan det är sonen som är ledsen och orolig när han ska sova över hos pappan. Jag är säker på att om pappan (och du, förstås) verkligen anstränger er att etablera en trygg, djup och nära relation med honom och visar honom att han får närhet och kärlek hos er också, utan amningen, så kommer det att kunna funka jättebra. Kanske pappan under en period kan umgås med sonen mycket på dagtid, så att de slipper de laddade nätterna tills det funkar bättre? Kanske han snart komemr in i en lugnare fas i sin utveckling? Och som sagt, ju mera pappan jobbar på relationen till sonen, desto tryggare kommer han att känna sig med honom. Hur länge mamman ammar är en sak mellan henne och sonen, som utsomstående har man inte rätt att lägga sig i hur länge en annan kvinna ammar, eller om hon ammar överhuvudtaget. Jag har förståelse för hur din pojkvän känner det och jag förstår också att 4-åringen saknar amningen när han inte sover hos sin mamma. Men om ni jobbar hårt på det så kommer han säkert att kunna känna sig trygg och glad hos er också. Men som jag ser det så är det alltså ert ansvar att få honom att känna sig trygg hos er, mamman ska inte behöva ta ansvar för pappans relation till sonen genom att ge upp amningen mot sin och sonens vilja. Fast å andra sidan så tycker jag inte det känns rätt att mamman förbjuder er att ta med sonen på resa. Han är ju så pass stor nu att det borde gå bra, oavsett amningen eftersom det som sagt brukar funka bra att göra amningsuppehåll. Kanske finns det någon annan orsak till att mamman inte vill låta honom åka? Jag tror att ni skulle behöva reda ut allt detta förutsättningslöst, föräldrarna skulle behöva reda ut hur de vill ha det med relationerna till sonen och kanske ta hjälp av professionell rådgivning vid behov för att lösa detta. Men som jag ser det, så har mamman inte rätt att skylla på amningen för att hindra pappans umgänge med sonen, och pappan har inte heller rätt att ge amningen skulden för att umgänget fungerar dåligt.

Kattis
Skrivet av C
Jag måste säga att jag blir upprörd över att du så ihärdigt poängterar att pappan ensam bär ansvaret för om sonen är trygg hos honom eller inte. Du skriver t. ex.: "Det är helt och hållet hans eget ansvar, amning eller ej." Med vad motiverar du detta påstående? Jag har på nära håll sett hur den ena föräldern vid en skilsmässa genom att förtala, manipulera och vägra samarbete gjort förutsättningarna för den andra föräldern i stort sett obefintliga. Psykolog kopplades till slut in, men det som hänt hade satt så djupa spår att det aldrig riktigt gick att få till en väl fungerande relation, trots att samtliga inblandade var medvetna om vad som varit den avgörande faktorn. Och nu är chanserna till att reparera det hela tyvärr obönhörligen slut. Vi älskar klyschor i vår kultur. Vissa av dem är sanna, men tyvär hör inte "Det är aldrig ens fel om två träter" dit. Om man inte upplevt det själv tror jag att det är komplett omöjligt att förstå hur den ena föräldern (och då förmodligen oftast den som har barnet huvuddelen av tiden och därmed ett naturligt "övertag") kan göra den andre hjälplös i en sådan här situation. Jag håller alltså inte med dig utan vill istället hävda att det är bådas ansvar att barnet får en chans till en god relation till båda föräldrarna och inte så enkelt att var och en endast har ett eget ansvar för den egna relationen. Jag håller med dig om att amningen I SIG säkert inte är problemet. Däremot kan väl amningen som mycket annat missbrukas och utnyttjas omedvetet eller medvetet. Du skriver att det inte är konstigare att pojken saknar amningen än att han saknar sin snuttefilt, sin nappflaska eller liknande. Men de föremålen går ju att ta med sig, eller hur? Om mamman utnyttjar amningen för att manipulera situationen tycker jag i allra högsta grad att pappan har med det att göra. Han är ju precis lika mycket förälder och har lika stor rätt att hävda sin sons rättigheter till en trygg tillvaro och till en väl fungerande relation till båda föräldrarna.

