Super nanny?

Super nanny?
Skrivet av	Petra
Undrar bara vad ni tyckte om super-nannyns metoder på tv4 i går kväll? Som jag förstår det borde mycket av det hon gjorde gå stick i stäv med AP-tänkandet, t.ex. skamvrå, fasta rutiner etc. Samtidigt går det ju inte att komma ifrån att sonen var ett olyckligt litet monster som styrde i hela familjen innan "behandlingen" och att han efteråt verkade tryggare och framför allt gladare. Familjen fick tid för annat än att parera sonens vredesutbrott och syskonen blev uppmärksammade. Vilka är era åsikter här inne?
Svar på tråden: Super nanny?

Jag...
Skrivet av Venus
gillade henne förutom att hon använde skamvrå. Den lilla killen verkade ju onekligen må bra av rutiner! Att hon satte sig på hans nivå och pratade, förklarade och räknade ner tycker jag är superbra! Och man märkte ju direkt att han svarde positivt på det! Däremot när pappan använde skamvrån utan att förklara varför, när de sa "jag bryr mig inte i vad du tycker" osv. tyckte jag fruktansvärt synd om den lille killen! Och mer än 100 minuter i skamvrån på ett par dagar?! Är det verkligen befogat?

Delad
Skrivet av M
Tyckte vissa saker var OK. Men jag både skrattade och grät när pojken gick självmant och satte sig i skamvrån.


Jag såg inte, men mannen...
Skrivet av Lena
...tyckte vissa saker var kloka. Han sade att han kände igen Leon i vissa situationer ;) och att det var lite samma som vi tänkt: vara tyyyyydlig hela tiden. Inte ge för många val, det tycker jag också kan vara klokt, särskilt i jobbiga situationer. Men han sade också att han inte gillade allt, det var antagligen skamvrån han menade då :).

Jag missade det
Skrivet av Skorpan
Men barn som lever i förvirring för att föräldrarna inte kunnat förmedla hur man beter sig och var gränserna går, de barnen kan behöva mycket tydliga gränser och fasta rutiner för att hitta en trygghet. det är i alla fall vad jag har förstått. AP och framförallt "naturligt föräldraskap" funkar bara om både barn och vuxna är trygga och kan visa vad de känner på ett äkta och trovärdigt sätt. I annat fall kan det urarta och bli flum. Och jag skulle tro att alla de fall de tar sig an är fall där det har urartat av en eller annan anledning och då är barnet med all säkerhet väldigt otryggt och behöver en stor tydlighet för att lita på de vuxna igen.

Gillade!
Skrivet av Isses mamma
Hej! Jag är ju ingen "riktig" AP-förälder, men gillar det här snacket ändå eftersom vi samsover o ammade ganska länge. Men jag tror inte på "fri" uppfostran. Jag gillade det mesta. Ungen hade ju inga regler alls, allt var bara på hans villkor. Det är ju superviktigt att alla i familjen kan trivas! Bara tanken att han kunde bestämma att lampan skulle vara släckt och sedan satt hela familjen i mörkret i flera timmar, tills han ändrade sig... HUA! Jag menar nog att i normalfallet skulle det inte behövas någon "skamvrå". Men han tog ju "straffet" och förstod hur han kunde förändra sin situation. Om han satt stilla vid matbordet och åt sin mat, då var alla nöjda o glada. Han hade själv makten över hur han skulle behandlas av övriga fam medlemmar, dvs han kunde ändra sig. Det var ju viktigt att han fick veta varför! Och i förväg! Att dom satte sig ner o _pratade_ med honom. Och att han fick hjälpa till gjorde ju stor skillnad, duka, klä på sig o s v. Han var ju ingen baby! Jag ser en del liknande situationer hos bekanta. En unge i samma ålder som inte vill äta frukost v bordet utan sitter vid datorn med ett äpple skuret i småbitar. Här äter vi vid matbordet (ibland v tvn, allihop) och äpplen äter man hela med skal. Eller en som inte ville ha just dom vinterstövlarna som mamma köpt hem o hon gick tillbaks med dom. Bra, billiga vinterstövlar. Vi ställer dom i skohyllan och när vi ska ut en dag åker dom på i bara farten, dom andra är kanske "borta". Jag tror små barn inte ska få så många val, det här eller det där. Det var nog det jag gillade mest i programmet, att han inte längre var tvungen att välja en massa utan ställdes inför faktum, så här är det. Men det ska blir kul att läsa fler reaktioner!


Nja..
Skrivet av Mustardseed
Nu är väl inte AP samma sak som fri uppfostran i och för sig...;-) Men angående dina exempel så tycker jag nog inte de var så talande. Att man äter ett äpple helt med skal - jaha, det finns väl ingen generell regel för det? Eller att alla sitter tillsammans och äter vid matbordet - det är väl olika viktigt i olika familjer? Min dotter äter välling i soffan på morgonen - betyder det att hon härjar fritt och styr familjen, nej knappast. Jag förstår inte riktigt din koppling mellan de exemplen och hur pojken i programmet agerade. Det är väl samma sak med stövlarna. Jag förstår inte varför ett barn inte skulle få vara med och välja vinterstövlar - det är ju barnet som ska ha dem på sig. Givetvis inte vadsomhelst i affären men något som är i rätt prisnivå och som verkar praktiskt. Måste mamma eller pappa bestämma att det ska vara röda stövlar som matchar overallen om deras son hellre vill ha rosa stövlar liksom? Jämförbart med hur pojken agerade i filmen hade väl varit om er bekanta först låtit barnet välja helt fritt vilka stövlar hon ville ha, att barnet haft dem på sig en gång och sen vägrat ha dem mer och mamma åker tillbaka och köper ett par till. Typ.

Du har rätt!
Skrivet av Isses mamma
Delvis hade jag dåliga exempel! Hade nog lite bråttom, ska förklara o se om ni förstår då? Ang äpplet: Ungen vill inte äta frukost, har inte lust (min bedömning= inte hungrig) Istället för att vänta o ge frukost senare sätts han framför datorn med ett äpple skuret i småbitar. Jag tycker fortfarande att det vore nyttigare att vänta och ge gröt/flingor el macka vid köksbordet senare. Inget fel på äpple i sig! Men din dotters välling i soffan är väl inte samma sak? Och exemlplet är dåligt! Håller med! Ang stövlarna står jag på mig när det gäller små barn. Nej, 2-3åringar behöver inte välja om de ska ha röda, rosa el turkosa stövlar. Har mamma hittat ett par bra stövlar till bra pris (rea) så blir det dom, punkt slut. Jag har lämnat skobutiken med en mkt sur 8-åring, som inte ville ha dom stövlar som hon först tittat ut, för att hon senare hittade några andra som jag ansåg var både för dyra och helt opraktiska. Inte får 2-åringen bestämma stövlar, det hör till föräldrauppgifter i den åldern. Men jag köper heller inte nåt som 8-åringen inte tänker använda, där gäller konsensus, att vi är överens. Och jag går inte tillbaka med bra stövlar för att de inte "passade" när sonen fick syn på dem första gången. Nästa gång har han glömt det fullständigt! Men jag håller med, det var dåliga exempel i jämförelse med ungen som helt domderade hela sin familj! Sorry!

Jo det är
Skrivet av Mustardseed
nog sant att en 2-3 åring inte behöver välja färg på stövlarna (jag hade av nån oooförklarlig anledning min egen fyraåring för ögonen när jag svarade). Men jag tycker nog att man även på ett så litet barn tar med barnet för att prova stövlarna iofs, inte bara köper hem nåt. Jag tror vi har samma syn på det där - till ett äldre barn är det konsensus som gäller!


