Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hur förblir man AP när alla är trötta?

Skrivet av tesa
Tja, jag vet inte om jag egentligen ställer en fråga, har bara behov av att skriva av mig lite. För nu är det inte kul att vara mamma...

Jag är nygravid, kurerar mig efter en förkylning. Sonen har varit förkyld med feber och mycket vaknande på nätterna till och från i en månad ungefär. Sambon har också varit sjuk. Och vi har grälat som aldrig förr under julen. Allt är upp-och-ner. Själv vet jag varken ut eller in, är det ett sånt här förhållande jag vill leva i??? Uppväger verkligen allt det goda allt det dåliga??? Vad är bäst för barnen???

Nå, trött som ett hus är jag, sambon som tagit nätterna med sonen likaså. Och sonen, som långsamt tillfrisknar, använder sina krafter till att PROTESTERA! Gnäll, gnöl och skirk dagarna i ända. Riva och slita sönder, kasta, slåss. Jag har verkligen gått utanför mig själv för att vara tålmodig och se att han inte är kry, och därför blir ledsen och arg. Men till sist brast det. Jag vårlade och gapade NEJ, SLUTA FÖR FAN och andra mindre fina ord till min underbara pojke. När han som bäst behöver sin kärleksfulla mor. Och det kändes inte som steget var långt till att klippa till... Så just nu vill jag bara gå och hänga mig...

Jag vet att situationen är lite extrem (för just oss). Men ändå, känner mig usel.

Sambon tog med sig honom iväg på en liten biltur så jag skulle få någon timme i lugn och ro. Så jag kan tänka klart en enda tanke den här veckan. Så jag kan stoppa något i mig så jag inte börjar må illa. Så jag kan göra något litet av allt det som jag absolut inte hunnit eller orkat de senaste dagarna. Så jag kan få sitta ner och bara VARA några sekunder. Skönt, så klart.

Men jag känner mig som en usel mor. Visst, det går bra att ha höga ideal och vara den "perfekta" föräldern, så länge allt flyter på som det ska. Men så händer nåt litet, några förkylningar, och allt kantrar. Lite större marginaler trodde jag mig ändå ha. Jag menar, tänk om nåt verlkligt allvarligt händer, någon av oss eller den kommande bebisen blir verkligt, allvarligt sjuk. Då pajar ju allt, då kan socialen lika gärna komma och hämta mina gryn så de slipper den här häxan de fått till mor *gråter*.

Ja, jag ville nog mest skirva av mig. Tack ni som orkat läsa. En klapp på axeln vore skönt, och några mirakelråd hur man reder ut såna här situationer tar jag tacksamt emot...

P.S. Vi kommer att boka in familjerådgivning för att ta tag i förhållandet, vi gjorde samma sak under förra graviditeten faktiskt, så mycket kanske ligger i skapandet av ett nytt liv och det ansvar det innebär.
Svar på tråden: Hur förblir man AP när alla är trötta?

*Klapp, klapp*

Skrivet av  Amelie
Jag kan klappa dig på axeln, men inte ge mirakelråd. Det är litet samma problematik som jag skriver om ovan, men det låter som om du har det ännu värre, så jag skall väl inte klaga.

Jag kan bara säga en sak: Du ÄR den perfekta föräldern för dina barn. Jag försöker intala mig själv att jag är perfekt för mina barn också! Jag tror litetgrann att om man är lugn i den förvissningen så kanske det blir litet bättre, trots att det inte är någon universallösning det heller.
 

Suger åt mig av din omtanke!

Skrivet av  tesa
Tack, snälla du! Jo, jag kan oftast tänka att jag, trots mina många brister, är den perfekta föräldern, men just i dag känns det verkligen inte så... I morgon kanske jag kan se tillbaka och inse att jag gjorde det bästa jag då kunde, och att det inte alls är skadligt för honom att se att mamma har gränser, och när de överskrids så är det ALLVAR. Men i dag, som sagt, är jag mest usel...

Förresten har du all rätt att klaga du med! Om jag skulle sitta här och ta hänsyn till alla som har det värre än mig skulle ju inte jag heller kunna klaga.

Jag ska ömka mig lite mer, hoppas få lite stöd av sambon nu när de kommer hem igen. Men ska tänka på dina ord över natten, så känns det kanske bättre i morgon.
 

Man är aldrig mer än en människa

Skrivet av  Sterna
och oavsett vad man tycker tänker och försöker eftersträva så går ens gräns någonstans för vad man klarar av.

AP för mig handlar inte bara om att se sitt barn utan även att se sig själv och sina egna gränser. Blir de överklampade med råge om och om igen så klart man tillslut brister.
Ingen är perfekt men ingen annan kan heller vara en bättre förälder för ditt barn än du!
 

Men oj!

Skrivet av  Maria m T & S
Vad jobbigt ni har det just nu! Men du, det går inte att få till livet helt perfekt, det kommer komma stunder när man gör saker som man ångrar, vi är inte mer än människor. Det har ingeting med AP att göra, _ingen_ är perfekt. Känner du att du är på väg att explodera, säg till maken på en gång så att du kan få lite tid för dig själv. Det är en hård påfrestning för förhållandet när familjerelationen är slitsam men om ni kan ha en öppen kommunikation så brukar man hitta lösningar på det mesta. Stor kram till dig! =)
 

Artiklar från Familjeliv