Jag uttryckte mig nog inte...
Skrivet av Kattis
...tillräckligt tydligt :-) Du har självklart rätt i att det alltid (oavsett om föräldrarna lever tillsammans eller ej) är båda föräldrarnas ansvar att se till att barnet får en chans till goda och nära relationer med dem båda. Det jag menade var just att pappan inte kan skylla enbart på amningen om hans relation till barnet inte är bra. Givetvis kan det vara så (vilket inte direkt framgick av det ursprungliga inlägget) att mamman i det här fallet skyller på amningen för att hindra eller störa umgänget mellan sonen och pappan. Och då är det förstås förkastligt. Men min poäng är att amning I SIG inte utgör ett hinder för en god relation mellan en pappa och ett barn, och att pappor måste kunna skapa goda relationer till sina barn oevsett om de ammas eller ej. Jag vet ju inte om mamman i det här fallet använder sig av amningen för att förhindra eller störa sonens umgänge med pappan. Som jag skrev i mitt förra inlägg så låter det ju inte alls bra att hon skyller på amningen för att förhindra att pappan reser på semester med sonen. Det jag tycker är synd är bara att amning förvånansvärt ofta används som en syndabock och som en ursäkt för pappor att inte ta ansvar fullt ut för relationen till barnet. I stället kräver pappan då att mamman slutar amma, och om hon går med på det visar det sig ofta att pappans och barnets relation inte alls på ett magiskt sätt blir fantastisk omedelbart...


Fortfarande luddigt...
Skrivet av Kattis
...märker jag, jag vet inte varför jag inte klarar av att skriva tydligt idag :-) Jag menar så här: ATT mamman ammar sin 4-åring innebär I SIG ingen manipulation. Man kan ju inte tvinga ett barn att amma, amning förutsätter alltid ömsesidighet och uppenbarligen vill det här barnet amma. Men däremot kan man så klart SKYLLA på amningen i syfte att manipulera och hindra pappan från umgänge med barnet. Det jag också menar är detta: Oavsett om ett barn ammas eller ej, så är det varje förälders ansvar att skapa en nära och bra relation till sitt barn. Men naturligtvis kan detta försvåras allvarligt om den ena föräldern medvetet saboterar den andras relation till barnet. Pappan i det nu aktuella fallet kan inte skylla på amningen i sig för att relationen till sonen inte funkar bra - däremot är han förstås i sin fulla rätt att protestera om mamman skyller på amningen för att sabotera umgänget. Hon har all rätt att amma så länge hon och barnet vill, men hon har inte rätt att använda amningen som ett sätt att försvåra sonens umgänge med sin pappa. Om sonen är otrygg hos pappan så beror det inte på att han ammas, det är fel att göra amningen till syndabock för detta. Kanske skulle sonen vara ÄNNU mer otrygg om han inte fick amma längre. Utan om sonen är ledsen och orolig hos pappan så finns det en orsak till det, vad den orsaken kan vara har båda föräldrarna ett gemensamt ansvar att finna ut.

Jag tyckte nog
Skrivet av C
att du var väldigt tydlig och alldeles för kategorisk. Det var det jag reagerade på. Men jag håller helt med dig angående amningen. Sedan kan jag väl tänka mig att det faktiskt när det gäller mindre barn som faktiskt i perioder kan vilja ligga vid bröstet bokstavligt! nästan dygnet runt (och när de inte ammas sover de ;0) kan vara väldigt svårt att som pappa känna att man får någon som helst tid med sitt lilla barn, men det är ju en helt annan femma. Har inte heller några egna erfarenheter av att pappor ställer krav på att amningen skall avslutas av denna anledning, men jag tror dig såklart på ditt ord :0).