Tror du...
Skrivet av Agneta H
...att AP är fri fostran så har du nog missförstått ap-begreppet. Det är stor skillnad på dessa två. Du skriver att du reagerar på vissa saker man gör hos bekanta - har du tänkt på att du då utgår från DINA värderingar om hur "det ska vara"? Andra kanske inte ser det på samma sätt. Det finns säkert de som tycker det är fel att äta vid tv:n överhuvudtaget oavsett om man gjorde det tillsammans. Idag satt barnen och åt kvällsmat vid tv:n eftersom vi blev sena med maten. Jag och maken satt i köket. Det skulle inte gynna någon om vi tvingade dem att sitta tillsammans med oss i köket när det var vi som var sena med maten. Vi har inte tv i köket nämligen. Våra barn får äta äpplena hur de vill (alltså med eller utan skal, hela eller delade) precis som vi vuxna väljer hur vi vill äta våra äpplen. Jag skulle inte gilla om jag var tvungen att äta clementin med skal t ex för jag tycker inte om clementinskal. Om mitt barn inte gillar äppleskal ska det inte behöva äta det. Det handlar inte om styra familjen utan om att få lov att själv bestämma över sin kropp.

Givetvis!
Skrivet av Isses mamma
Klart jag utgår från mina värderingar! Jag gör massor av saker som andras värderingar inte går överens med, som dom alltså tycker är "fel". Och givetvis är det ok att äta delade äpplen, det var mer att byta frukosten mot äpple jag reagerade mot den dagen. Och en del andra grejor i de nämnda familjerna, men jag har inga bra exempel just nu. Mer än att många barn får för många val alltför tidigt, enligt min uppfattning. Inte osams, eller?

Hej!
Skrivet av Agneta H
Självklart är vi inte osams!:o) Äpple tycker jag iofs inte är så farligt att byta något mot. Visserligen kan man ju tycka att det inte håller så länge och man bör äta snart igen. Men då är det mycket värre att byta kvällsmaten mot godis tycker jag. Jag tycker också att man inte behöver ge barnen en massa val tidigt. Ibland kan det vara befogat, om barnet inte vill en sak så kan man för att underlätta både för barnet och för sig själv ge ett par valalternativ. Men annars så är det ganska onödigt tycker jag med.


Förstår vad du syftar på
Skrivet av Lillan
Det finns tillfällen när det är på sin plats för barnen att välja och tillfällen då det bara förvirrar dem. Och reglerna som sätts upp får ju variera efter vad som är viktigt för respektive familj. Jag tycker tex att det är jätteviktigt att alla äter tillsammans (min familj gjorde inte det och jag är övertygad om att vår familjegemenskap blev lidande av det) och kommer inte låta det vara någon demokrati på den punkten. Likadant, om jag hittat ett par bra och billiga stövlar så åker de på om vädret kräver det. Det jag tror är viktigt är att förmedla när det finns utrymme för val och när det inte finns det. Fö gillar jag mitt äpple skuret i klyftor ;)

Japp!
Skrivet av Isses mamma
Läste igenom resten av inläggen nedan och förtydligas att jag absolut inte är såå mkt ap, men som sagt, jag gillar en del;-) Klart våra barn får välja vissa saker, det är ju jätteviktigt. Men ibland passar det inte att trassla sig igenom en massa velande. Fast oftast kan jag nog motivera sådan val med att _min integritet_ hamnar i kläm då! Sonen satt förresten med i går kväll o senare på kvällen var han "omöjlig" att lägga. Han måste ha sett en del onyttigt! Och vi var jättetrötta så det blev en del osämja, innan alla sov snällt i dubbelsängen;-)

Över förväntan
Skrivet av HelenaD
Jag hade verkligen trott att det skulle vara ett hemskt program med långa listor av regler, en massa skäll osv. Istället handlade det om enkla rutiner som att äta riktigt mat när det var dags för middag, bada och varva ned innan sovdags, få tid för alla barnen etc. och att prata med pojken på hans nivå, förklara och ge honom tid. Det var ju urbra! Sedan gillade jag INTE skamvrån men i och för sig så hade ju allt gått så överstyr att den kanske behövdes... tveksam Däremot gjorde föräldrarna mig knasig. Skrek och gormade åt den stackars lilla pojken utan att ha något bakom det. Han skulle sitta i trappen för någon anledning som jag som vuxen inte ens begrep - hur skulle då han göra det? Pappan struntade i att ge honom kvällsbadet och kvällssagan och ersatte det med en tallrik flingor och mjölk?! Och sedan allt socker de gav ungstackaren... Jag är verkligen ingen antisockerfanatiker man jag trodde inte att det förekom att folk gav sina småbarn: choklad till middag, rostat bröd med sirap(!) innan han skulle sova och saft morgon, middag, kväll. Hjälp! Även jag skulle bli ett monster på en sådan diet :/


Oj!
Skrivet av Lingling
Jag missade visst ngt - men jag höll på att natta vår illbatting ... Sockerdieter förekommer tydligen, fortfarande.

Jag tycker...
Skrivet av Mamma Mia
... att programmet var helt ok, nannyn var tydlig o hade en vettig pedagogik. I ett land där man fortfarande ger en hel del hurrilar så är väl skamvrån ett förhållandevis bra sätt att få styrka bakom sina ord men det skulle nog inte funka så bra i vår familj =). Jag tyckte om mycket som hon sa, att vara rak o tydlig, bestämd när det gäller, sluta fråga barnet en massa onödiga saker (vill du äta nu, vill du ha ris el makroner osv), se barnet i ögonen vid tillsägelse, motivera sina beslut (varför har barnet gjort något dumt, varför något bra), ha en del återkommande rutiner vid läggdags, uppmuntra barnet att utföra vissa sysslor själv osv. Helt klart godkänt, synd att maken inte kollade hela tiden, vi skulle behöva vara lite mer synkade ibland... =)

Tack alla för era svar.
Skrivet av Petra
Skönt att så många verkar dela min uppfattning, dvs att pojken mådde bättre av rutiner och gränser. Sen kan jag också tycka att skamvrån kändes lite förlegad men det funkade ju om de förklarade varför han fick sitta där.


Intressant...
Skrivet av Eva E
...att så många var positiva till supernannyns metoder. Jag trodde liksom Petra att mycket av vad hon gjorde går stick-i-stäv med AP-tänkandet, och att många därför skulle vara negativa. Nannyn sa ju t ex inget om att barnet är kompetent nog att välja/styra själv efter sina behov. Nannyn menade ju tvärtom att föräldrarna skulle vara autoriteter och styra åt barnet. Om så många här är positiva till supernannyn, då blir jag ganska förvirrad inför vad AP-föräldraskap egentligen är. För det som supernannyn stod för i programmet är vad jag uppfattar som "vanligt, sunt föräldraskap". Så om folk är positiva till vad de såg på TV igår, så är vi kanske inte särskilt olika egentligen i föräldraskapet? Oavsett om man kallar sig AP eller ej? Kan lista några saker som jag trodde var "icke-AP": * "skamvrå" * föräldern ska vara en auktoritet * föräldern ska ha ett auktoritärt röstläge vid tillsägelser * föräldern väljer åt barnet, barnet ställs inför "fait accompli" och tillåts inte påverka så mycket * barnet får bannor när det gör fel och beröm när det gör rätt (trodde inte att det var AP att berömma barn) * stort inslag av fasta rutiner * barnet får inte välja vart det ska sova utan ska sova i sin egen säng

Det jag tror förklarar saken
Skrivet av Susanne med Viggo 030721
Jag tror att många som anser sig vara AP generellt är emot de metoder du listade i ditt inlägg, men samtidigt är grunden för AP att man är lyhörd för sitt barns behov. När en familjesituation så fullkomligt spårat ur som den gjort i familjen i TV-programmet tror jag att många AP-anhängare kan tycka att metoderna som användes är rätt ok. Pojken mådde ju bra av att få fasta rutiner och att föräldrarna blev mer auktoritära. mvh, Susanne - som inte såg Supernanny själv

OK
Skrivet av Eva E
Men jag fick inte intrycket att hennes "metod" (vilket jag alltså tolkar som ett vanligt, sunt förhållningssätt mot ett barn) bara är till för familjer där det har spårat ur. Det var liksom ingen reparationssats för urspårade familjer, utan nannyn stod för en inställning, ett förhållningssätt. Och jag trodde att det var väldigt främmande för AP-föräldrar men där hade jag alltså fel :-).


HON använde
Skrivet av Mustardseed
väl metoden generellt men i programmet som visades så var det ju en rätt urspårad situation och det är väl främst den som diskuterats här?

Kanske det
Skrivet av Eva E
Men hela diskussionen blir ju en aning märklig om man säger att den är toppen - men bara i extrema undantagsfall? Det var ju ändå ett förhållningssätt mot _små barn i allmänhet_ som nannyn stod för. Dessutom så vet jag inte om situationen är så hemskt annorlunda mot hur en del föräldrar beskriver sin vardag här på AP-snacket eller på Småbarn? Det är väl ändå en hel del personer som beskriver att barnen har raseriutbrott flera gånger om dagen, vägrat klä på sig, vägrat gå och lägga sig osv osv?

Jag såg iofs
Skrivet av Mustardseed
bara delar av programmet, men det jag såg var en pojke som tex vägrade att klä på sig och då var alternativet att vänta med att gå ut tills pojken själv ville klä på sig. Jag vet inte nån, varken här eller på nåt annat snack, som övervägt att låta en tvååring styra familjen på det sättet. Jag tycker absolut att det var en extrem situation. Sen såg jag som sagt inte hela programmet så jag kan inte uttala mig nannyns metoder i övrigt. Men vad är så konstigt med att man tycker att nåt kan vara bra i en extrem situation men helt onödigt i en vanlig situation?


Nja...
Skrivet av Eva E
...det som hävdas på den här sidan är väl att barnet själv ska få avgöra _om och hur_ det vill klä sig? Jag har iaf sett flera inlägg på fN där barnet t ex tillåtits gå till dagis i pyjamas eller gå ut utan ytterkläder för att barnet själv ska få avgöra vad det vill ha på sig. Och då undviker man förstås raseriutbrott av den typ som pojken fick då han inte vill klä på sig. Jag menar, hade föräldrarna låtit barnet gå till bilen i pyjamas så hade de ju inte behövt vänta på honom... Jag upplever att detta bara är olika sidor av samma mynt - det är barnet som styr. AP-föräldern försöker vända situationen med det vägrande barnet till något "positivt" - barnet är minsann kompetent nog att själv avgöra vad det ska ha på sig, fast i grund och botten är det ändå samma sak. Jag tycker iofs att många här har kommenterat och varit positiva till nannyns metoder rent generellt och inte bara i extremfallet. Det är det som jag var lite förvånad över.

Hade de provat att
Skrivet av HelenaD
låta honom gå i bilen i pyjamasen då? Jag uppfattade det inte alls så utan att pojken egentligen inte förstod att de skulle iväg. Han hade mest lust att hoppa runt och dricka saft(suck käck frukost) medan mamman ibland gjorde tappra försök att brotta ned honom på golvet för att klä på honom som att han vore en liten bebis. Däremellan stod hon apatiskt och bara tittade och suckade. Kanske hade det varit en mycket smidigare metod, att låta honom få valet: klä på sig de här kläderna eller åka i pyjamasen? Dessutom hade pojken förstått att de faktiskt skulle iväg - NU. Inte om en timme eller två eller så... Att åka till förskolan i pyjamas är väl inte hela världen? Det är väl bara att leka att det är en mysdress ;)

Jag tycker
Skrivet av Mustardseed
att det är milsvid skillnad mellan att låta ett barn bestämma vad det ska ha på sig och att låta hela familjen sitta och vänta i timmar på att barnet ska välja att klä på sig överhuvudtaget. Tycker inte det är samma sak på nåt sätt eller ens symptom på samma slags beteende. I deras familj styrde barnet hela familjen. AP är väl snarare att ALLA medlemmar av familjen respekteras och inte bara barnen, men inte heller bara de vuxna.


HelenaD
Skrivet av Eva E
Ja, men det var mer såna svar jag hade förväntat mig på den här sidan: "varför lät de honom inte välja själv vilka kläder han skulle ha på sig" osv. Att det var det som var felet i familjen, typ. Men många här tyckte ju ändå att nannyns metoder var bra, och hon lät ju honom definitivt inte välja själv. Hon var öht inte inne på den linjen utan hon menade att föräldrarna skulle ta kommandot. Och det gjorde de ju och det gick bra och i mina ögon verkade inte den lille killen ett dugg kränkt av det - han verkade tvärtom må väldigt bra när hans föräldrar började agera mer auktoritärt.

Mustardseed
Skrivet av Eva E
Jo, men om AP är att låta ALLA i familjens vilja respekteras så var det ju inte AP som nannyn utövade eftersom hon inte lät killen bestämma själv. Det är ju just därför jag är förvånad att så många här är positiva till nannyn :-).

Eva E
Skrivet av Agneta H
Jag tycker att det är stor skillnad. Jag tänker att barnet så mycket som möjligt ska få bestämma över sin kropp: vad det ska ha på sig, vad och hur mycket det ska stoppa i munnen och när det ska sova. Det handlar om barnets integritet. Det är en helt annan sak om man låter barnet styra att man inte kan köra iväg för att barnet inte vill klä sig. I den situation hade jag tagit barnet med pyjamasen på och tagit med lite kläder i bilen eller nåt och åkt iväg. Jag har själv en 4-åring som helst går naken och det gör han för det mesta när vi är hemma. Efter dagis plockar han av sig sina kläder. Ibland vill han inte klä på sig när vi ska iväg men det brukar funka när vi säger: "Nu ska vi gå". Då åker kläderna på snabbt. Är man lite förutseende då så säger man det 5 minuter innan man måste gå.


En konsekvens
Skrivet av Anna
med att pojken vägrade klä på sig var att den stora killen kom försent till skolan. I ett sånt läge hade jag nog lyft in den lille killen i bilen i pyjamas. Det är nog inte ett dugg ap.

Fast jag tror...
Skrivet av HelenaD
Att det killen reagerade positivt på inte var den auktoritära stämningen i sig utan att föräldrarna plötsligt såg honom och pratade med honom. Innan dess hade de ju knappt någon kommunikation alls... På det här viset fick han positiv respons (också) och det kanske var värt den negativa responsen för att få den positiva? Jag tror egentligen inte att det för föräldrarna i programmet spelade någon roll _vilka_ kläder pojken satte på sig utan det viktigaste var väl att han hade _några_ kläder på sig så att de kunde komma iväg? Fast han fixade ju inte ens det, att sätta på sig några kläder. Där tror jag inte att de verkligen förklarat för honom vad de skulle göra och hur de skulle göra det. Han kunde ju överhuvudtaget inte klä på sig själv och var inte delaktig i någon del av påklädningen. Hur många försöker ens att klä på en 2,5-åring liggandes på rygg som en bebis? Inte underligt att han protesterade. Hm, jag har lite svårt att förklara hur jag menar tror jag... Men det kändes som att det viktigaste i programmet, det som gjorde att pojken utvecklades, egentligen inte var HUR de gjorde utan ATT de gjorde. Att de pratade med HONOM istället för att prata över huvudet på honom. Egentligen kanske vilken "metod" som helst hade fungerat som inbegripit det?

Helena!
Skrivet av Agneta H
Det var en smart iakttagelse! Det har du nog rätt i. Synd bara att man ger en bild av att det är rutinerna, gränserna och bestraffningen som har hjälpt.


Men Eva E
Skrivet av Mustardseed
är det verkligen nån som menar att det nannyn utövade var AP rakt av? Jag uppfattar den allmäna meningen som att man anser att pojken var så förvirrad och familjen så olycklig att nannyns sätt att hantera sakerna var ett tillräckligt bra sätt att få bukt med den extrema situationen, inte att det var exakt överensstämmande med hur man själv vill hantera sina barn (utan att själv befinna sig i det kaos som den familjen var i).