Kattis igen
Skrivet av C
Som sagt: jag förstår vad du menar. Jag har inte förstått det som att pappan skyller på amningen i sig, utan att det fanns en misstanke om just det du beskriver + att det fanns andra allvarliga försök till att göra anspråk på huvudrollen i barnets liv, men jag kanske läste slarvigt. Hursomhelst: vi är helt överens.


Visst 17
Skrivet av Tilly med 2
har du rätt i att amningen kan utnyttjas/missbrukas för att manipulera situationen. Det är ett mycket effektfullt psykologiskt redskap för att binda barnet till sig, om modern har sådana avsikter (vilket hon i detta fall verkar ha).

Nej, nu håller jag inte med...
Skrivet av Kattis
...det är en myt att mammor ammar för att binda barnen till sig. Som jag ser det är det här ännu ett effektifullt sätt att skuldbelägga mammor. Amning förutsätter alltid ömsesidighet. Det går aldrig att tvinga ett barn till att suga på bröstet, amning förutsätter alltid en aktiv handling från barnet. Vill inte barnet längre ammas, så blir det ingen amning - oavsett vad mamman vill :-) Däremot så kan, som jag har skrivit förut, mammor givetvis SKYLLA på amningen för att sabotera barnets umgänge med pappan. Vilket är helt förkastligt, amning är inget som i sig utestänger pappan. Det går utmärkt väl att som pappa ha en MYCKET djup och nära relation till sitt barn, oavsett hur länge detta barn ammas.

Fast, Kattis
Skrivet av C
är det verkligen så enkelt? Visst kan man inte tvinga barnet att vilja ammas, men om man nu leker med tanken att mamman t o m skulle kunna tänkas trappa upp amningen i syfte att göra det svårare att lämna över till pappan, menar du då att barnet är fullt medveten om situationen och väljer helt fritt? Det finns ju något som heter vana också. Jag tycker inte att detta är så enkelt, faktiskt. Allt är ju inte ett aktivt och medvetet val hela tiden varken för barn eller vuxna. På något sätt måste man väl ändå kunna överväga att barnet inte kan överskåda situationen och välja medvetet? Medan mamman kanske i allra högsta grad kan det och ammar just av denna anledning mer än hon annars skulle gjort och kanske inte precis vinnlägger sig om att visa att det finns andra sätt att få närhet och tröst också?


Nja, C...
Skrivet av Kattis
...jag tror nog att även om mamman hypotetiskt skulle vilja trappa upp amningen för att försvåra barnets umgänge med pappan, så skulle det i praktiken vara fullständigt omöjligt att få barnet att amma oftare, eller under längre tid, än det självt ville. Om du leker med tanken att du skulle försöka få en motsträvig 4-åring att ta bröstet, så förstår du nog hur jag menar :-) Jag har mött många mammor som varit väldigt ledsna för att de hade velat fortsätta amma längre, men barnet ville inte mer och då blev det amningsstopp. Obevekligt. Jag har svårt att tro att en mamma till en 4-åring ständigt vill, och har möjlighet att, ge bröstet som tröst. Vid den åldern har barnet rimligen lärt sig att det finns andra sätt än amningen att få tröst och närhet. Att en mamma medvetet, under 4 års tid, undanhåller sitt barn andra sätt att få tröst och närhet i syfte att manipulera pappan, tycker jag låter oerhört långsökt. Jag undrar också lite grann hur reaktionerna hade blivit om mamman inte ammade utan lät barnet dricka kvällsvälling i nappflaska, medan pappan inte ville att barnet skulle dricka välling i flaska längre. Om då barnet blev ledset vid läggdags hos pappan för att det inte fick sin vällingflaska - skulle man då anklaga mamman för att medvetet ha vant barnet vid kvällsflaskan i syfte att sabotera umgänget med pappan? Varför är det just amningen, att barnet suger på mammans bröst, som är så laddad? Varför är det så lätt att göra just amningen till syndabock, när det finns så många tänkbara orsaker till att ett litet barn känner sig ledset och otryggt när föräldrarna har separerat?