Agneta en fråga
Skrivet av Stella (som mest läser här)
Hur brukar ni göra rent praktiskt när dt kommer folk och hälsar på? Ber ni er fyraåring klä på sig då eller får han själv bestämma hur han vill göra?

HelenaD
Skrivet av Eva E
Fast att de hade noll kommunikation med lillkillen kan jag inte riktigt hålla med om. Föräldrarna hade ändå sitt huvudfokus på lillkillen, även om jag håller med om att de inte var särskilt pedagogiska och t ex satte sig på hur och förklarade vad som skulle hände i förväg och så. Men nog pratade de _med_ honom mer än över hans huvud? Vi har ju varit inne på mammans konstanta frågor till killen och det är väl ett sätt att direktkommunicera? "Vill DU äta nu?", "Vilken handduk vill DU ha?" När upplevde du att de pratade över hans huvud? Jag tycker att de var dåliga på att kommunicera med de andra barnen, för att de hade så fullt upp med att kommunicera med och ta hand om lillkillen. Däremot så upplevde jag att han tilläts styra i familjen och DET var det första nannyn reagerade på. Att föräldrarna hade noll auktoritet i förhållande till killen. Så jag upplevde inte att det räckte med kommunikation - då hade hon väl bara sagt "Sätt dig ner på golvet och prata med honom" men enligt hennes råd så stoppade det ju inte där... Och mycket rutiner blev det också, ytterligare en sak som inte har med kommunikation att göra. Jag tyckte ändå att det var smått fantastiskt att se en sådan förändring hos ett barn bara på några få dagar. Det stärker i alla fall mig i min tro att föräldrarnas påverkan på hur ett barn uppför sig är JÄTTESTOR. Jag tror inte att det kvittar vilken lika vilken "metod" eller synsätt man har.


Stella
Skrivet av Agneta H
Det beror på vem som kommer och vad anledningen är. Är det storasysters kompisar så får han springa naken. Är det någon bjudning eller något liknande så har det hittills inte varit något problem. Ber man honom så klär han på sig. Skulle han inte vila göra det så hade jag nog lekt fram det på något sätt, t ex "ska vi se vem som klär på sig först" eller "nu överraskar vi pappa med att du redan klätt på dig" eller "ska vi skoja med pappa att du trollat på dig kläderna" eller nåt liknande. Med lek funkar mycket. Men jag tänker så här att eftersom vi sällan bråkar med honom när det gäller kläder utan han får springa naken om han vill så känner han att vi respekterar honom och hans kropp. Därför tror jag han villigt går med på att klä på sig när vi tycker att det finns en ordentlig anledning. Varför undrar du?:o)

Agneta
Skrivet av Stella (som mest läser här)
Tack för ditt svar. Det verkar ju inte vara något problem alls för er. Jag undrar därför att det är något av det som jag tycker är bland det absolut svåraste i detta med relationen barn föräldrar. Integriteten och omgivningen dvs balansen mellan dem. Jag tycker att det är ett ständigt pusslande för att dels få balans mellan de övriga familjemedlemmarnas egen integritet och barnets/-ns, dels balans mellan sociala/kulturella krav och barnets rätt att i möjligaste mån själv bestämma över det som rör den egna personen. Hmmblev flummigt. Hoppas att du fattar nå\'t av svamlandet ;0). Jag tänkte bara på att det är en sådan där situation där det skulle kunna bli en krock, om du förstår vad jag menar.

Eva E, om kommunikation
Skrivet av HelenaD
Nej, jag tyckte inte att de _kommunicerade_ med honom, för de såg honom inte i ögonen (inte ens på honom vissa gånger), han lyssnade inte på vad de sa och de lyssnade inte på vad han sa. Det var bara en massa babbel. Jag uppfattade det som att de öste på med ljud över hans huvud som han inte ens uppfattade var betydelsefulla för honom. De gånger som de hade en kontakt när de pratade med honom, så pratade de ändå om olika saker så mycket att kontakten bröts. Som i fallet med handduken. Mamman ser pojken i ögonen och frågar vilken handduk. Pojken leker med vattnet och det riktigt lyser om honom att det är _det_ som är det viktiga och inte vilken handduk han ska ha. Vilken handduk skiter han högaktningsfullt i, inte minst eftersom han inte alls har lust att sluta att bada ännu. Mamman sa själv att hon försökte distrahera honom med att välja handduk. Att avleda honom ifrån det faktum att han var tvungen att gå upp. Visst, avledning är ofta bra och effektivt... Men kan man inte avleda _samtidigt_ som man bekräftar barnets känslor? Dels att bekräfta att ja, det är tråkigt att sluta att bada och dels att avleda med något som för barnet är skoj och har någon mening. Som de gjorde när de "följde schemat" och noga förberedde honom på att det var dags att sluta att bada och sedan lät honom dra ur proppen så att vattnet rann ut. Det tyckte han ju var kul och då var det inga problem. De läste honom ju inte... Han var bara deras gulle-monster som sprang runt och gjorde rackartyg. Fast jag tyckte inte att nannyn läste honom rätt alla gånger heller och vissa saker som hon sa gav mig kalla kårar. Att en sådan liten pojk medvetet och utstuderat skulle försöka styra familjen genom elakhet låter absurt. Han är liten och provar sina förmågor i flocken, det är väl inte samma sak? Han var så ledsen största delen av tiden. Ledsen och förvirrad, hög på socker ibland och med djupa insulindalar däremellan. Ingen av föräldrarna hörde eller förstod utan ömsom skällde på honom och ömsom lät honom flänga runt helt okontrollerat och bara elda upp sig ännu mer. Så nej, jag tycker verkligen inte att de pratade _med_ honom. Jag tyckte inte att de pratade _med_ de andra barnen heller (ens när Charlie var långt därifrån). Som när dottern på allvar säger att hon saknar sin mamma och att ha tid på tu man hand med mamman. Jag höll på att börja gråta när jag hörde henne men mamman kontrade med att de minsann bråkat en massa när de varit på tu man hand. Underförstått att det kanske inte var så himla kul att umgås ensam med dottern... Kära nån, dottern är tonåring! Vad hade mamman förväntat sig? Det sista en tonåring behöver är väl att dennes föräldrar uppför sig som en tjuriga tonåringar de med. Fast visst, jag ska inte vara för hård. Det är LÄTT att sitta på sidan om (utan egna barn ännu till och med) och vara perfekt. Väl i situationen är det förstås lätt att göra tabbar. Man är bara människa. Men så HÄR många tabbar kan väl ändå inte vara tillfälliga? Jag tror att väldigt mycket låg bakom i den här familjen som man inte har någon aning om... Till exempel var vad jag förstod det som de äldre barnen inte den här mannens barn, utan han var deras styvfar. Bara en sådan sak kan komplicera massor, förstås. Och jo, pojken blev verkligen mycket mer harmonisk! Fast jag tror ändå att det mest berodde på att hela familjen plötsligt drog åt samma håll och att föräldrarna hade stöd och riktlinjer att följa. Hade de fått rena AP-linjer så kanske det hade fungerat precis lika bra eller ännu bättre? Det vet man ju inte...


Stella!
Skrivet av Agneta H
Jo, familjelivet är ju ett pusslande, det tycker jag också. Tror det är svårt att komma ifrån det. Ibland är det någon som får sin vilja fram och ibland någon annan. Man kan inte göra mer än så gott man kan UTAN att slå knut på sig själv. Just kläder har vi inte haft några problem med här men jag kan förstå att det kan bli problem. Vem vet, vi kanske får det senare.