Fast
Skrivet av C
det var ju just det jag skrev: att det är väl lätt att avfärda möjligheten genom att påpeka att det inte går att fysiskt TVINGA en fyraåring att amma, men att scenariot kanske är betydligt mer komplicerat än så. På samma sätt menar jag naturligtvis inte att mamman systematiskt låter bli att kramas för att påverka barnets relation till pappan negativt. Men möjligheten finns ju att erbjuda bröstet istället eller i första hand, eller hur? Och sedan måste jag säga att jag har varit med om att amma när barnet varit helt vilt efter bröstet men också då det varit lindrigt intresserat och t o m svårtrugat. Så återigen: det är inte riktigt så enkelt som du framställer det. Om barnet absolut inte vill är det väl förmodligen omöjligt. Men att barnet enbart låter sig ammas om det har behov och stor längtan efter det hur vet du det så tvärsäkert? Det känns som att det är ett mantra som gärna upprepas, men barn är ju olika precis som vuxna och jag tror inte att man kan se så onyanserat på det. Ditt exempel med nappflaskan förstår jag inte öht. Nappflaskan går ju att säga nej eller ja till på båda ställen. Bröstet går inte att ta med till pappan det är väl delvis det som är problemet. Jag tycker nog att du ser spöken på ljusa da\'n. Allt handlar inte om sympatier eller ej för långtidsamning.

Just nu...
Skrivet av Betula
.. i dagarna är jag extra känslig för det här med umgänge efter skilsmässa. Det är helt klart så att det INTE bara är pappans ansvar att "se till" att ett barn får en god och förtroendefull relation efter en skilsmässa - BÅDA föräldrarna måste vara på samma linje och inte sabotera barnets anknytningsförsök och och kamp för att få ha båda föräldrarna kvar. Jag förstår att du talar mest utifrån amningen här men jag tror tyvärr att gnissel mellan föräldrarna, t.ex. en mamma som känner sig sviken och inte riktigt tycker att pappan håller måttet, kan sabotera mer eller mindre öppet så att barnet till sist inte orkar kämpa utan väljer den enklaste utvägen - att solidarisera sig med boendeföräldern, i det här fallet mamman. Och det kan manifestera sig på olika sätt, t.ex. genom att inte "båga" känna trygghet, närhet och kärlek till umgängesföräldern. Givetvis måste denne (om det är pappan) kämpa på och behålla kontakten och vara så närvarande det bara går, i hopp om att barnet så småningom, kanske med ålder och ökad mognad, förstår att det faktiskt inte behöver välja mellan mamma och pappa utan har en obestridlig rätt till båda föräldrarna. Ursäkta om du känner att du fick klä skott för något du egentligen inte fördjupat dig i. Jag blir bara så förbaskad när jag ser och hör hur min unga släkting verkligen inte får några vettiga möjligheter att ha en nära relation med halva sin familj...


Jag håller med dig...
Skrivet av Kattis
...och som jag skrev till C ovan så uttryckte jag mig nog lite luddigt i mitt första inlägg:-) Jag har också på nära håll sett hur en förälder kan göra allt för att sabotera den andra förälderns umgänge med barnet efter en separation. Tyvärr. Och visst är det fullt möjligt för en mamma att använda amningen som ett sätt att förhindra alltför mycket umgänge med pappan. Men min poäng är att i så fall ligger felet inte hos amningen i sig, utan hade mamman inte haft amningen att skylla på så hade hon förmodligen hittat ett annat sätt att försöka sabotera umgänget. Fast nu vet vi ju inte hur det förhåller sig i just det fall som den här tråden gäller - vi har ju bara hört från den ena sidan i det här fallet. Det är givetvis båda föräldrarnas ansvar att se till sitt barns bästa och att se till att barnet får en nära relation till båda efter en separation, och som jag ser det så utgör långtidsamning i sig inget som helst hinder för detta. Däremot är det tyvärr möjligt för mammor att skylla på amningen för att sabotera umgänget , lika väl som det tyvärr är möjligt för pappor att skylla på amningen för att man inte orkar ta sitt föräldraansvar och arbeta fram en god relation till barnet.

Hönan och ägget?
Skrivet av Cecilia med Juni & Tindra 30/8
Nej, amning är inte alltid bra ur ett AP-synsätt. Jag tänker då främst på mammor som mår fysiskt eller psykiskt dåligt av att amma och att amningen då stör anknytningen istället för att hjälpa den. Men i det här fallet så skulle jag säga att det är helt fel att ge amningen skulden, att vi gör en tankevurpa för att vi helt enkelt är ovana vid att 4-åringar ammas i vår kultur. Att han gärna vill amma och inte vill vara ifrån mamman kan vara tecken på att barnet är otryggt. Men det är inte amningen som gör honom otrygg och svår att lämna, jag vet faktiskt flera barn som haft delat boende och ammat varannan vecka! Och jag ammar själv min 2-åring och hon är inte alls ledsen om jag reser bort en helg, hon är helt trygg hemma med sin pappa. Amningen är inget som hindrar pappan från att vara nära och knyta an och så stora barn bör kunna ta längre pauser från amningen, ett par dagar eller en vecka, utan att de tycker att det är jobbigt. Att det nu inte funkar visar ju att han inte mår riktigt bra. Kanske är det mammans oro som överförs till barnet?. Det verkar som att hon inte kommer överrens med pappan och inte litar riktigt på att sonen har det bra där? Kanske är det en konflikt mellan föräldrarna sonen mår dåligt av, eller att han inte accepterat separationen och att barnet eller mamman inte riktigt accepterat att pappan har en ny partner (du alltså ;-). Eller så känner inte sonen sin pappa tillräckligt bra? Tyvärr så tar ju många män inte så stor del i sina barns omvårdnad när man fortfarande är gifta som de kanske borde. Jag säger inte att det är så i just er familj, men det är bara alltför vanligt. Något är det ju som spökar. Men att det skulle gå lättare bara pojken slutade amma tvivlar jag starkt på. Kanske skulle han bli ännu otryggare då? Nu har han den tryggheten att tanka i alla fall och det kanske han behöver eftersom han faktiskt verkar lite otrygg. Om du ser det ur en annan synvinkel: Amningen är faktiskt någon som _barnet_ ska sluta med, inte mamman. Det är ju ingen liten baby hon lägger till bröstet, utan en stor och medveten individ med egen stark vilja. Det är ju han som kommer och ber om (tjatar, kräver??) att få amma, han är den aktiva medan mamman bara är den passiva mjölkcentralen. ;-) Amningen är något mellan mamman och barnet, jag skulle känna mig väldigt kränkt och påhoppad om en man jag skiljt mig från kom och ville bestämma över min kropp och barnets amning. Det är att gå lite över gränsen, lite för intimt att andra ska få bestämma över. Det är ju inte heller han som måste stå på sig och neka barnet att få amma medan det gråter och kanske till och med skriker hysteriskt, tigger och ber, tjatar och drar i tröjan. Det är ju lätt för honom att säga att hon borde sluta! Inte lika lätt för henne kanske? Det är hon som får det jobbiga, när det framgår av ditt inlägg att amningen fortfarande är så viktig för barnet. För att orka ta den fighten så måste hon nog vara övertygad om att det är vad hon vill. Om hon dessutom tror att det vore sämre för barnet att sluta, att det är ett särskilt dåligt tillfälle att sluta just nu eftersom han verkar otrygg. Påtryckningar om att sluta amma kan nog verkligen utlösa en konflikt just nu. Visst förstår jag hur det ser ut ur er synvinkel, jag ville bara förklara hur jag tror att sonen och mamman kanske upplever det. Jag förstår att ni har en knepig situation! Mitt tips är att försöka få hjälp med samarbetssamtal eller familjerådgivning om ni har svårt att prata med varandra om det här. Försök få någon hjälp med att hitta vad det är som gör pojken orolig hos pappan. Jag tror att det är något i familjesituationen, inte amningen. Att han vill amma så mycket är snarare ett symptom än en orsak, tror jag. Bra att du engagerar dig! Lycka till! Kram