Helt okej men ändå inte alls okej!!
Skrivet av Maa
Får se om jag lyckas förklara mig: Det mesta av det du räknar upp här är helt okej för mig, men inte som "metod", utan bara i de fall där man som människa/förälder måste sätta en gräns runt sig, runt sitt egenvärde. Därmed lär man barnet att det är okej att sätta upp gränser runt sig, och samtidigt att det inte är bra att låta sig bli överkörd. Så - utan att ha sett programmet - jag säger att hennes metod inte alls är AP, men att nästan alla de enskilda sakerna _kan_ vara okej. Skamvrå - säger jag tvärnej till. Föräldern ska vara en auktoritet, ja, likaväl som barnet ska tillåtas vara det (dvs respektera om barnet säger att det fryser/inte fryser om händerna). Auktoritärt röstläge - helt okej för mig, mitt barn måste lära sig att använda det i lämpliga sammanhang för att kunna säga nej med eftertryck till andra. barnet ställs inför fait accompli - helt okej _när_ jag måste freda mina gränser (och det är ofta eftersom jag har ett funktionshinder) - betydligt bättre att vara tydlig med dem än att vara otydlig. bannor och beröm - respektfullt formulerade bannor helt okej, beröm som inte enbart riktas mot handlingar utan även mot personen, helt okej fasta rutiner - ja, det kan ju vara ett sätt att behålla sin egen sinnesro, dvs freda en egen gräns barnet får inte välja sovplats, ja, om man behöver det för att freda sina gränser om förälder är det också okej - men INTE bara "för att det ska vara så"! (en liten brasklapp - kanske är min inställning mer Juul än den är AP...?)

Men OK i praktiken alltså?
Skrivet av Eva E
Eftersom du inte har sett programmet så kan jag berätta att "skamvrån" inte användes för att barnet skulle sitta och skämmas tills föräldrarna sa att det räckte, utan som mer som ett "time-out"-ställe. Barnet fick gå ifrån familjen när det inte uppförde sig trevligt men var välkommet tillbaka till familjen närhelst det ville - OM det uppförde sig (t ex satt still vid matbordet). Det var alltså barnet som styrde när det skulle lämna "skamvrån". Det kanske gör att du kan acceptera även "skamvrån"? Att ställa barnet inför fait accompli handlade inte om att freda förälderns gränser, utan om att hon ansåg att små barn inte kan hantera en massa olika val. Bättre att bara ge dem en handduk än att fråga "Vilken vill du ha?" typ. Det var en ganska talande situation när mamman gav pojken ett val mellan olika handdukar och pojken höll på och valde fram och tillbaka - än den ena, än den andra - och fick ett raseriutbrott när mamman till slut vägrade byta handduk IGEN. Så nannyn menade att man inte skulle ge små barn en massa olika val hela tiden utan bara ge dem en handduk/en maträtt/en tröja eller vad det nu är. Det handlade alltså INTE om att freda sin egen gräns utan om att nannyns syn på barn var att de INTE är s a s kompetenta (som ju Juul anser). Svårt att förklara i ord här, men det framgick rätt tydligt när man såg programmet. Och det var lite det jag menade när jag skrev inlägget - för mig var det tydligt att nannyn stod för _en annan syn_ på barn än vad jag tycker mig kunna utläsa ur inläggen här på AP-sidan. Hennes syn på barn styrde naturligtvis hennes råd till föräldrarna hur de skulle handskas med barnet. Därför är jag förvånad att så många ändå tyckte att hennes metoder är OK. Men kanske är det som du säger - att handlingarna var OK, fast ur ett annat perspektiv. Men då är ju ändå slutsatsen att vi kanske ändå tar hand om våra barn på likartat sätt allihop, fast en del kallar det AP och andra inte??


Håller inte med!
Skrivet av Agneta H
Jag upplevde det jag såg (visserligen inte hela programmet men en hel del) som skamvrå och inget annat. Sen hör jag väl förstås till de som är mer kritiska till denna persons metoder. Jag upplevde att de i mycket av det de gjorde, som ofta i samhället, löste problemet genom att ta till symtomlindring istället för att ta tag i problemet.

Definition av skamvrå?
Skrivet av Eva E
Eftersom barnet fick gå därifrån när det ville - på villkor att det var "snällt" - så var det ju ingen skamvrå. Om man ställs i skamvrån så är det ju ett straff och där måste man stå tills man får tillåtelse att gå därifrån. Så därför kan man ju inte riktigt kalla det för skamvrå... Det var felöversatt, det kallades ju för "the naughty step", alltså ett ställe där barnet fick vara när det var olydigt. Det var ju inget straff utan "ska du uppföra dig på det viset så får du vara här, kom tillbaka till oss när du har lagt av".

Fast jag uppfattade det inte riktigt så...
Skrivet av HelenaD
Jag uppfattade det mer som att det var _föräldrarna_ som inte fixade det här med val. Maken till velpellar fick man ju leta efter! Allt gick ju ut på "vill du" så att man blev helt snurrig. Sådana där meningslösa val... Som vilken handduk vill han, en 2,5-åring, ha? Tss, det spelade väl ändå ingen roll? Han brydde sig ju bara om att busa i badkaret. Eller ville han komma och sitta och äta mat med dem? Trots att nannyn uttryckligen instruerade dem att säga till honom att _de_ ville att han skulle komma och äta med dem. En rätt väsentlig skillnad. Överhuvudtaget hörde jag nog ingen av föräldrarna säga att "JAG vill att du...därför att" eller "JAG vill inte att du...därför att". Allt gick ut på att aktivt fråga lillpojken om vad han ville, utan att han själv andats om att han faktiskt hade någon lust att ha en åsikt i just det ämnet. När det sedan kom till val som för honom verkligen betydde något, t ex att behålla kissepapperet eller fortsätta att bada lite till DÅ blev de plötsligt över-auktoritära och bara slet upp honom utan närmare förklaring mer än att han måste göra så här nu. Utbrottet i badet uppfattade jag det inte alls som att det faktiskt hade med handduken att göra (även om mamman gjorde en grej av det) utan med att han helt plötsligt bara skulle upp, utan att ha haft chans att förbereda sig på det. Hade de bara lyssnat på honom och behandlat honom som en _människa_ så tror jag att han hade fixat att ha val. Nu kom ju inte valen ifrån honom utan påtvingades av en mamma som tjatade vill du, vill du, vill du, om så tråkiga saker att vem som helst hade börjat skrika och rusa omkring ;). Om man tror att barn har kompetens att själv vara med och bestämma över sig själv, har de då inte också kompetens nog att se när de _inte_ klarar att/vill bestämma själva? När de faktiskt behöver hjälp av människor med en större livserfarenhet? Människor som t ex kan se att en middag på choklad INTE grundar för någon ro i en liten barnkropp och att rostat bröd med sirap innan läggdags INTE gagnar för god nattsömn? Pojken var uppe i varv, trött och hungrig och kunde inte finna ro i kroppen för att äta "tråkig", vanlig mat. Då ropade han på hjälp genom att ränna runt som en skållad råtta. Går inte AP ut på att läsa barnets signaler och anpassa sig efter det, så att man i ett sådant läge går in och hjälper barnet att faktiskt komma till ro och äta mat som är bra för det? Dock inte genom att skicka ut barnet till trappan men jag gillade som sagt inte trappan heller...


Eva E
Skrivet av Agneta H
Fast han skulle ju så där tills han var snäll. Då hade han ju inte lov att gå därifrån förrän dess, eller hur? Oavsett vad man kallar det så gillar jag inte idén att förpassa ett barn till ett ställe bara för att det inte uppför sig väl. Och att dessutom sitta där ensam. Det vore isåfall lindrigare om han satt där tillsammans med en vuxen.

Agneta H
Skrivet av Eva E
Jag uppfattade det mer som att "om du ska bete dig illa så får du göra det HÄR". Det kallades ju The naughty step. Ville han vara med familjen så fick han lov att bete sig trevligt, ville han vara otrevlig fick han vara det på "The naughty step". Han var ju välkommen att vara med familjen närhelst han ville, OM han tog hänsyn till resten av familjen och var trevlig. Det var väl i högsta grad att sätta gränser för _familjen_ som de gjorde när de "förpassade" hans otrevliga sidor till The naughty step. Om en vuxen skulle ha suttit bredvid tror jag att han snarare hade trissat upp sig i raseriet än lugnat ner sig. Tyckte du att han såg ut att ta skada av nannyns metoder? Eftersom du menar att det hade varit lindrigare om en vuxen suttit bredvid, tycker du att det såg ut som han mådde dåligt alltså? Vad bygger du i så fall det på? För jag tycker att han såg ut att må alldeles utmärkt av hennes metodik :-).