Kan det inte vara så
Skrivet av mamma
att amningen fasktist kan gör det svårare för pappan då när föräldrarna inte bor tillsammans. Det är ju faktist en jätte stor skilnad. Så jag tror nog att amingen i sej är ett problem då. Det går inte alls att gemföra med när föräldrarna bor tillsammans, då har de ju helt andra förutsättningar. Även fast det kan ju vara att det inte har något med amingen att göra. Det går ju inte att säga så här, vi har ju bara hört historien från er sida, det kanske skulle låta mycket annorlunda om man fick höra mammans sida. Men vist ibland undrar jag om det går att få det bra när småbarnsföräldrar skiljer sej, hur man än gör det. Det är först när barnen blir äldre som det burkar bli bättre enligt mina högst privata erfarenheter.


Ligg lågt!
Skrivet av M
Tycker som dina vänner, att du ska ligga lågt med åsikter om hennes amning. Det är sant att ett barn behöver många engagerade vuxna runt sig, men baksidan blir ju att om det är fråga om en konflikt blir det också många vuxnas åsikter och känslor för pojken att bära på. Tycker nog också, som vissa redan skrivit, att man inte ska blanda in amning som ett sätt för mamman att knyta barnet till sig. Kan inte uttrycka mig lika redigt som Kattis, men jag är inne på samma linje.

Tillägg
Skrivet av M
Enbart en personlig åsikt: Dessutom ska du absolut inte föreslå familjerätten, som någon skrev, försök håll dig utanför, detta måste föräldrarna lösa själva. Var bara så rar mot barnet du bara kan! Mamman kan reagera mycket negativt på om du skulle föreslå så känsliga saker, det blir ett sådant (numerärt) övertag med både pappan och du på ena sidan och hon på den andra. Och pojken i mitten...

Vad tycker mamman ni ska göra?
Skrivet av Hulma m Totil +
Tror som flera andra att amningen i sig inte är problemet här, men försöker mig på lite annan vinkling. Håller med ngåon ovan om att det är mamman och pappan som bör reda ut hur umgänget ska se ut. Barnet har absolut rätt till båda sina föräldrar. Tycker också du har en självklar plats, men ta det lugnt så du inte klampar in på några ömma tår. Ett sätt att närma sig problemet utan att skapa konfrontationer tror jag är att utgå från att alla vill varandras bästa. Barnet verkar tryggast hos mamman. Vad tycker hon att pappan kan göra för att barnet kan bli tryggare hos honom? Vad har hon själv för idéer om hur hon kan stödja det? Vad tycker hon du ska ha för plats, och vad tror hon du kan göra för att dels underlätta förhållandet mellan pojken och pappan, och dels få ett bra förhållande till pojken? Kanske barnet också är såpass stort att man kan prata lite direkt med honom också. Tycker han det är jobbigt att sova hos pappan? Har han någon idé om hur det skulle kunna bli lättare? Tror mamman att amningen har del i pojkens otrygghet hos pappan? Om hon inte tror det tycker jag man kan lämna amningen utanför problemet, och arbeta på andra sätt. Förr eller senare kommer han sluta amma. Om mamman tror amningen har med saken att göra, men ändå vill fortsätta tycker jag ändå man måste respektera det. Men utgå från att hon vill hjälpa pojken att känna sig trygg hos sin pappa, och har förslag på hur man kan arbeta mot det målet.