Eva E igen
Skrivet av Agneta H
Alla är inte så överdrivet positiv till henne. Jag t ex.:o) Några saker tyckte jag var okej som att hon böjde sig ner och pratade med barnet och att hon vid något tillfälle verkade lyssna på vad han ville. I övrigt vet jag inte. Jag är inte heller så säker på att detta var det bästa för killen. Jag uppfattade problemen som ett problem i relationen och att det var det pojken reagerade på.


Eva E
Skrivet av Agneta H
Nja, jag tolkar det nog som ett straff men det beror på hur man ser det kanske. Jag har svårt att bara utifrån ett program bedöma hur barnet mådde av detta. Han hade ju inget val så han måste ju anpassa sig och då blev han ju automatiskt lugn. Visst, man kan tolka det som att han mådde bra av det. Men det är inte alla som är lugna som mår bra. Att se lugn ut är inte ett tecken på att allt är frid och fröjd. Frågan är hur han mår inuti. Förmodligen har han lyckokänsla av att vara till lags. Men hur blir det i längden? De ger honom beröm för att han gör som de vill att han ska göra. Han behöver kanske bekräftelse för den han är oavsett vad han gör.

Visst hade han ett val
Skrivet av Eva E
Han hade ett val att fortsätta med sina utbrott. Men det gjorde han inte. Han _behövde_ inte lugna ner sig och komma och sätta sig vid matbordet och äta. Han kunde t ex ha gått ut i vardagsrummet och satt sig och surat. Eller suttit kvar på trappan och vägrat komma in till de andra. Eller helt enkelt bara fortsatt att skrika i trappan. Han hade en uppsjö valmöjligheter. Sen tycker jag inte att man ska överpsykologisera. Om ett barn är glatt, livligt, har pigga ögon, skrattar, busar osv så tycker jag att man ska tro att det mår bra. Särskilt om man jämför med hur han mådde innan - då signalerade han ju med röd flagga att han inte mådde bra!! Så det är ju inte som att denna killen INTE KAN signalera när han mår dåligt - det kan han uppenbarligen.

Eva E
Skrivet av Agneta H
Fast jag tolkade det som att han måste sitta i trappan tills han var "snäll". Men jag kanske tolkade det fel. Oavsett vilket så gillar jag inte ens avvisningen dit. Visst kan man behöva lyfta bort barn ibland men då är man tillsammans med dem tycker jag. Tja, jag vet inte om man kan avgöra via ett enda program om barnet hade pigga ögon och verkade glatt när man inte känner barnet. Det finns många barn som ser pigga ut och glada men inte är det. De har lärt sig att det förväntas att de ska vara det och att det blir konsekvenser om de inte är det. Det är inte bra att enbart gå efter ytan, det man ser. Det handlar inte om att överpsykologisera utan det handlar om vanlig psykologi, d v s barn samarbetar för att bli accepterade. Jag tolkade det som att pojken gjorde det. Min tolkning är att pojken sökte kontakt med sina föräldrar. Han insåg att han fick kontakt med dem om han uppförde sig och därför gjorde han det. Om det sedan i längden gjorde så att han mådde bra är jag tveksam till. Ett barn som får bra kontakt med sina föräldrar när det uppför sig eller gör bra saker kommer att lära sig att prestationer är viktigt för att duga. Det ger på sikt problem eftersom självkänslan inte stärkts. Det är därför straff och beröm inte är någon väldigt bra metod att använda sig av. Nu är det min tolkning gjord utifrån ett enda tv-program så den behöver inte alls stämma. Denna typ av tv-program är tyvärr ofta tillrättalagda d v s först är situationen katastrofal och sedan visar man upp en prefekt situation. Lite som traditionella sagor: "så levde alla lyckliga i alla sina dagar".


Nae, alltså min erfarenhet är att valmöjligheter
Skrivet av Maa
är bra. Min nu fyraåring får välja och bestämma rätt mycket, och han fixar det utmärkt, faktiskt. Gnäller aldrig över att han får välja _en_ sak i en leksaksaffär. Kan välja en pryl från ett loppisbord utan problem, och har aldrig hållit på och hattat fram och tillbaka om vilken sorts saft han vill ha. Men det kan ju vara rena turen iofs (jag har ju inget mer barn att jämföra med). Men en sak som säkert underlättat är att vi är jättenoga med att bara fråga honom när han verkligen har ett val - och aldrig säga t ex "ska vi gå och borsta tänderna?" när vi eg menar "kom nu, jag vill borsta tänderna på dig". Alltså inte använda "falska" frågor. Det har varit svårt att träna bort, faktiskt. Men skamvrån tycker jag fortfarande inte är okej. Att säga att han får gå ifrån tills han uppför sig trevligt igen är inte okej för mig. Men det är intressant att fundera över var gränsen går - jag kan till exempel utan problem säga åt min fyraåring att gå ut på balkongen och skrika högt där, så att det inte ska göra ont i mina öron (ibland kommer han också med mina öronproppar först, när han känner sig "skriknödig"). Men det skulle alltså aldrig falla mig in att be honom gå iväg tills han är trevlig igen. Jag är själv inte riktigt säker på varför det skulle kännas som att jag kränkte honom, men så är det. Samma när han äter snuva - det tycker jag är riktigt äckligt, då säger jag "jag vill inte se när du gör så", då vänder han sig bort eller går iväg tills han är klar. Det känns helt okej för mig, och han blir inte sur. (däremot vet jag inte om det får honom att sluta med den ovanan...) Intressanta funderingar var det här, iaf, tycker jag.

Verkar som
Skrivet av Maria med Samuel
Du tror att AP är lika med Fri uppfostran. Det är det verkligen inte. Men leta fel brukar du ju göra. Bara att läsa Skorpans hemsida om du är förvirrad. Svårare än så är det inte

Otrevlig ton du har...
Skrivet av Eva E
...så vi sätter punkt för vidare inlägg mellan dig och mig redan här, tycker jag.


Inte första gången imt
Skrivet av Maria med Samuel
,

Om det...
Skrivet av Eva E
...inte är första gången vi får avbryta en diskussion för att du har en otrevlig ton så vore jag tacksam om du lät bli att svara på mina inlägg i fortsättningen.

Håller med Eva E om
Skrivet av Christina m. 2 killar
att du har en väldigt otrevlig ton. Om du tycker att någon letar fel bara för att den inte håller med blir det inte precis mycket bevänt med diskussionerna härinne. För det är väl ett diskussionsforum? Annars får du väl visa på exempel i diskussionen som visar att du har rätt i din _misstanke_ för det är ju snarare det, det handlar om, eller hur. Och misstankar kanske man helst skall motivera och inte bara häva ur sig hur som helst? Och att det verkligen bara skulle vara att läsa Skorpans hemsida det gör mig lite orolig, faktiskt. Menar du att man får alla svar på frågorna ovan där? Det kan inte jag se, tyvärr.


Nyfiken på AP
Skrivet av Suda
Sitter här och läser era inlägg om "nanny-programet" och får faktiskt intrycket av att AP är lite av "fri uppfostran", utifrån det jag läser. Jag blir inte riktigt klok på vad AP står för men jag är väldigt intresserad så jag får väl läsa på Skorpans hemsida... Några frågor: Varför ska en vuxen sitta tillsammans med barnet i trappan om det är barnet som inte uppför sig? Jag har nog varit av den tanken att barnet självt får vara i fred en stund och lugna ner sig och sen komma tillbaka. Vad är syftet med att en annan vuxen ska vara med? Menar du, Agneta H, att det inte är bra att barn lär sig att samarbeta för att bli accepterade? Jag tror att det är jätteviktigt att barn lär sig samarbete och samspel för att kunna socialisera sig. Eller uppfattade jag dig fel? Varför kan man inte som AP-förälder lära barnet att klä på sig kläder när man ska gå ut? För mig är det lite av "fri uppfostran" om man drar ner på stan i pyjamas eller till dagis och "leker" mysdress.....Jag tycker att vi vuxna måste ta ansvar som en vuxen och våga ta konflikter med våra barn. Det är viktigt att barn lär sig att hantera konflikter och bära olika känslor inom sig - det förbereder dem för ett vanligt liv. Ibland verkar AP vara lite av att barnen bara ska vara glada och vilja mysa. Men jag är som sagt novis inom ämnet men följer intressserat er debatt då AP kommit att intressera mig på sistone.