Tack för alla svar om amning alltid är bra....
Skrivet av Tacksam för synpunkter
Har just läst alla inlägg på min fråga om amning alltid är bra ur ett AP-synsätt. Först vill jag bara säga TACK till alla. Det kändes bra att ta del av era kloka åsikteroch det känns fint att någon därute bryr sig om en "bonusmammas" funderingar kring amning av någons annans barn. Självklart finns det två sidor av ett mynt och ni har bara fått höra vår åsikt, eller snarare våra funderingar, kring en liten liten del av någonting mycket större. Jag tror också att samarbetssamtal/familjerätt där rutiner kring umgänget diskuteras utifrån barnets perspektiv behövs. Det blir väl så det blir, till slut för så som det är nu är ohållbart i längden för alla berörda. Då finns ju chansen för de båda föräldrarna att reda ut olika saker och vad det kan bero på. Alla de synpunkter ni haft är ju tänkbara (att hon känner sig sviken, att hon inte litar på pappans kompetens eller att hon inte accepterar vår relation.) Jag försöker att ligga lågt fast hon och jag har en ganska öppen och bra relation så rådet att jag inte ska vara den som föreslår samarbetssamtal är redan försent för det har vi redan pratat om och vi har fortfarande en öppen och bra relation.... så vitt jag kan bedöma.... Det är inte så att jag tror att amningen ensamt utgör grunden för denna situation men jag har funderat på om den kan vara en (starkt) bidragande orsak eller inte och därför vände jag mig till detta forum för att få höra någon annans åsikt. I alla fall, oj vilket långt inlägg.... tack för alla rediga svar. Det känns lättare idag nu när jag delat dessa tunga funderingar med er.

Amning blir knepigt
Skrivet av HAnna - LEF
Hej! Min uppfattning är att amning av större barn kan bli knepigt när det används som hinder för relationer. I detta fall låter det som om både mamma och pappa gör det. Mamma genom att inte vilja släppa iväg barnet, och otvivelaktigt undrar jag vems behov som är starkas, hennes att vara oumbärlig eller barnets. EN fyraåring klarar sig visst utan att ammas några dagar och bör, tycker jag vid denna ålder hunnit socialisera sig, eller vara på väg med andra vuxna än mamma. Men pappan använder också amningen verkar det som, som en orsak att inte ta tag i sin relation. Man får faktiskt lov att kunna hantera att barnet kanske vill till mamma, och ändå bygga sin relation, oavsett om ett barn ammas eller inte! Bara för att barnet inte längre ammas, betyder inte det att barnet känner sig tryggt fullt ut, bara att tygghet och otygghet tar sig olika uttryckssätt. Min lillasyster vara fyra år då våra föräldrar separerade, och hon var helt otroligt otrygg hos pappa och hans nya, och hon har aldrig ammats! Men ett barn ska inte kunne få välja bort en förälder heller, och det kanske ett barn som är väldigt mammabundet, skulle kunna göra om det själv fick välja, det är faktiskt viktigt att båda föräldrarna sätter upp riktlinjer kring umgänget! TID tillsammans är det enda man kan bygga relation på. Förlorar man det NU, så lär man ju inte reparera det senare, bara för att barnet är äldre! Regelbundet umgänge, och också så att barnet i förväg vet hur länge man ska stanna, vad man ska göra, och att man får sova hos pappa, ha med sin egen kudde och annat man vill ha omkring sig..... Jag vill tipsa om att gå till badhus, eller gympa tillsammans kan vara ett fint sätt att skapa tillit till varandra! Jag reste ifrån i min ammande tvååring flera dagar i höst, jag kommer lämna henne hemma hos pappa minst två nätter i mars, och hon mår jättegott utan mig. Det har inte med amningen att göra!