När det gäller pyjamasen
Skrivet av HelenaD
så kanske det beror på hur laddat det är med nattkläder för den vuxne? För mig är nattkläder som vilka kläder som helst. Jag kan obekymrat tassa omkring i pyjamas en hel dag hemma och jag har _definitivt_ promenerat på stan iklädd pyjamas! Både som barn (jag är inte fritt uppfostrad och har aldrig haft problem med att klä på mig) men framför allt som vuxen. Jag vet inte hur många gånger jag (mitt inne i Uppsala och Gävle) rastat mina hundar på morgnar och kvällar iklädd pyjamas och kappa :). Eller alla gånger jag som tonåring och även senare i vuxen ålder gått ut och fodrat hästarna i gummistövlar och pyjamas. För mig skulle det sannerligen inte vara så underligt om mitt barn knallade runt i pyjamasen på stan också, utan ett helt normalt beteende ;) Sedan är många pyjamaser och mysdressar faktiskt fånigt lika. Jag sa själv glatt till en kompis 2,5-åriga barn att "Jaha, går du i pyjamas du!" och fick ett förebrående svar att nej, det är faktiskt en mysdress. Inte såg jag någon skillnad. När det gäller att frysa ut någon pga hur den människan uppför sig, så tycker jag att det är en svår balansgång mellan att frysa ut _beteendet_ och att frysa ut _personen_. Att bära undan en person och lämna den där, ensam, pga beteendet tycker jag är farligt nära att frysa ut denne som person. Om man upplever det som att man blir utfryst som person för hur man beter sig, var tar då egenvärdet vägen? Det som säger att man är älskad och uppskattad för sin egen skull, inte för hur man beter sig?

Visst...
Skrivet av Agneta H
...ska barn lära sig samarbeta men INTE för att bli accepterade. Att bli accepterad är något som kommer först. Där har vi föräldrar en otroligt viktigt uppgift. Vi MÅSTE lära våra barn att de är accepterade och älskade oavsett vad de gör. De är accepterade och älskade för den de är. Ett barn som blir accepterat, respekterat, lyssnat på och har föräldrar som sätter gränser kring sig själva lär sig att samarbeta automatiskt. Barn är sociala varelser och lever de i för dem en psykiskt bra miljö så strävar de efter att falla in i det sociala samspelet. Men ju fler kränkningar, mindre respekt och acceptans de får desto svårare är det för dem att falla in i det sociala samspelet. Jag tror att många tyvärr tolkar AP som fri fostran. Det är det inte. AP handlar om att leva i en familj där strävan är att alla får sätta sina personliga gränser och där målet är att dessa ska respekteras. Jag tror att när du fått insikt om vad AP är så ser du skillnaderna mot fri uppfostran. Konflikter ska hanteras - det är också utmärkande för AP. I "vanlig" gränsuppfostran, i sin mest utmärkande form, där hanterar man inte konflikter utan där bestämmer den ena parten d v s föräldern. Att hantera konflikter är inte att sätta gränser för barnet utan det är att verkligen använda sig av konfliktlösning. Att förvisa barn till trappan tycker jag överhuvudtaget är fel och gör man det ska självklart den vuxne vara med. Man lämnar inte ett barn ensamt med sina känslor. Det är farligt med känslor som kapslas in. Ska barnet vara ifred ska det vara för att barnet själv vill det och känner att det behöver det. Jag skulle inte gilla om någon annan bestämde över mig att jag behöver vara ifred, speciellt inte om jag inte tyckte det själv. Något som barnet har rätt att bestämma över är dess egen kropp, d v s maten, sömn och vad det ska ha på sig. Med tanke på pedofiler och liknande är det extra viktigt att barn lär sig att ingen vuxen har rätt att bestämma över dess kropp. Vad gör det om barnet har pyjamas? Det är något jag inte skulle slösa min energi att bråka med barnet om. Att skapa konflikter i onödan ser jag ingen mening med. Jag väljer mina strider till det som är verkligen viktigt. Så svara gärna på varför man inte kan gå ut med pyjamas? AP är inte att barn bara ska vara glada, även om det väl är de flesta föräldrars mål att barnen ska må bra och vara glada. Fråga gärna mer!


För mig är...
Skrivet av Mamma Mia
... det inte ett dugg konstigt, jag ser inte AP som någon strikt religion som man måste följa, jag ser det som inspiration till mitt förhållningssätt till mina barn. Alla är vi olika som personer, vuxna såväl som barn. Det vore märkligt om det bara fanns ett sätt att bemöta människor på? Jag tycker att grunderna i AP är humana o respektfulla mot barnet men när det knasar (i föräldrarelationen el om barnet är i en "trotsperiod") så tycker jag inte att det är fel att ibland ta kommandot o säga ifrån till barnet. Så uppfattar jag tex att Jesper Juul anser att man ska kunna göra, man sätter sina egna gränser. Att de flesta barn mår bra av vissa ramar i tillvaron. Ett exempel: Om min dotter vill springa runt naken hemma mitt i vintern så tycker jag inte att det känns bra för det är för kallt på golven där hon gärna sitter o leker, då säger jag nej för att jag inte vill att hon ska bli sjuk. Om det däremot är sommar o varmt så får hon gärna springa naken, det är helt ok. Beslut kan allså vara olika från gång till gång (från person till person), jag tror barnen har kompetens nog att förstå skillnaden. Jag upplever inte att AP är detsamma som en "fri uppfostran" helt utan ramar o regler, så tillämpar iaf inte jag AP filosofin men så är jag ju ganska flexibel som sagt. Du tror väl inte alla härinne tillämpar "fri uppfostran" för att vi tycker att AP är ett vettigt förhållningssätt? Är det inte tillåtet att vara flexibel o plocka russinen ur kakan (som jag alltid brukar säga =))? Trist att saker o ting måste vara så kategoriska...

Fortfarande nyfiken på AP
Skrivet av Suda
Jag tror ingenting när det gäller AP, jag undrar.... hur AP förhåller sig i olika frågor. Jag ville inte vara kategorisk utan tvärtom är jag som sagt var NYFIKEN och INTRESSERAD av AP. Trist att du måste gå i försvarsläge / Suda

Mitt svar...
Skrivet av Mamma Mia
... var till Eva E´s tråd (grön) om hur det kom sig att "AP föräldrar" kunde tycka att Nannyn hade en hel del bra infallsvinklar. Hur kom det sig att du trodde att jag svarade dig?


Fortfarande nyfiken svarar Mamma Mia
Skrivet av Suda
Jag är ny på denna sida....hm, jaf ny överhuvudtaget att "chatta" så jag förstår mig inte på dessa "trådar", därför uppfattade jag ditt svar som svar till mig. Hur fungerar detta"trådsystem" eg? Jag vill ju inte orsaka trist stämning men jag är ivrig att delta i olika frågor./suda

Suda!
Skrivet av Agneta H
Grön tråd är svar på röd tråd, gul tråd är svar på grön tråd, blå tråd är svar på gul tråd och lila tråd är svar på blå tråd. Hänger du med? Eftersom det inte går att svara på lila tråd så svarar en del ibland på den blå tråden för att det ska komma under den lila. Äh, det här ser rörigt ut men försök att studera systemet så tror jag att du får kläm på det! Välkommen hit förresten!!

Jag är också förvånad
Skrivet av Amelie
Jag såg inte programmet och skall väl inte uttala mig, men de saker du skriver låter helt emot mina ideal. Är det så du uppfostrar dina barn?


Auktoriets-tonläget hemskt!
Skrivet av Kio med F 041222 + 2 till
tyckte det värsta med programmet var att alla vuxna var så oerhört förebrående mot pojken, oavsett vad det gällde var det liksom det där "naughty boy"-tillmälet som användes.... Annars var det väl rätt självklara saker hon införde i denna vilt gränslösa och olyckliga familj, man fattar inte att det kan gå så långt, hur kan man vara så totalt lost i sin föräldraroll, och ändå vara någorlunda normal (som de väl var?)....låter säkert jättefördöämande men jag grät faktiskt i början av programmet över hur de misshandlade sin lilla pojke som absolut inte var något monster utan bara svarade förtvivlat på den "behandling" han fick av sina föräldrar. Att räkna ner, prata och förklara och vara konsekvent, är det egentligen någon "lära" som emotsäger sig något av det? Skamvrån kan diskuteras, tycker att de var väldigt nedlåtande när den kom på tal, men idén om att man fysiskt placerar det destruktiva beteendet på en särskild plats tycker jag är bra - men det är inte SKAM som ska framkallas, så ur den aspekten tycker jag att det förklarades för lite i programmet. Hade gärna sett en lite mer vältalig nanny eller annan person (psykolog eller nåt kanske), den här kvinnan var ganska trubbig och klumpig, eller så gavs inte hennes kunskaper rättvisa i dokumentären....hon var ju inte direkt pedagogisk mot föräldrarna heller, och de satt ju mest och fnissade som om det var på skoj det hela .-Förstår att de var generade men det kändes väldigt olustigt tycker jag. Jaja, det blev ju bättre för pojken iallafall.

Den lilla pojken
Skrivet av f.d stammis här
eller monstret som någon kallade honon sökte varken rutiner eller straffmetoder - han sökte på alla sätt han kunde efter KONTAKT med sina föräldrar. Att se hans uppgivenhet under utbrotten var hemskt... och den respons han fick (som var lika med noll) skulle kunna få vilken vuxen, balanserad människa som helst att bryta samman. Så... visst fick metoden resultat, men detta inte pga skamvrån eller de andra superkreavtiva kränkningarna han fick utstå, men pga att metoden till viss del byggde på KONTAKT och positiv uppmuntran. Av det andra, skamvån m fl har han endast lärt sig att han inte duger i sin helhet, och riskerar att bli ut-satt om han inte passar sig. Det är helt enkelt livsviktigt att hålla föräldrarna nöjda och belåtna.

precis!
Skrivet av Helene
Kontakt!! Blev helt ledsen när jag såg hur mamman bara ignorerade honom och tittade i luften.


Sådär...
Skrivet av Jullan m Olle o mössan v26
jag fattar inte riktigt det där med skamvrå och sånt. Men, den där lilla killen behövde kanske lite fastare rutiner. En del gör ju faktiskt det. Men, det jag inte gillade var det att föräldrarna gav så lite positiv respons till barnen. Jag tyckte att de hela tiden höll på och gapade på varann, klart att ungarna reagerar! Den minsta, "monstret" bara skrek de ju på, klart att han skrek tillbaka. Det nannyn gjorde var ju egentligen att snacka lugnt med honom och också berömma honom. Fast sen tyckte jag att det lät lite som om de berömde en hund eller nåt. "Good boy". Så säger man ju till en hund. ELler?? Bra var också att nannyn poängterade att de skulle förklara för killen VAD han gjorde fel, inte bara skrika på honom.

Jag såg inte hela...
Skrivet av Agneta H
...så jag kanske egentligen inte kan uttala mig. Skamvrå tycker jag är hemskt att hon använde, att ge honom beröm för att han var så som de ville att han skulle vara är också förkastligt och sorligt tycker jag. Sen var det positivt att hon böjde sig ner till pojkens nivå och att hon iallafall vid något tillfälle lyssnade på vad pojken ville. Sen tror jag inte det var rutiner pojken saknade. Jag tror han saknade en kontakt med föräldrarna. De såg inte HONOM upplevder jag. Dessutom tror jag att föräldrarna inte kunde sätta gränser kring sig själva. Att barnet inte ville äta vid middagen anser jag vara pojkens beslut men att sedan ge godis är helt vansinnigt. Bättre att ge honom mackan då som han fick senare på kvällen.

En fundering
Skrivet av Skorpan
Jag såg ju inte alls programmet och vill börja med att säga att jag inte gillar skamvrå och också tror att alla barn i första hand behöver en ömsesidig och trygg komunikation. Men jag funderar... Jag tror att det finns vuxna som inte alls är vana och inte klarar att komunisera på den nivå som krävs för ett naturligt föräldraskap då familjen känner av varandras stämningar och utgår från ett jämlikt förhållande. Det som jag tror att både du och jag ser som det bästa. Men om man inte klarar den komunikationen, då tror jag att fasta rutiner kanske kan vara ett sätt för föräldrarna att komunisera med barnen, ett sätt att upprätta kontakt när den ligger nere. Det blir givetvis ojämlikare, rigidare och antagligen övertydligt, men kanske behöver barnen i en sådan famlig just övertydligheten för att våga lita på att det äntligen finns ett budskap och att föräldrarna äntligen börjat ta sitt ansvar. Och att föräldrar som inte klarar en kännslomässig komunikation kanske trots allt blir bättre föräldrar med övertydliga, stela regler än de är om de inte lyckas erbjuda barnet någon vägledning alls. Sedan är det ju supertrist om programmet får rutiner och skamvrå att framstå som ideal för helt normala familjer...


Ja...
Skrivet av Agneta H
...det kan jag hålla med om. Rutiner kan nog vara bra om det är så att föräldrarna har dåligt kommunikation med barnet. Men då är ju rutinerna egentligen för att hjälpa föräldrarna, inte för att hjälpa barnet. Men då kan det nog vara befogat. Sen måste ju föräldrarna få stöd i den kommuikation den saknar och kanske få insikt om att det inte är rutinerna i sig. Programmet förmedlar ju tyvärr en syn där rutiner ses som det viktigaste och tyvärr är ju den allmänna synen i vårt land det också. Rutiner och gränser (som då inte syftar på personaliga gränser) ses som det viktigaste. När ett barn har det jobbigt så pratar man alltid om att barn saknar rutiner och gränser när det egentligen är annat som saknas. Sen måste man ju också ha förståelse för att en 2-åring inte kan bete sig perfekt. Jag skulle vilja ha en syn där uppväxten ses som ett successivt inlämmande i hur vi förväntas att bete oss i samhället. Barn ska inte behöva kunna allt när de är 2 år. Jag upplever att kraven är höga på många barn när det gäller detta.

Ja
Skrivet av Skorpan
Jag håller med. När man väl uppnått någon form av kontakt bör man givetvis jobba vidare på den och fördjupa den så att det kan vara ett hjärta som talar till ett annat och inte bara regler. Och att ha förståelse för vad varje utveklingsskede betyder för barnets förmåga att klara och göra saker är en nödvändighet. En 2-åring har inte perfekt bordsskick och förstår inte samma saker som en 10-åring. Det går ju heller inte rakt fram, ibland tar utvecklingen barnen på vägar som verkar leda tillbaka. Det är svårt detta, för jag tror faktiskt att dte finns gott om föräldrar som inte kan hantera en "naturliguppfostran" utan att det resulterar i "friuppfostran" och där med kaos. Det är ju faktiskt inte alltid lätt att alltid vara empatisk, sätta gränser för sig själv osv. Jag tror att vi alla misslyckas då och då... Det man kan begära av sig själv och andra är att göra sitt bästa.

Ja...
Skrivet av Agneta H
...misslyckas gör iallafall jag titt som tätt. Men barnen verkar överleva det. Fick höra på 4-årskontrollen att sonen verkade vara ett så tryggt barn. Kändes bra att höra.

Super nanny?

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information