måste få svara....
Skrivet av Tacksam för synpunkter
Jag tror att det är svårt att jämföra att lämna ditt barn med sin pappa då ditt barn bor med er båda hela tiden och här handlar det om ett barn som bor mest hos sin mamma. Jag tror dock inte (heller) att det bara har med amningen att göra utan att mamman inte vill att barnet ska ha så mycket umgänge (och det finns väl säkert något skäl till det, anser mamman) eftersom hon är den som bestämmer i princip fullt ut hur umgänget ska se ut med hänvisning till olika åsikter. Exempelvis kan pojken aldrig få vara med sin pappa mer än 2 dagar i rad (det sker på helgerna) eftersom hon inte vill att barnet ska vara på dagis en hel dag. Min pojkvän skulle vilja ha en "vardagskontakt" med sin son och kunna lämna och hämta på dagis och ha honom hos sig även må-fre men det tillåter inte mamman för hennes barn är inget "dagisbarn". Vill inte gå in och "smutsa ner" mammans åsikter, för hon får ju ha sina åsikter kring sitt barn. Jag utgår från att hon anser att hon gör det bästa för sitt barn. Det gör vi väl alla för våra barn.... men det är verkligen inte alltid så lätt att ta tag och ta ansvar för en relation med ett barn när den ena (verkar det som)har en helt annan åsikt om vad som är bra för barnet oc man inte kan komma överens om hur umgänget ska se ut.


Nja...
Skrivet av Maja
Jag tycker nog inte att man ska behöva sluta amma för att han ska kunna bo hos sin pappa. Älskar han att amma så mycket så skulle det ju vara en stor sorg om han blev tvingad att sluta. Åldern på barnet är inte så väsentlig tycker jag, och ingen skulle väl få för sig att tvinga en 6-månaders att sluta amma bara för att h*n ska kunna bo på två håll? Klart att amningen knyter barnet starkt till sin mamma - det är ju så naturen tänkt ut det, men han kommer ju faktiskt inte amma hela livet även om han ammar längre än de flesta. Jag förstår att pappan tycker det är frustrerande och att det känns som ett hinder för honom, men det är INTE barnets fel att föräldrarna inte längre bor ihop, och därför ska inte han behöva sluta amma för att det ska funka för pappan.

Jag ammar min 4-åring...
Skrivet av Agneta H
...men det går bra att vara borta från honom nattetid. Det händer visserligen sällan men jag var borta en helg när han var 2 år och 9 månader. Det gick bra. Nu vet jag ju inte så mycket om situationen men det som slår mig när jag läser inlägget är att jag tycker det låter som om pappan försöker lägga "skulden" någon annanstans än där den är. Det är pappan som har ansvaret för relationen till sin son liksom mamman har ansvaret för relationen till sonen. Kanske är det något i relationen mellan pappan och barnet som de måste jobba med? Om nu barnet inte är trygg med sin pappa så måste det ju finnas en anledning. Amning gör INTE att barn är otrygga med den andra föräldern. Jag tycker att pappan ska börja med att umgås dagtid med sonen. Vill sonen inte sova över där så är det defintivit inte AP att tvinga honom. Pappan kan på dagtid göra så mycket han kan för att skapa en god relation. Då kommer säkerligen barnet att vilja sova över så småningom. Bara att ha två olika ställen att sova på är ju jobbigt för vilket barn som helst. Föräldrarna har valt skiljmässan - men det är barnet som tvingas bo på två ställen. Jag tror man som förälder får ha överseende med att det kan vara så här i perioder. Satsa på de stunder pojken är hos son far istället.

En sida av saken
Skrivet av Betula
Det du tar upp är viktiga synpunkter MEN när det gäller känsliga situationer som skilsmässor och möjliga samarbetssvårigheter så är det tyvärr inte så enkelt att den "förfördelade" föräldern ensam kan sägas ha ansvaret för att relationen till barnet fungerar. Det finns många försåtliga sätt att sabotera umgänge och skapa otrygghet och lojalitetskonflikter, där drar tyvärr umgängesföräldern det kortaste strået hur mycket han (för det är oftast en han) anstränger sig.


Ja...
Skrivet av Agneta H
...det har du förstås rätt i. Kanske lät jag för kategorisk. Jag menar att huvudingången bör vara att man som förälder koncentrerar sig på sin egen relation till barnet i första hand. Sen finns det ju de som sabbar för varandra. Men jag tror inte det går att använda amningen som en sådan metod. Det går inte att tvångsamma barn.

Är amning alltid bra ur ett AP- synsätt?

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information